Jimmie Åkesson håller tal

Högerpopulisternas nya strategi – förändra EU inifrån

SD lämnar kravet på EU-utträde. De är inte ensamma. Brexit har lett till en helt ny spelplan inför vårens EU-val. Nu vill högerpopulisterna ha en union helt i deras tjänst.

Segern för Brexit-sidan i folkomröstningen i Storbritannien 2016 möttes med eufori av Europas radikalnationalister. I en kör av hyllande kommentarer beskrev bland andra Marine Le Pen, ledaren för det franska Rassemblement National (tidigare Front National), Brexit som ”början på en rörelse som inte kan stoppas” och öppnade upp för att Frankrike kunde följa i samma spår. Geert Wilders från det nederländska PVV och Heinz-Christian Strache från det österrikiska FPÖ ställde sig positiva till att liknande folkomröstningar kunde komma att bli en prioritet i deras respektive länder. Inför Brexit-omröstningen uttryckte Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att han hoppades att Sverige på sikt kommer att följa Storbritanniens väg.

Nu, två år senare, är läget ett helt annat. Fler och fler av Europas radikalnationalister har ändrat sin position. I en intervju för The Telegraph i maj 2017 förklarade Bernard Monot, Rassemblement Nationals tidigare chefsstrateg i ekonomiska frågor, att det inte kommer bli någon Frexit. ”Nu handlar vår politik om att omförhandla EU-avtalen för att ge oss mer kontroll över vår budget och banker”. På den direkta frågan till partiledaren Marine Le Pen om hon fortfarande tänker fullfölja idéen om en Frexit svarade hon förra året: ”Nej, vi behöver omförhandla med EU, uppbackade av en folkomröstning”.

Den tidigare presidentkandidaten och nuvarande ministern Norbert Hofer från FPÖ har också bytt sin position och säger sig vara emot att Österrike lämnar unionen. Och Jimmie Åkesson, som tidigare drev på för en folkomröstning om EU, sa i september i år till Dagens industri att partiet inte kommer att kräva en folkomröstning om EU-utträde.

Linjen bekräftades i veckan av Jimmie Åkesson. I en debattartikel i Aftonbladet förklarade Åkesson att SD vill reformera EU inifrån. Trots att partiet i sin valplattform för 2018 lyfter fram att man vill lämna EU.

Även ungerska Jobbik som länge drivit på för att Ungern ska lämna unionen har nu en annan hållning.

Så vad är det som har hänt? Till en början kan man konstatera att Brexit skapade ett kaos vars omfattning få kunde förutse. Den utdragna processen med att förhandla fram ett avtal mellan Storbritannien och EU har lett till politisk turbulens och ekonomisk osäkerhet. I spåren av kaoset har opinionen i de europeiska länderna blivit alltmer negativ till utträde. Att lämna EU tycks numera, även för många EU-kritiska röster, kosta betydligt mer än vad det smakar.

För Europas högerpopulister är det därför riskabelt att driva frågan om EU-utträde. Dels för att man själva inte kan förutse konsekvenserna av det. Brexit är fortfarande ett oavslutat kapitel, omöjligt att dra lärdom av ännu. Och dels för att man har opinionen emot sig. Att driva frågan om utträde skulle vara öppet mål för kritiker. Troligen anser många av Europas radikalnationalister att det bästa fortfarande vore att lämna EU, men att det är en fråga som i dagsläget är svår att driva.

Men Brexit är inte heller hela förklaringen till radikalnationalismens förändrade position. I skuggan av denna utveckling finns också en öppning mot en ideologisk förflyttning av den radikalnationalistiska miljön i Europa. Utvecklingen under de senaste åren har lett till att flera av dessa aktörer numera även ser fler positiva sidor av EU-samarbetet. I synnerhet när det gäller migrations- och säkerhetsfrågor.

Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Kristina Winberg föreslog så sent som i september i en debattartikel i Aftonbladet att det var dags att införa SD:s flyktingpolitik i EU. Säkerhetsfrågor och polisiära samarbeten skulle kunna ligga inom EU-sfären, menade Winberg. Och SD skulle dessutom vara positiva till att deras nollvision mot asylsökningar på plats börjar diskuteras på EU-nivå.

Högerpopulismens svar och samsyn på migrations- och säkerhetsfrågor för samman SD-sympatisörer med deras motsvarigheter i Europa. Viktor Orbán kan därför i ett EU-val upplevas lika representativ för en SD-väljare i Höör som för en Fideszväljare i Budapest. Det finns helt enkelt, för kanske första gången, ett stort antal sakpolitiska frågor som de europeiska radikalnationalisterna kan driva tillsammans, där EU är den nödvändiga arenan.

Högerpopulismen i Europa förenas inte bara av ett EU-motstånd och en gemensam berättelse om en förljugen maktelit – en maktelit som svikit folket genom att alliera sig med olika minoriteter som frikostigt tilldelas det äkta folkets pengar och resurser. Högerpopulismen samlas också kring sakpolitik och samsyn i en rad frågor som har betydande stöd i opinionen i Europa. Exempelvis vikten av en stark yttre gräns, terrorbekämpning och stram migrationspolitik. Det finns helt enkelt en möjlighet att driva vad man upplever som nödvändig politik som rör Europa, vilken hade varit svårare att driva om EU inte hade funnits.

Och beslut som man inte håller med om har delar av de högerpopulistiska krafterna hjälpts åt att när det gäller omöjliggöra att de implementeras, samtidigt som man fortsätter att få miljarder i EU-bidrag.

Resultatet är en situation där man kan plocka russinen ur kakan. Exempelvis betalar Polen drygt fyra miljarder euro varje år i avgift till unionen medan man årligen får tillbaka ungefär tretton miljarder i stöd och bidrag. Samtidigt genomför landets högerpopulistiska regering en rad reformer som av det övriga EU kritiseras för att hota demokratin och försvåra det europeiska samarbetet. Exempelvis genom att underminera ett oberoende domstolsväsen.

Det styrande partiet i Polen, PiS, ignorerar kritiken. Och när EU hotar med att aktivera artikel 7 mot Polen, vilket innebär att landet kan förlora sin rösträtt, får man stöd av allierade. I det här fallet av Viktor Orbán som lovar att lägga in sitt veto (alla medlemsländer måste rösta för) mot en sanktionering av Polen.

Marine Le Pen sminkas i tv-studio.
Marine Le Pen (ovan), partiledare för Rassemblement National (Nationell samling), ser framför sig att EU kan förändras i en riktning som passar hennes parti. Foto: Angelo Carcini/TT

 

På ett sätt behöver också radikalnationalisterna EU – åtminstone som fiendebild. Inom de högerpopulistiska rörelserna är berättelsen om meritokratiska eliter som har svikit sina folk bärande. EU brukar användas som det perfekta exemplet på denna elit. Men om unionen försvinner förlorar man den elit som ständigt utpekas som ansvarig och mot vilken man mobiliserar sina anhängare. Berättelsen är central för att högerpopulismen ska upplevas som relevant i ögonen hos dess sympatisörer.

Ett exempel är det brittiska UK Independence Party, Ukip, som närmast imploderat efter att Brexit röstats igenom. Konsekvensen av att Ukip drev fram en folkomröstning, vars resultat blev det man önskade, var att man förlorade sitt existensberättigande.

Poängen är att det idag finns många skäl för de radikalnationalistiska grupperingarna i både västra och östra Europa att vilja vara kvar i någon form av EU. Något de börjar bli alltmer medvetna om.

Nu blir den stora utmaningen för dessa partier att samarbeta. Rasism och antidemokrati gör att många av partierna är svåra för andra att samarbeta med, även för vissa inom samma politiska miljö. En stor andel av de radikalnationalistiska partierna har ofta ägnat många år åt att försöka rentvå sig från en historia som inte sällan har kopplingar till nazism. Därför vill man undvika att hamna i en sits där man på EU-nivå samarbetar med partier som kan upplevas som extrema av den nationella opinionen.

I andra fall brakar koalitionerna samman på grund av interna gräl. Som 2007, när EU-gruppen Identitet, tradition och självständighet föll samman. Det började med ett uttalande av Alessandra Mussolini, dåvarande partiledaren för det italienska partiet Azione Sociale och barnbarn till fascistledaren och diktatorn Benito Mussolini.

”Att bryta mot lagen har blivit en del av rumäners livsstil, och det är inga småbrott, utan skrämmande brott, som ger en gåshud.”, sa Alessandra Mussolini och gjorde det rumänska samarbetspartiet ursinnigt.

Corneliu Vadim Tudor, partiledare för Storrumänska partiet, svarade med att säga att Alessandra Mussolinis generaliserande uttalande påminde om hennes farfars metoder. Partiets fem ledamöter lämnade gruppen, som efter det förlorade sin status som partigrupp och blev utan ekonomiskt stöd och inflytande i EU-parlamentet.

Matteo Salvini
Vice premiärministern och partiledaren för det italienska partiet Lega Nord, Matteo Salvini, motsätter sig en italiensk Italexit. Istället förespråkar han att de ska förändra EU inifrån. Foto: Mateo Magni/EPA

 

Men oavsett om de kan hitta formella samarbeten eller inte så kan de fortfarande dela strategier. I EU:s komplexa politiska struktur är de processer som förs inom institutionerna beroende av kompromisser. De högerextrema och högerpopulistiska krafterna har hittat ett sätt att sätta käppar i hjulet för de komplicerade förhandlingar som EU-maskineriet bygger på. Genom att efterfråga och genomdriva folkomröstningar i sakfrågor, skapar de snäva mandat att agera inom, något som i princip omöjliggör kompromisser.

Under den senaste mandatperioden har de populistiska krafterna lyckats driva igenom folkomröstningar om en rad frågor, utöver Brexit i Storbritannien. Det styrande partiet Fidesz i Ungern anordnade en folkomröstning om huruvida landet skulle ta emot flyktingar inom EU:s omfördelningssystem. I Nederländerna fick EU-kritiska GeenPeil till en folkomröstning som handlade om huruvida Nederländerna skulle ratificera ett handelsavtal mellan EU och Ukraina.

I båda fallen har flera experter tolkat folkomröstningarnas primära funktion som ett sätt att underminera EU, genom att visa hur folkets ”sanna” vilja är motsatsen till EU:s beslut. Det är någonting vi även i framtiden lär få se mer av, utan att frågan som ställs till medborgarna är den om man ska lämna EU eller inte.

Motståndet mot denna utveckling har på EU-nivå varit väldigt fragmenterad. De vänsterliberala och högerliberala grupperna i parlamentet har haft svårt att enas kring en sakpolitik som skulle göra att de uppfattas som ett ideologiskt och praktiskt alternativ till radikalnationalismen.

Inför EU-valen bemödar de sig sällan att överhuvudtaget prata om vilka de kommer samarbeta med, än mindre vad de gemensamt kommer att driva för politik.

Delar av den europeiska vänsterns ekonomiska protektionism och EU-motstånd inom parlamentet har gjort att de ofta hamnat nära radikalnationalisterna i sin kritik mot EU:s överstatlighet. Samtidigt dukar Europas demokratiskt konservativa krafter mer och mer under för radikalnationalismen.

Svaret för en generation av européer som tjänat på den fria rörligheten, möjligheten att utbilda sig över hela Europa och vara anställningsbara på en gemensam europeisk arbetsmarknad har istället blivit att skapa motstånd genom gräsrotsrörelser.

Refugees Welcome var ett sådant exempel på en paneuropeisk gräsrotsrörelse. Men varken den eller liknande rörelser har sökt politisk representation. De har tvärtom undvikit att föra sin kamp inom ramen av parlamentet och Europas demokratiska institutioner.

En konsekvens av detta är att vi befinner oss i ett läge där den radikalnationalistiska rörelsen i praktiken inte möter något starkt motstånd på den europeiska arenan. En sådan situation innebär alltid, i förlängningen, en risk för att de som inte kan besegra motståndaren väljer att slå ihop sig med den. Möjligheterna för radikalnationalismen att växa sig ännu starkare i EU är tyvärr stora.

En person som fått upp ögonen för detta är Donald Trumps tidigare chefsrådgivare Steve Bannon. Han reser runt i Europa och erbjuder sitt stöd till högerpopulister. Hans mål är att bygga upp en stiftelse som ska stödja Europas populistiska krafter och vara en motvikt till George Soros Open Society Foundations som under åren gett stora summor pengar till olika liberala demokratisatsningar i Europa.

Bannon förespråkar bildandet av en högerpopulistisk ”supergrupp” inom EU-parlamentet som ska samla alla likasinnade partier. Han är övertygad om att en sådan grupp efter kommande EU-val nästa år kan vara så stor att den utgör en tredjedel av parlamentet. Men hans tankar går även bortom det. Han vill bilda ett ”War Room” i Europa där riktlinjer för gemensam politik, kampanjer, finansiering och mål ska sättas upp för hela miljön.

Hans idé är inte att växa för att kunna obstruera EU. Det är att högerpopulismen ska ta över. Något som skulle innebära resurser och inflytande på en nivå som radikalnationalismen i Europa hittills inte ens vågat drömma om.

Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften Expo 4/2018, och har därefter uppdaterats. 

Bar