Annons

Black lives matter-demonstration i Sheffield, England 2020

Hög tid att räkna med Black lives matter

I helgen firades juneteenth, minnesdagen för befrielsen av de afroamerikanska slavarna i USA. 155 år efter att slaveriet kriminaliserades rasar protesterna mot de ojämlika förutsättningar som svarta amerikaner alltjämt lever under. Expos Haris Grabovac menar att polisvåldet mot svarta amerikaner måste förstås mot bakgrund av landets rasistiska historia och framförallt de kunskaper vi skaffar oss baserade på statistik.

Under den största delen av 1800-talet var ”raskunskap” i USA huvudsakligen baserad på erfarenheter av slavägare, ögonvittnen, reseskildringar och kategoriseringar av vetenskapsmän från upplysningstiden som vår svenska Carl von Linné. 

1865 kriminaliserades slaveriet i USA. Men för många var befrielsen långt ifrån samma sak som jämlikhet. På närmast ett ögonblick hade fyra miljoner människor gått från att vara egendom till att vara människor och, i alla fall i teorin, en del av en amerikansk nation. Hos många journalister, forskare och reformister väcktes behovet att definiera vad svarta var för människor. Vilken sorts medborgarskap de förtjänade och vilken sorts samexistens som skulle tolereras. Nu behövdes nya vetenskapliga argument för att hävda och försvara idéer om svartas underlägsenhet.

Folkräkningar och statistiska undersökningar som genomfördes 1870, 1880, 1890 blev essentiella för etableringen av de rasidéer som kom att prägla framtiden i USA. Vad statistiken från dessa undersökningar visade var bland annat att den svarta befolkningen var överrepresenterade i brottsstatistiken, att de i större utsträckning led av sjukdomar och dog i förtid samt att de procentuellt minskade. 

 

Med en mindre matematisk och mer sociologisk blick hade de ojämlika förutsättningarna kunnat identifieras och motarbetats redan då. Något som vissa också försökte. Men det som fick starkast genomslag var istället att den statistiska informationen mottogs som bevis för inneboende olikhet och bland många inom den amerikanska forskarkåren till och med med glädje. Föreställningar om att den svarta befolkningens höga nativitet skulle innebära att de blev i majoritet i framtiden, blev för stunden irrelevanta. 

Nu seglar Fredric L Hoffman, statistiker med tyskt ursprung, upp som en av pionjärerna i att använda statistik som grund för att definiera ras. Med boken Race Traits från 1896 blev han mycket viktig och inflytelserik inom samtalet om ras-relaterade problem i USA. För Hoffman var de statistiska avvikelserna för den svarta befolkningen tydligt kopplade till rasföreställningar som exempelvis att svarta var omoraliska och hade underlägsna kroppar. Samtidigt definierade han statistiska avvikelser för den vita befolkningen som exempelvis självmord och psykologiska sjukdomar utifrån sociala förhållanden. I Hoffmans värld var sjukdomar som drabbade vita ett resultat av ett sjukt samhälle och kriminalitet som begås av vita ett resultat av ekonomisk orättvisa. I samtalet om vita ansåg han att staten och samhället behövde skjuta till resurser för att arbeta med frågorna medan han i samtalet om svarta ställde sig frågande ifall en del av befolkningen som är på väg att försvinna (minskande demografi) verkligen är värd att spendera nationens resurser på.

Utifrån Hoffmans statistiska analyser skapades krav på politiska åtgärder. Hoffmans egen slutsats om vad som kunde göras för att minska kriminalitet bland den svarta befolkningen var ”inte mycket… mindre kelande och mer disciplin, mindre skolor och mer arbete”. Svarta skulle förstås utifrån vad svarta var och man skulle upphöra att försöka göra vita av dem.

Resultatet blev uppfattningen att den viktigaste åtgärden för att förhindra kriminalitet bland den svarta befolkningen var polisiär närvaro. Trots att Hoffman dominerade samtalet så fanns det, redan i hans egen tid, röster som utmanade hans idéer. Den svarta journalisten Ida B Wells visade på hur vita gärningsmän gång på gång undslapp straff eller fick mycket lägre straff än svarta amerikaner. Detta såg hon särskilt vid brott som exempelvis våldtäkt och att lynchningar närmast blivit en blodsport. Mellan 1880–1900 skedde en lynchning så ofta som varannan dag runtom i USA och 90 procent av offren för dessa var svarta. 

Men Hoffmans ställning var stark och konsekvensen blev att USA började anlägga ett rasperspektiv på brottsbekämpning. Den vita kriminaliteten skulle betraktas utifrån ett socialt perspektiv och den svarta utifrån ett rasligt. Den första skulle bekämpas med ökade resurser och sociala insatser, den andra med polisiära metoder. I tidningar uppmuntrades ”svarta med självrespekt” att anmäla personer i sina lokalsamhällen till myndigheterna. Områden med stor andel svarta stigmatiserades och tilläts förfalla. Polisbrutalitet, övervåld och skjutningar följde i dess spår.

1912 försökte flera svarta ledare och forskare i Philadelphia att väcka frågan om förebyggande insatser bland den svarta befolkningen men de lokala myndigheterna slog dövörat till. Enligt historikern Mark Haller gjorde den svarta befolkningens juridiska, sociala och politiska utsatthet att svarta var de enklaste måltavlorna för polisen, de blev oftare arresterade och fick i regel längre straff. En undersökning från 1929 i Chicago visade att svarta var offer i 30 procent av polisskjutningarna med dödlig utgång samtidigt som svarta enbart utgjorde 5 procent av befolkningen. 

 

De rasistiska tolkningarna av svartas kriminalitet började så småningom kopplas till idén om svart kultur.  Hur starkt synen på svart kultur kopplat till kriminalitet fortfarande finns i vår tid illustreras av tv-profilens och debattören Alexander Bards tweet häromveckan där han skrev ”If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”

Undersökningar av data från 1950-talet visar att polisens agerande i Detroit under den tiden var den enskilt största motivationen i staden för människor att senare ansluta sig till människorättsrörelsen. 

Även här finns tydliga kopplingar till idag. 2019 var 24 procent av offren för polisskjutningar med dödlig utgång i USA svarta, trots att svart endast utgör 13 procent av befolkningen. Svarta löper mer än dubbelt så stor risk att skjutas ihjäl av polis än vita. 99 procent av poliserna som varit delaktiga i skjutningar har frikänts vid åtal. Och det var just ett polismord på en ung svart pojke som blev startskottet för ”Black lives matter” – parollen som dagens demonstrationer enas under. 

Metropolitan Police, Washington D.C

Black lives matter-rörelsen, förkortat BLM, startade 2013 som en hashtag efter att den då 17-årige Trayvon Martin skjutits ihjäl av en lokal bostadsområdesvakt i Sanford, Florida. I en intervju för The New Yorker berättar en av rörelsens grundare, Opal Tometi, om hur mordet på George Floyd återaktualiserat debatten om polisvåldet i USA. Nu kräver de radikala politiska förändringar av polisväsendet.

Slagorden ”Defund the police”, eller avfinansiera polisen, handlar om att de ekonomiska anslagen till polismyndigheter i USA ska minska och istället omfördelas. Istället för att pengar går till att anställa fler poliser och att införskaffa mer material – och därmed militarisera polisen ytterligare – vill talespersonerna för BLM att resurser ska gå till sociala insatser, fler lärare, bättre skolor och program för att få ut människor på arbetsmarknaden. Istället för polisiär brottsbekämpning borde mer resurser läggas på förebyggande insatser. Istället för att investera i polisen borde politikerna investera i lokalsamhällena. 

Statisk från 2020 visar att de amerikanska polismyndigheterna får en väldigt stor andel av stadsbudgeten i amerikanska städer.  I Los Angeles går 25,5 procent av stadens budget till polis, i Chicago 37 procent. I Minneapolis, där George Floyd dödades, gick 35,8 procent av stadens budget till polismyndigheten 2017. Siffror för 2020 saknas men den oproportionerliga finansieringen av polisen var en av de hetaste frågorna redan i december när årets budget lades fram. 

Enligt Tometi leder det till en över-polisiering av fattiga områden och kvarter, vilka oftast bebos av personer som rasifieras som icke-vita. Därigenom blir det också oftast invånare i dessa områden som interagerar med polisen mest.

 

Statistik användas fortfarande som ett vapen för att kriminalisera minoriteter. Genom att skifta fokus från brottet till förövaren och koppla samman handlingen först och främst med förövarens etnicitet, hudfärg eller religion så bygger man bilden av att detta ska vara den avgörande skillnaden mellan majoriteten och minoriteten.

Hoffmans metoder har idag blivit en av högerpopulismens och högerextremismens viktigaste slagträn i kraven på att stoppa invandringen och för att legitimera repression mot de som rasifieras som icke-vita. Detta syns i både Sverige och USA. 

2014 motionerade Sverigedemokraterna exempelvis om att bygga särskilda ”spartanska” fängelser i Sverige för utländska medborgare. Samma år motionerade partiet att man ville ha större polisiär närvaro på landsbygden eftersom att den ”på senare år växande företeelse är att utländska ligor åker runt på stöldturnéer och ibland till och med rånar och misshandlar människor i deras hem.”

I USA har kriminaliseringen av minoriteter kommit att spela en stor roll i amerikansk politik och retorik. Donald Trump har återkommande betonat hur mexikanska våldtäktsmän och kriminella väller över den amerikanska gränsen. Lösningen som presenterades var vallöften om att bygga en mur mot Mexiko och utöka kontrollen av USA:s södra gräns. Och när Trump-administrationen ville införa ett inreseförbud för medborgare från ett antal länder med muslimsk majoritetsbefolkning, känt som ”the muslim ban”, så verkade man samtidigt för upprättandet av statistisk övervakning av brott som begås av särskilda utländska medborgare. Oavsett hur många inhemska terrordåd som begås av vita amerikaner ville man skapa ett ramverk för att med statistik stigmatisera muslimer.

Trots människorättsrörelsen viktiga segrar fortsätter USA att hemsökas av sin rasistiska historia. Kampen för svartas liv och lika rättigheter har spridit sig över stora delar av världen. USA:s historia är inte andra länders historia, ändå vittnar det som händer i USA om en viktig sak som vi inte får glömma. Att svarta människors trygghet och möjlighet till ett värdigt liv, till social, politisk och juridisk rättvisa idag är villkorad och, i allra högsta grad, vilar i händerna på den vita majoritetsbefolkningen. Det gör Black lives matter lika viktigt och relevant i Sverige som i USA som någon annanstans.

Bar