Sverigedemokraterna (SD)

Sverigedemokraterna bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism. De hade en bakgrund bland annat i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS), Framstegspartiet och Sverigepartiet. En av de äldre av grundarna hade under andra världskriget ingått som frivillig i Tredje rikets elitarmé Waffen-SS.

Anders Klarström med bakgrund i NRP blev SD:s första partiledare. Partiets symbol, fram till 2006, blev en brinnande fackla i flaggans färger, en vedertagen fascistisk bildfigur. År 1992 bildades SD:s första ungdomsförbund, Sverigedemokratisk ungdom (SDU), med nazisten Robert Vesterlund som ordförande. SDU kom att bli ett slags plantskola för unga svenska nazister.

Fick konkurrens från Ny demokrati 

Partiet hoppades få sitt stora genombrott i valet 1994. Men valsuccén uteblev. Konkurrensen från det populistisks partiet Ny Demokrati var fortfarande för hård. Det blev 14 000 röster i riksdagsvalet och fem sverigedemokrater invalda i kommuner. Kritiska röster inom partiet ansåg att misslyckandet i valet berodde på att Sverigedemokraterna alltför tydligt kopplades ihop med nazister.

Antisemitiska konspirationsteorier, skinnskallar, kravaller och handgranater var vad partiet hittills förknippats med – under 1994 var det fortfarande vanligt att deltagare gjorde Hitlerhälsningar på SD:s manifestationer. Det var under denna tid som den blivande partiledaren Jimmie Åkesson närmade sig partiet, för att på nyårsnatten 1994 besluta sig att bli partipolitiskt aktiv i dess ungdomsförbund.

Åkessons officiella version är en annan – enligt den gick han med först när SD bytt partiledare året därpå, och det som lockade honom med Sverigedemokraterna var partiets EU-motstånd.

Bytte partiledare

I mars 1995 valdes Mikael Jansson, utan tidigare kopplingar till fascismen, till partiledare. Under Jansson inleddes en målmedveten strävan att göra partiet utåt sett rumsrent. Uniformförbud infördes. SDU lades ned 1996 för att återbildas 1998. Under denna period uppstod två utbrytarpartier från SD: Hembygdspartiet 1995 och Nationaldemokraterna 2001.

SD fortsatte dock både att husera och fraternisera med nazister, både i och utanför Sverige.

Den 30 november 1997 samlades ledande sverigedemokrater i Riddarholmskyrkan tillsammans med aktivister från bland annat Nationalsocialistisk front (NSF) för att hylla Karl XII.

1998 gick SD till val med ekonomiskt stöd från förintelseförnekaren Jean-Marie Le Pens franska högerextrema parti Front National. Det franska stödet innebar bland annat att SD kunde trycka upp 200 000 exemplar av en 24-sidig valfolder som delades ut till hushåll. I foldern presenterades SD som ett "nationalistiskt demokratiskt mittenparti" och partiledaren Mikael Jansson sågs skaka hand med Le Pen. SD gick framåt i valet och fick nästan 20 000 röster. Det räckte till åtta kommunala mandat.

I samarbete med fascister

Inför parlamentsvalet till EU år 1999 avslöjades att SD varit en del av det europeiska samarbetet kallat EuroNat. Nätverket var en samling av olika högerextrema, fascistiska och antijudiska partier. Bland deltagande partier fanns franska Front National och det italienska fascistpartiet Movimento Sociale – Fiamma Tricolore (MS-FT). För SD innebar det avslöjade samarbetet en belastning inför EU-valet. Partiet löste problemet genom att låta ungdomsförbundet, SDU, överta medlemsskapet.

2000 blev Åkesson ledare för SDU, och 2005 tog han makten i partiet. Som partiledare intensifierade han partiets modernisering. 2006 valde partiet en ny symbol, blåsippan. Nazistskandalerna fortsatte dock år efter år.

2008 avslöjades att sex av SD:s representanter på olika sätt hade stöttat den nazistiska rörelsen under de senaste två åren. Det rörde sig bland annat om Karin Svensson, som satt in pengar på Nationalsocialistisk fronts konto, Jan Kassberg, som vid två tillfällen betalt in pengar till Info-14 och Sverigedemokraternas ersättare i Göteborg, och Göran Lagrot, som vid 21 tillfällen betalt in pengar till Svenska motståndsrörelsen (SMR), senare känt som Nordiska motståndsrörelsen (NMR).

Året därpå avslöjades att ledande sverigedemokrater på en båtresa till Estland, anordnad av SDU, hade sjungit med i nazistisk vit makt-musik och dragit rasistiska skämt.

Nolltoleransen ett tomt löfte

2010 kom SD in i Sveriges riksdag med 5,7 procent av rösterna. Året därpå bildades ett kvinnoförbund inom partiet, med Carina Herrstedt som första ordförande. 

2012 förkunnade Åkesson en ”nolltolerans” mot rasism inom partiet, som dock skulle visa sig vara ett tomt löfte. Policyn har tidvis tillämpats mot misshagliga medlemmar och partiledningens motståndare, men aldrig mot dess skyddslingar. Samtidigt har Sverigedemokraternas påstådda nolltolerans och försöken att bli en accepterat samarbetspartner i riksdagen väckt ont blod bland delar av extremhögern som ser partiet som svikare. De övertygade nazisterna menar till och med att partiet är en del av den judiska makten och kallar därför partiet konsekvent för "sionister". 

I valet 2014 fick SD 12,86 procent av rösterna och blev riksdagens tredje största parti. Under våren 2015 uteslöts ungdomsförbundet SDU efter en konflikt med SD:s partiledning. Förevändningen var de kontakter som SDU:s ledning haft med nyfascistiska aktörer. SDU förklarade sig självständigt, medan Sverigedemokraterna bildade ett nytt ungdomsförbund, Ungsvenskarna (2015).

Islamofobi

SD är i första hand ett invandringsfientligt och muslimfientligt parti. SD kan sägas ha en blandning av flera ideologier: en officiell, som representeras av partiledningen; en inofficiell, som då och då läcker ut från partiets slutna rum; och en ”vildvuxen” ideologi som frodas bland aktivister, gräsrötter och sympatisörer. Denna motsägelsefulla linje är ett resultat av de krafter som från olika håll trycker mot partiet: behovet av normalisering, de egna övertygelserna, och radikalismen i den miljö som utgör basen, som partiledningen typiskt sett tolererar eller till och med uppmuntrar, och endast undantagsvis markerar mot.

SD kallar sig sedan 2011 för "ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn". En mer korrekt beskrivning av deras officiella ideologi ur ett internationellt perspektiv är nationalkonservatism. Men inofficiellt, inom partiet och bland företrädare tycks det också finnas drag av mer extrem radikalkonservatism och etnonationalism.

Samtidigt uppvisar den ideologiska floran bland SD:s gräsrötter hela spektrumet från invandringsfientlig socialdemokrati till nazism. 

Invandringen

Konsekvent genom sin historia har SD velat stoppa, eller annars förhindra, invandring till Sverige. Detta är partiets enskilt viktigaste fråga. SD är också ett muslimfientligt parti som odlar en starkt islamofobisk kultur både inom och utanför partiets väggar. Motstånd mot islam har för SD ett egenvärde.

De traditionella högerpolitiska frågorna om lag och ordning, samt försvarspolitik, är områden där SD konsekvent försöker profilera sig genom en hård linje. På 2010-talet började SD att profilera sig som motståndare till tiggeri, med en politik och retorik färgad av antiziganism.

Även kulturpolitik är viktigt för SD, som menar att kulturen måste bli mer nationalistisk för att kunna främja social ”sammanhållning”. Politiken är en del av partiets assimileringstanke. 

Ökat i varje val

Sverigedemokraterna har funnits representerade på kommunal nivå sedan 1991, då de fick ett mandat vardera i Dals-Ed i Dalsland, och i Höör i Skåne. Sedan 2006 har partiet representation i landstingen, och sedan 2010 i riksdagen. 2014 fick man två mandat i EU-parlamentet. 2022 blev partiet Sveriges näst största med 20,5 procent av rösterna.

Rösterna i riksdagsvalen har följt en närmast exponentiell utveckling, med mer än fördubblat antal för varje riksdagsval. 
Samtidigt har partiet haft ovanligt stora problem med uteslutningar, avhopp och så kallade politiska vildar. Under mandatperioden 2014–2018 har inte mindre än tre uttalade nazister kommit in i olika kommunfullmäktige på öppna mandat via tomma SD-valsedlar eller via uteslutning – två medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen och en fd sverigedemokrat med förflutet i Svenskarnas parti och uttalade sympatier för NMR. 

Internationella samarbeten

Förutom sina historiska samarbeten med Front National och med diverse högerextrema och fascistiska partier inom ramen för EuroNat, ingick SD fram till 2018 i det europeiska partiet Alliance for Direct Democracy in Europe (ADDE) i EU-parlamentet, tillsammans med högerpopulistiska och invandringsfientliga partier såsom tyska Alternative für Deutschland (AfD) och brittiska United Kingdom Independence Party (Ukip).

2018 bytte Sverigedemokraterna partigrupp till ECR, Europeiska konservativa och reformister. Gruppen är unionens tredje största och här sitter SD tillsammans med bland andra polska Lag och rättvisa, det högerpopulistiska spanska partiet Vox och det högerradikala Italiens bröder (tidigare Movimento Sociale – Fiamma Tricolore).

Sedan tidigare har SD också utvecklat vänskapliga kontakter med Dansk Folkeparti (DF). Hösten 2017 inledde man ett nordiskt samarbete med Sannfinländarna och Dansk Folkeparti. 

Skandaler och kontroverser

SD:s historia är kantad av skandaler och kontroverser som avlöst varandra närmast oavbrutet. Bland de mest allvarliga kan nämnas 1 maj 1993, då tre skinnskallar greps med en skarpladdad handgranat i publiken till ett majtal av Gudrun Schyman. Bland de tre fanns Robert Vesterlund, Sverigedemokraternas ungdomsförbunds ordförande, och Niklas Irberger, tidigare styrelseledamot i SD. Irberger dömdes till ett års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.

En annan pinsam händelse för SD var när det 1996 avslöjades att sverigedemokraten Tina Hallgren Bengtsson, som tidigare varit partiets vice ordförande i tre år, deltog på ett möte arrangerat av Nationalsocialistisk front, NSF, iklädd full nazistuniform. Hon gick senare med i NSF och avtackades i varma ordalag av SD:s interna partitidning.

En av SD:s mest uppmärksammade skandaler kom att bli den så kallade ”järnrörsskandalen”, då tre partitoppar – Erik Almqvist, ekonomisk-politisk talesperson, Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson och Christian Westling i SD:s utrikespolitiska råd – avslöjades ha bråkat, fällt rasistiska och sexistiska förolämpningar, och beväpnat sig med tillhyggen under en natt på Stockholms gator 2010, och efteråt blåljugit för media och förnekat alla väsentliga moment av händelsen.

Med deras egna ord

"Jag tror att också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik. Svenskarna måste återvinna sin egen identitet och stolthet över att vara svensk. /.../ Det finns en ohelig allians mellan liberaler och marxister, där liberalerna tycker att det är viktigare med konsumism och kapitalism än med nationell identitet och marxisterna anser att den nationella identiteten står i vägen för klassidentitet, klasskamp och arbetarklassens uppror mot borgerskapet. De förenas i ett gemensamt förakt för den nationella identiteten."
– Jimmie Åkesson, partiledare, intervjuad i Dagens Samhälle, 20 februari 2013

”Som sverigedemokrat ser jag [den växande muslimska minoriteten] som vårt största utländska hot sedan andra världskriget.”
– Jimmie Åkesson, Aftonbladet, 19 oktober 2009

”Våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur.”
– Richard Jomshof, f d rättspolitisk talesperson och sedermera partisekreterare, Blekinge Läns Tidning, 10 januari 2014

”Islam hör inte hemma i det västerländska samhället. Islam hör inte hemma i Sverige! Det är den enkla och nakna sanningen enligt min uppfattning.”
– Thoralf Alfsson, f d riksdagsledamot SD, personlig blogg, 19 oktober 2009

”[Araberna] drivs av ett hat, en önskan om döden"
– Kent Ekeroth, riksdagsledamot, personlig blogg, 2009

”Låt Araberna få betalt för att de våldtar feminister, så gör de lite nytta.”
– Markus Palmheim, f d kommunfullmäktigeledamot i Danderyd för SD, Avpixlat, 2016

"Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!"
– Gunilla Schmidt, f d kommunfullmäktigeledamot Åstorp för SD och nämndeman, om asylsökande vid Sveriges södra gräns, Facebook, september 2015