Ny gryning för talibanerna

Mohammad Arif Adil arbetade med utvecklingsbistånd i Mehtar Lam, huvudord i Laghman, en provins mellan regeringsfästet Kabul och oroliga Nangarhar i öst. Vi träffades hösten 2012 när jag skulle dokumentera en nyöppnad sjuksköterskeutbildning. Jag hade blivit flera timmar sen – talibanerna hade sprängt vägen och långa köer hade uppstått när bilar från bägge håll försökte navigera sig runt kratern. Men Mohammad Arif Adil viftade avvärjande. Kriget var en legitim ursäkt att inte passa tiden. 

Han berättade om läget i provinsen. Hur USA och dess allierade höll tätorterna och talibanerna glesbygden. Hur koalitionsstyrkornas dagspatruller besvarades med nattliga gerillaräder. Om hur vårdpersonal fastnade i vägspärrarna och blev försenade.

– Talibanerna kollar alla som åker förbi, vilka de är, vad de heter, vad de jobbar med. För mig skulle det bli problem för jag har inget skägg, sade han.

Jag frågade vad som skulle hända honom.

– Man vet aldrig. Kanske skjuter de dig, kanske misshandlar de dig, kanske tar de dig och håller dig i några veckor eller några månader.

Det var bara min andra resa till Afghanistan och nästan allting var fortfarande nytt. Jag kunde landets historia från böcker, hade läst om de moderna motsättningarna. Men Mohammad Arif Adil berättade, plågat och självutlämnande, på ett sätt som klädde det abstrakta i kött och blod. De samtida konfliktlinjerna skar rakt igenom honom. Han var pashtun och låg i fejd med sin familj över sitt beslut att försöka bygga landet i stället för att försvara det från vad släkten ansåg var en utländsk invasion.

Det går inte att förstå talibanerna – eller det moderna Afghanistan och hazarernas utsatthet – utan att förstå pashtunernas roll och historia. Pashtuner utgör runt 40 procent av den afghanska befolkningen och har länge dominerat landets politiska och religiösa liv. Det är på den fattiga och traditionella pashtunska landsbygden som talibanrörelsen haft störst dragningskraft.

MYTPODDEN: #2 Radikalislamismens muslimhat

Anders Fänge, mångårig landschef för Svenska Afghanistankommittén, såg den rörelse som nu gripit statsmakten födas.

– Redan på 1980-talet när vi vandrade i Afghanistan med mujahedin som slogs mot Sovjetunionen så introducerades detta. Vi sov över i bymoskéerna som också fungerade som vandrarhem och möteslokaler, då pekade de ofta på en ung man och sade ”det här är vår talib”.

De äldsta sönerna ärvde ofta jorden. Eller stred i det heliga kriget. De yngsta kunde i stället sändas till ett madrassa, en religiös skola, i Pakistan. Där, bland de miljoner afghaner som flytt den sovjetiska ockupationen, hade en strikt islamtolkning med antikoloniala inslag fått fäste.    

– Om du tittar på madrassas i Pakistan var det mycket deobandism, en ideologi som bildades i Brittiska Indien efter 1857, i samband med det britterna kallar det stora myteriet och indierna kallar det första befrielsekriget. Deobandismen var antibrittisk, antiimperialistisk och antiväst. Sedan predikade den en återgång till det mer fundamentala inom islam, säger Anders Fänge.

Deobandismen hade karaktären av en reaktionär väckelserörelse och romantiserade ett ursprungligt islam, obefläckat av främmande sedvänjor. I Pakistan kom den att radikaliseras när konkurrerande tolkningar korsbefruktade varandra.

– De religiösa skolorna finansierades i hög grad av saudiska pengar och på den vägen blev det vissa inslag av wahhabism. Så småningom blev det också lite mer av salafistiska tankegångar som mycket mer påtagligt predikade väpnad kamp för att upprätta ett islamistiskt samhälle, säger Anders Fänge.

Deobandismen vann anhängare bland afghaner i exil, men anhängarna gav samtidigt den nya läran en distinkt afghansk – eller mer specifikt en pashtunsk – prägel. Talibanerna blandade antiimperialistisk fundamentalism med förislamisk kultur och etnisk chauvinism. 

– Det kom in stora bitar av folkliga pashtunska föreställningar, den uppförandekod som kallas pashtunwali. Den följs visserligen sällan men är ett ideal. Där regleras sånt som hämnd, konfliktlösning och gästfrihet, säger Anders Fänge.

Talibanerna bildades 1994 med mulla Omar som förste ledare. 1996 tog rörelsen huvudstaden Kabul.

– Där visade talibanerna för första gången vad de stod för, tidigare var det mest gissningar. För dem var Kabul som Sodom och Gomorra, roten till all synd, säger Anders Fänge.

– Det var en konservativ, traditionalistisk landsbygdsrörelse som kom in i en urban, delvis västerländsk stadsmiljö och agerade väldigt hårt. Den religiösa polisen pryglade kvinnor på gatorna och piskade in människor i moskéerna, vilket är högst oislamiskt.  

Försöken att implementera talibanernas egen tolkning av sharia, influerad av pashtunwali, resulterade i en illa fungerande totalitär teokrati. Förutom teckningar och fotografier av människor förbjöd rörelsen musik, film, tv, teater, sällskapsspel och drakflygning. Dess brutalitet chockade omvärlden. På Ghazistadion i Kabul stenades kvinnor offentligt i propagandauppvisningar där tortyr reducerades till skådespel.

Under sitt styre begick talibanerna ett flertal massakrer mot den i huvudsak shiamuslimska minoriteten hazarer. I nordliga Mazar-e Sharif avrättades 1998 tusentals i en storskalig hämndaktion klädd i sekteristisk retorik. Inför massmordet hade talibanernas provinsguvernör mulla Manon Niazi turnerat stadens moskéer och i eldfängda tal hetsat mot hazarer.

– Hazarer är inte muslimer, de är shia. De är otrogna, ska Niazi ha sagt.

Niazi ställde ett ultimatum: konvertera eller ta konsekvenserna.

– Om ni inte visar er lojalitet kommer vi att bränna era hus och vi kommer att döda er. Antingen väljer ni att bli muslimer eller så lämnar ni Afghanistan.

Våldet fördömdes aldrig av talibanernas ledning. I stället följde fler massakrer, i Robatakpasset, i Yagdalek, i Bamiyan. 

Talibanernas förtryck av hazarerna kan inte härledas till en enskild etnisk eller religiös konflikt. Historiska motsättningar, föreställningar om pashtunsk överhöghet och sekterism har samverkat i att göra hazarerna till måltavlor.

I slutet av 1800-talet konsoliderade den pashtunske emiren Abdul Rahman Khan sin makt över vad som kom att bli det moderna Afghanistan. Ett led i det var att etablera kontroll över hazarernas kärnområden i landets centrala delar. Hazarerna reste sig i flera omgångar mot Kabuls styre och hundratusentals dödades när emiren skoningslöst slog ned upproren. Emiren utmålade sin kampanj för territoriell kontroll som ett jihad mot shiamuslimer och organiserade efter att upproren slagits ned en politiskt motiverad massmigration.

– Man flyttade upp pashtunska stammar som bildade enklaver i norr och skulle fungera som en garanti mot etniska uppror. I samband med det fråntogs hazarer mycket land. De motsättningar som skapades då lever kvar fortfarande, säger Anders Fänge.

I dag säger sig talibanerna företräda hela Afghanistans befolkning, inklusive landets etniska och religiösa minoriteter – något som står i skarp kontrast till salafistiska Islamiska staten som pekat ut shiamuslimer som en huvudfiende.

Flera av de senaste årens dödligaste attacker mot shiamuslimer i Afghanistan har utförts av IS lokala förgrening. Det gäller möjligen även det blodiga attentatet i Dasht-e-Barchi i västra Kabul i maj 2021. Minst 90 personer miste livet när tre sprängladdningar detonerade utanför en flickskola i den hazaradominerade stadsdelen, merparten av offren var flickor mellan elva och 15 år. Den dåvarande presidenten Ashraf Ghani pekade snabbt ut talibanerna. Men talibanerna – mer kända för att ta åt sig äran för andras dåd än att förneka sin egna – fördömde också attacken och pekade i stället ut IS.   

– Man brukar säga att om det fanns en enda sak som den gamla regeringen, talibanerna och amerikanerna var överens om var det att man skulle slå mot IS. Samtidigt vet vi att det inom talibanrörelsen finns individer som har mer salafistiska åsikter och säkert anser att shiamuslimer är ogudaktiga avfällingar, säger Anders Fänge.

IS territoriella ambitioner gör att talibanerna betraktar rörelsen som en rival. Men utöver konkurrensförhållandet utgör även synen på jihadismens geografiska fokus en tydlig vattendelare.  

– Det är en av de avgörande skillnaderna mellan såväl IS som al-Qaida och talibanerna. Talibanernas målsättningar begränsar sig till Afghanistan. De säger uttryckligen att de inte kommer att blanda sig i andra länders interna angelägenheter, säger Anders Fänge.

Förra gången talibanerna hade makten tillsattes pashtuner från södern att styra över distrikt dominerade av andra etniciteter. Rörelsen kom att ses som ännu en i raden av utomstående ockupanter. Nu har talibanerna värvat tadzjikiska och uzbekiska befälhavare, något som anses vara en avgörande faktor bakom dess militära framgångar i norra Afghanistan där den tidigare haft svårt att få fäste.

– I motsats till vad de gjorde på 90-talet har de aktivt rekryterat och gjort inbrytningar i de andra etniska grupperna, säger Anders Fänge.

LÄS OCKSÅ: Inga riktiga muslimer

I april 2020 gjorde talibanernas propagandakanaler ett stort nummer av att rörelsen tillsatt sin förste skugguvernör från hazaraminoriteten. I en 25 minuter lång videoinspelning uppmanade shiamuslimske Mawlawi Mehdi andra hazarer att ansluta sig till talibanernas kamp mot ”judiska och kristna inkräktare”, rapporterar Sidafinansierade Afghan Analysts Network. Mehdi påminde om att hazarer stred sida vid sida med sina ”sunnitiska bröder” under kriget mot Sovjetunionen och försäkrade att talibanerna var ”inkluderande” och ”fria från all rasism”. 

I sin id al-fitr-hälsning 2006 uppmanade talibanernas dåvarande överhuvud mulla Omar för första gången anhängarna att ”inte ge efter för sekteristiskt hat, alla muslimer från olika tankeskolor är bröder”. Budskapet, som stod i strid med tidigare kommunikéer från ledaren, betraktades som ett inriktingsbeslut. Oavsett om ideologisk förskjutning eller strategiska överväganden ligger bakom har talibanerna sedan gruppen senast hade makten försökt bredda sin bas. Men rörelsens decentraliserade struktur och salafistiska tendenser hos lokala ledare gör att hazarer har goda skäl att känna oro.

Afghan Analysts Network beskriver svårigheten att vinna förtroende hos en grupp rörelsen upprepade gånger utsatt för folkrättsbrott:

”Talibanernas största hinder vid rekryteringen av hazarer eller andra afghanska shiamuslimer är deras historia av brutalitet och frekventa utbrott av antihazara/antishia-relaterat våld baserat på de existerande fördomarna bland delar av den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen. Talibanernas officiella icke-sekteristiska policy har inte övertygat hazarerna om att upprorsgruppen ändrat karaktär.”

Att hazarernas redan utsatta situation riskerar att förvärras ytterligare när talibanerna nu återigen tagit makten är det få som ifrågasätter. Rapporter om övergrepp förekommer redan. Amnesty International har larmat om hur talibaner torterade och avrättade nio hazarer i provinsen Ghazni i början av juli.

Den 17 augusti, två dagar efter Kabuls fall, tog talibanernas talesperson Zabihullah Mujahid plats bakom det erövrade presidentpalatsets exklusiva skrivbord. Framför rörelsens vita fana skisserade han en bild av det framtida styret i Islamiska emiratet Afghanistan.

Det var ett tal fullt av signalord. Zabihullah Mujahid utlovade utbildning för flickor, arbete för kvinnor, pressfrihet samt ”fullständig amnesti” för alla som arbetat åt regeringen eller utländsk militär. Liksom ett inkluderande styre för alla afghaner.      

Är löftena fagra ord för att lugna det internationella samfundet eller en uppriktig avsiktsförklaring? Går det att lita på en rörelse ökänd för sin brutalitet som bara de senaste månaderna anklagats för flera krigsbrott?

– De mäter inte längre skägg, de piskar inte längre människor om det spelas musik på bröllop. Frågan är om det beror på att mer moderata krafter har fått överhanden eller om det är taktiskt. Att de ger efter för folklig opinion för att framstå i lite bättre dager, och sedan när de väl styr återgår till sina rigida islamtolkningar. Det vet ingen ännu, säger Anders Fänge.

Efter 2001 gick större delen av talibanernas politiska ledarskap i exil i Qatar.

– De har befunnit sig Doha och levt tämligen gott, det ser man på bukomfånget om inte annat, och stötts och blötts i ett modernt islamiskt samhälle i 20 år. De har varit på internationella konferenser i Moskva och Peking. Det måste rimligtvis ha påverkat deras tänkande.

Det militära ledarskapet har under tiden stannat i Afghanistan och härdats ytterligare. Många menar att vad som nu väntar är en intern uppgörelse mellan den mer radikala militära grenen och den mer återhållsamma politiska.

– De var enade i att få ut amerikanerna och få bort regeringen, men de har varit upptagna med kriget och diplomati och haft svårt att samla hela ledningen, säger Anders Fänge.

– De trodde nog själva att det skulle ta ett par år innan de kunde ta makten och blev lika förvånade som oss när staten imploderade. Plötsligt sitter de i Kabul med hela Afghanistan i knät. Nu blir det, om man spetsar till det, en maktkamp där mulla Omars son mulla Muhammed Yaqoob och Sirajuddin Haqqani står mot den mer moderate mulla Baradar.

Afghanistan har genomlevt över fyra årtionden av oavbrutet krig. Under århundraden varit en bricka i stormakternas våldsamma spel. Nu ska en rörelse som fötts ur kaos och mobiliserat kring konflikt skriva nästa kapitel.

Den interna maktkampen kommer att avgöra talibanernas – liksom Afghanistans och hazarernas – framtid.

Ivar Andersen är frilansjournalist och bevakade 2012–2016 Afghanistan för svenska och internationella medier. Han har även skrivit reportageboken Afghanistans enda gris – och andra vykort från imperiernas kyrkogård.