Fascistisk fritid | Expo.se

Annons

Fascistisk fritid

Fascistisk fritid

Ur Expo #4 2020

En livskraftig fascistisk rörelse i Italien lockar unga med en meningsfullare fritid. Det politiska budskapet presenteras mellan boxningsmatcher och vid lägereldar.

Jag skickade grabben på en sommarkoloni där man lär ungarna respekt och regler. På det sättet hålls han borta från drogerna och annan skit som är i omlopp nuförtiden. Det var Forza Nuova som erbjöd den här chansen, OK. Pojken hade roligt, lärde sig måla och blev starkare. De är bra, de här kolonierna. Staten borde göra sånt.

Så säger en pappa i Forlí, en italiensk stad sydost om Ravenna. Sonen har varit på en koloni, ett sommarläger, som det nyfascistiska partiet Forza Nuova ordnat. På en rak fråga om vad mannen tycker om nyfascismen i Italien svarar han att han inte bryr sig. ”Den stör mig inte”. Han har röstat en enda gång, och då blev det Femstjärnerörelsen. ”Sen har jag aldrig röstat mer.”

Det här är inget ovanligt resonemang i ett desillusionerat samhälle, skriver den italienske journalisten Paolo Berizzi. Han har länge studerat nyfascisternas ungdomssatsningar och satt sig in i hur de påverkar målgruppen. Resultatet redovisas i boken 
L´Educazione di un Fascista (Hur man utbildar en fascist), februari 2020, Feltrinelli, Milano.

Till vardags är Paolo Berizzi knuten till den stora morgontidningen La Repubblica. Men sedan flera år tillbaka driver han också egna projekt. Han har beskrivit kokainets väg från Colombia till Milanos storkonsumenter, och han vet allt om maffian och hur de utnyttjar migranter. Sedan flera år skriver han om nyfascismen i det italienska samhället, och nu senast har han koncentrerat sig på dess ungdomsverksamheter och de ideal som omger dem.

Den italienska ultrahögern satsar hårt på unga människor. Berizzi beskriver hur nyfascisterna går tillväga. De börjar med att erbjuda ett brett sortiment av fritidsaktiviteter. Sånt lockar en ungdomsgeneration som inte är bortskämd. De som driver detta är små ultranationalistiska grupperingar av olika dignitet. Synligast är det högerextrema partiet Forza Nuova – dock fortfarande för litet för att representeras i parlamentet. Utbudet är brett; kampsporter som boxning, judo, fribrottning, thaiboxning och kickboxning. Men där ingår också fotboll, hockey, motorcykelkörning, fallskärmshoppning, simning, dykning och vattenpolo. Ungdomarna kan välja och vraka. Berizzi påpekar att erbjudandena ser harmlösa ut. Omsorg om de unga, heter det.

Eleverna ska träna sin fysik, men också sitt beteende. De peppras med uppmaningar till lojalitet, lydnad, heder och respekt. I övrigt gäller styrka – den svage ligger risigt till. Utövar man en sport ska man ta ut sig till sista droppen, ge allt, bli en riktig ”krigare”. Berizzi ser hur en ung mager pojke drillas att träna boxning tills han praktiskt taget faller ihop. Terminologin blir alltmer politisk, skriver Berizzi. Det gäller att förvärva ”fysiskt och patriotiskt mod”. Man ska kunna offra sig för den egna gruppen och för fosterlandet. Katolicismen är den rätta tron. Successivt identifieras fienden; det är immigranterna, judarna, muslimerna. Den egna styrkan och överlägsenheten är målet.

Deltagarna är ivriga, några är redan insatta i sporten ifråga och vill satsa hårdare, många andra blir – som pojken i Forlí – ditskickade av föräldrarna för att lära sig veta hut och samtidigt undvika dåligt sällskap. Giuseppe, en ung man som deltagit i dessa aktiviteter, vittnar om en annan anledning. Han säger att de som kommer till boxningen vill förmodligen lära sig boxas, men kanske kommer de också för att övervinna sin blyghet och skaffa sig en starkare personlighet.

Ultrahögerns erbjudanden ligger utanför regionala och statliga initiativ och beräknas engagera cirka 170 000 ungdomar per år. Träningarna läggs efter skoltid, och på somrarna ordnas kolonier och utflykter med övernattning i tält. Dessutom satsar man på större tävlingar och uppvisningar, kryddade med gamla fascistiska sånger och tal. På ett uppmärksammat event 2019 som Forza Nuova förlagt till Etnas sluttningar, talade ett antal införstådda experter från olika discipliner. Där hölls bland annat ett tal med rubriken ”Kampsport och självförsvar för framtida etniskt motstånd”. En proffsboxare med sitt följe kompletterade föredraget med en styrkedemonstration. Berizzi noterar att fascisterna inte verkar ha några som helst problem med att förlägga sina aktiviteter till etablerade samlingsplatser och sportarenor. Ägarna frågar inte vad evenemangen går ut på och vilka som anordnar dem.

”Vi tycks ha anammat en tyst likgiltighet. På så sätt lämnas fältet öppet för nyfascistiska planer, utan märkbar reaktion från det italienska samhället”, säger Berizzi.

Det är lätt att förstå föräldrarna, fortsätter han, de vill sina ungdomar väl och ser inget fel i att barnen tränar upp sina fysiska färdigheter och får kamrater med samma intressen. Då får de något att göra på fritiden och under det långa sommarlovet. Särskilt i områden där fattigdomen delas av 
många och det politiska missnöjet växer, där lockar de ”nya” aktiviteterna. Arrangörerna tycks ge ett seriöst intryck. Någon långsiktig ideologi dukas inte upp framför målsmännen, och inte heller bjuder nyfascisterna på någon inblick i sina kontakter med likasinnade i Tyskland, Belgien, Ungern, Frankrike, Österrike, Nya Zeeland, USA och Storbritannien.

De här ungdomsaktiviteterna har sina ideologiska stödtrupper lite varstans. Fabio Tuiach var tidigare hamnarbetare och arbetar nu som lokalpolitiker i Trieste. Han berättar att han tidigare representerade Forza Nuova men att han nu kallar sig oberoende. Mannen är känd som boxare och aktiv abortmotståndare. Hans bakgrund är minst sagt brokig. I brottsregistret står att han skjutit mot homosexuella, kommunister, invandrade och muslimer. Nu är hans ledord ”Gud, fosterlandet och familjen”; ett av hans egna barn heter Jesus. ”De sanna katolikerna är födda att strida”, bedyrar han. Själv säger han sig strida för det italienska folket, en strid ”med korset mot islam”. På frågan vilken väg han anser att dagens unga ska följa, svarar han att fascisternas gamla tro på den starke mannen kommit tillbaka nu. ”Bandet mellan sport och nyfascism ser ut att stärkas och berikas”.

 



”Utövar man en sport ska man ta ut sig till sista droppen, ge allt, bli en riktig krigare”



 

En som av egen erfarenhet kan berätta hur barn och ungdomar kan tänka och reagera på de ultranationalistiska lockropen är ”Stefano” – han vill inte röja sin rätta identitet. Han är rädd att bli straffad eftersom han nyss lämnat sin nyfascistiska grupp. Berizzi ber honom berätta hur han hamnade där från början, och han tvekar inte. ”Ända sedan jag var liten blev jag mobbad för jag var liten och tjock, och dem jag umgicks med var som jag, så de mobbades också”, berättar han, ”och jag föraktade dem för det”.

”Jag började förstå att världen tillhör de starka. Såna saker tar tid, det är ingenting man inser i lågstadiet. När jag var 16 år blev jag fascistsoldat. Jag slogs, blödde, hatade och diskriminerade. I åratal. Jag lärde mig behandla mina skador själv. Det var en skränig tid. Jag var till exempel på en festival med nazirock som hamrade in sina idéer om fascismen, om den vita rasen, om Hitler och Mussolini, om samhällsupproret och det nödvändiga våldet mot de svarta, mot judarna och invandrarna som förpestar vårt samhälle”, berättar Stefano.

”Den där hårda musiken lyfter dig och låter dig få utlopp för all din ilska,” fortsätter Stefano, ”i den åldern har du en energi som skrämmer. Ju mer musiken öser på desto starkare känner du dig”. Först hade Stefano vanligt kort hår, men dagen efter den där festivalen rakade han håret. ”En gång drack jag öl och deltog i slagsmålen”, fortsätter Stefano. Han säger att det var första gången han blev så slagen att han fick blod i munnen. ”Min kompis Luca sa att du måste vänja dig vid smärtan, bara de svaga är rädda för blodet”. Rädslan tillhör bytet, lägger han till. ”Till slut fick jag nog”, säger han. ”Jag slutade. Men att gå ur extremhögern är svårare än att komma in där. De kallade mig svikare. Är man med i ultrahögern är man som i ett bråddjup utan rep.”

Orsaken till vändningen? Han blev förälskad. Flickvännen gillade inte hans livsstil och bad honom till slut välja mellan henne och nyfascisterna. Efter långa och smärtsamma förhandlingar och grubblerier valde han att lämna gruppen och sluta agera som han brukat. Men han är fortfarande samhällskritisk och ogillar fortfarande invandrare, judar och muslimer. Gruppen har han lämnat. ”Jag är inte militant längre”, säger han.

För att framhäva sina respektive profiler använder nyfascisterna begrepp och bildsymboler från trettitalet. Det är följaktligen ingen slump att ordet ”styrka” ingår i partinamnet Forza Nuova (Nya styrkan). I själva verket säger de sig lita mer på orden och bilderna än på någon spikad ideologi. ”Vi har ingen ideologi, orden identifierar vår livsstil”, betonar en av ledarna. Namnen på Forza Nuovas egna barngrupper exemplifierar tänkandet: Barn mellan sex och åtta år kallas Figli della lupa (Varginnans barn), medan 8–14-åringarna går under beteckningen Balilla (ett sägenomspunnet namn på Mussolinis rekryteringsaktiviteter). Ungdomar mellan 14 och 18 år samlas under begreppet Avanguardisti. 1930-talets pedagogiska vokabulär är tillbaka.

Forza Nuovas upptagningsområde sträcker sig över hela Italien. Den ideologiska näringen tar de från Lega vars ledare Matteo Salvini ofta kommer på besök i högkvarteret. Han är själv i utbildningsbranschen; Lega har en egen skola i Milano sedan 2013 där det ges kurser i partiets ultranationalistiska grunder och avsikter. Men när Salvini möter kritik för sina fascistoida uttalanden kan han svara som han gjorde i november 2019: ”Fascismen finns inte längre i Italien”.

Nyfascisterna vill också nå studenterna vid universiteten och skapa anhängare där. Forza Nuova har fått ihop gruppen ”Lotta Studentesca” (Studentkampen), som uppges ha några hundra medlemmar. Partiet stoltserar med att ha en damsektion. Dessa damers motto är ”Militant kvinnlighet”. Upplägget inkluderar hjälpprogram för barn i utsatta områden och kurser i självförsvar. Det militanta uttrycks i aktioner mot kvinnovåldet, och mot invandrarna som får skulden. I stort sett ser damerna ut att dela sina manliga kollegors idéer. Rent generellt, påpekar Berizzi, är nyfascismen ett maskulint område. Det märks inte minst på fotbollsarenorna där de intar ”la curva”, planens kortsida, och vrålande framför sina åsikter och sina banderoller.

Berizzi berättar också om andra rörelser i samma bransch. En av dem kallar sig Casa Pound (Pounds hus) och betraktas som en grupp hipsters. De inspireras av den amerikanske poeten Ezra Pounds fascistiska idéer och startade sin bana med en mycket uppmärksammad husockupation i Rom 2003. Att på olika handgripliga sätt protestera mot bostadsbristen är deras centrala idé. De har en aktiv studentfraktion där de odlar sina revolutionära idéer. Sköldpaddan är deras symbol, ”djuret med tak över huvudet”. De skriver och filmar och vet hur man når publicitet, konstaterar andra nyfascister avundsjukt.

En annan grupp heter Lealtà Azione (Lojalitet Aktion). Dess unga adepter förväntas ha ett propert yttre, vara artiga, måna om goda sociala kontakter och ställa upp med hjälp till fattiga och utsatta. Helt enkelt vara hyggliga medborgare, lite åt renlevnadshållet. Med tiden formuleras hårdare ideal. Samhällets orättvisor kopplas till invandringen; de svarta flyktingarna är särskilt föraktade. Antisemitismen och hatet mot muslimer odlas öppet. 
I det läget, säger en av ledarna som Berizzi talat med, ”då är det allvar, då kan också våld accepteras, om situationen kräver det”.

Nyfascismen pryder sig med runor, hakkors och nordisk mytologi. Det är bilder och begrepp som anses stå för det genuina, det ursprungliga. Vargen är en favorit. Den internationellt verksamma rörelsen Culto del Lupo (Vargkulten) pryder sig följaktligen med bilden av en varg, kombinerad med ett svärd. Högröstade och högbröstade för dessa ”vargar” fram sin brutala livssyn vid stora publika evenemang, ofta i områden utanför staden Trento i norra Italien. Vid en av dessa manifestationer blev Paolo Berizzi igenkänd och hotad till livet. Det var ingen engångshändelse. På sista tiden har han trakasserats och hotats. Efter flera dödshot i vintras har han och familjen sedan första februari 2020 ständigt polisbeskydd.

Berizzi är väl förtrogen med de svajiga livsvillkor som präglar många italienska föräldrars vardag. Det är dessa föräldrars barn och ungdomar som han sätter i centrum. I ett ansträngt Italien är läget särskilt besvärligt för den unga generationen. Ont om arbete, osäkra framtidsutsikter. År 2018 emigrerade 27 000 italienska ungdomar för att söka sig en bättre framtid utomlands.



”Är man med i ultrahögern är man som i ett bråddjup utan rep”



 

Italiens utmaningar är många och svåra. Ekonomin vacklar, regeringen är svag och behandlingen av flyktingarna lämnar mycket i övrigt att önska. Den situationen ser ut att gynna fascisterna. Trots uppenbara risker väljer ett antal grävande journalister detta brännheta område. Ett tjugotal italienska journalister har polisbeskydd.

Bland dem som studerar bakgrunderna till nyfascismens framsteg i dag finns historikern Francesco Filippi. Han har på kort tid givit ut två uppmärksammade böcker där han försöker se vad som gör att fascismen lever kvar i landet. ”Medan tyskarna ställde sina förövare till svars ville italienarna bara glömma och gå vidare”.

En annan vass analytiker är förre chefredaktören för morgontidningen La Repubblica, Ezio Mario, som studerat hur nyfascismen sprider förakt för invandrare. 2019 gav Mauro ut en essä om den vite mannens självpåtagna överhöghet, ”L´uomo bianco”, som väckte stort intresse. Han skriver bland annat att medan migranterna behandlas som abstrakta siffror i politiken, identifieras de som föraktliga individer i lokalsamhället – där ingen för deras talan. Ett exempel som ges är en skjutning i den lilla staden Macerata 2018 då flera svarta män besköts av en inbiten ultranationalist vid namn Luca Traini.

Paolo Berizzi menar att samhället verkar sakna förmåga att stävja nyfascisternas aggressiva agerande. Myndigheterna inser inte vad som pågår, och medborgarna drar sig för att anmäla. Alla månar om sitt, man vill inte bli inblandad. Under tiden blir ultranationalistiska grupperingar allt skickligare att rekrytera och sprida sina makthungriga idéer, och ungdomsarbetet är bara en del av deras strategi. Partiet Forza Nuova har tagit sig in i lokala politiska styrelseorgan, som till exempel i Trieste. Och i Vicenza kryper de under radarn genom att bilda en civil Vicenza-grupp under det harmlösa namnet ”Vicenza åt Vicenzaborna – Familjens Folk”. Den saken blev rubriker i juni 2020.

Europas politiska historia är väl känd, och Italien vet vad fascismen kan åstadkomma. Det som hänt förr, det kan hända igen. Berizzi beskriver ett handfallet samhälle, en brist på politisk ork. Under tiden söker Italiens ungdomar bekräftelse och gemenskap i kampsporter och på campingäventyr, ovetande om arrangörernas avsikter. 

Expo tackar för ett fint samarbete. Annagreta Dyring 1934–2021. Publicerad med godkännande av närmast anhöriga.

Expo 4-2020

Reportaget är hämtat ur tidskriften Expo, #4 2020. Stöd vår journalistik och teckna en prenumeration på tidningen här!

Bar