”Jag står aldrig med ryggen mot någon”

”Judarna ligger bakom de flesta världsproblemen”

Jag och kvinnan som klippte mig på frisersalongen kom av någon anledning in på världspolitik, berättar Philip. Så gör hon plötsligen en paus, med saxen i handen, och frågar: ”Vet du vilka som ligger bakom de flesta av världsproblemen?” Jag svarar nej, så hon svarar ”Judarna!” Jag sjunker ner lite extra i stolen och hoppas att hon inte ska märka att jag är jude.

Jag har ju ofta fått rasistiska kommentarer av människor där man kunde förvänta sig det, sånt kan man märka ganska direkt. Och bland kollegor, på ett tidigare jobb, förekom det att snålhet förknippades med judar.

Men jag har svårare att hålla mig kall när kommentarerna kommer från människor som ger service, i en butik eller så. Jag blir helt tagen off guard, när de verkar tycka att de har en självklar sanning att berätta. Det var nästan som om kvinnan ville hjälpa mig med den här ”förklaringen”.

En annan gång var i en butik där jag brukade handla, jag tyckte jag kände innehavaren. När han sade att ”Hitler var hård mot judarna för att de förrådde Tyskland i första världskriget”, började jag argumentera.

Jag hoppades liksom att han skulle ändra sig, men jag lärde mig att det var ingen bra idé att börja diskutera. Han hänvisade också till en bok som säljs i nätbokhandlar både till höger och vänster. Antisemitismen ökar i många grupper.

”Pojken ser ju ut att vara turk, det är synd”

Till en början var det riktigt trevligt att tala med kvinnan i 50-årsåldern, som rastade sin hund samtidigt i hundhagen, berättar Bea Rehnstedt. Men sen vaknade tvillingarna i sin vagn, jag fick ta in den i hagen. Och då började vi tala om dem i stället för om olika hundraser.

Jag är född i Sri Lanka och kom hit som adopterad när jag var ett år gammal. Barnens pappa är blond svensk. Våra pojkar är väldigt ljusa i hyn jämfört med mig, en är blåögd och den andre har mörkt bruna ögon. Jag möter dagligen folk som gärna vill tycka till om pojkarnas utseende – hudfärg och ögon då speciellt. Den här kvinnan var en sån:

”Åååh, tvillingar … ja precis. Men oj, vad olika!!! Pappan är svensk, det ser man … det är ju tur i alla fall … ja alltså det är ju tur att dom inte fick din färg!”

Jag började gå därifrån men hon följde efter:

”Men den ene har faktiskt mörka ögon, pojken ser ju ut att vara turk, Mellanöstern, det är synd.”

Hur kan man uttrycka sig så? Jag brukar kunna säga ifrån, men nu blev jag bara ställd. Jag är väl inte helt oförberedd. Tvillingarna är sex månader nu. De föddes för tidigt så det var en del strul i början. Men från en del människor var inte första frågan om barnen mådde bra – utan om de hade fått min färg.

Andra verkade tycka att det skulle vara exotiskt om de hade varit mera ”blandfärgade”. Den ene är aning mörkare, och det kommenterar en del: ”Åh, vad kuuul att han är mera lik dig.”

Det känns så konstigt för så tänker jag ju inte alls själv. Men jag blir inte riktigt ledsen av det, mest lite less och irriterad.

Jag kör kranbil, till byggen. Och den branschen är ganska hård när det kommer till sånt här. Det är både kvinnohat och ras, men jag har fantastiska kolleger som håller mig om ryggen.

Det är på de stora byggföretagen jag har varit med om det värsta, svenska män i 50–60-årsåldern är de vidrigaste att interagera med. De vill gärna trycka till en, jag blir extremt ifrågasatt, dagligen blir jag tillfrågad om jag talar svenska.

”Det är ok att pissa här, det är ju bara bruna barn som leker”

Härom veckan var vi i barnens favoritlekpark, en bit från där vi bor, berättar tvåbarnsmamman Katja. På en bänk satt två män, lite äldre, såg ganska vanliga ut. Men de verkade bli mer och mer irriterade över alla barn och så hörde jag att de resonerade högljutt om det inte vore en god idé att passa på att urinera där. Och deras tvivelaktiga motivering var just att det var ju bara bruna barn i den här lekparken.

Andra vuxna måste ha hört det, men det var bara jag som reagerade. Jag blev upprörd och sade åt männen – inte minst för att mina barn, fem och tre år, också hörde det och jag ville visa dem att man inte ska godta sånt här. Men då kom andra vuxna fram och tyckte att jag var överkänslig. Det blev på nåt sätt jag som förlorade.

Men jag vänjer mig aldrig, fast det alltid har varit en del av vår vardag. Min man är afrikan, och barnen har fått hans pigment och hårtextur. Det är ofta som folk spottar, jag har flera gånger nekats kliva på bussen, på valborg kastade de tomflaskor efter oss.

En gång, pojken var två år då, var det en äldre kvinna som knuffade ut honom i gatan när han cyklade på trottoaren. ”Om det nu ska cykla småbarn på trottoaren ska dom i alla fall vara vita”, var hennes motivering.

Och så spottade hon mot honom.

”Jag vill inte ha ISIS i min buss”

Morgon, på väg till jobbet, lite stress som vanligt, berättar Omid. Bussen rullade in, chauffören öppnade bakdörren för en mamma med barnvagn. Jag stod vid framdörren och chauffören tittade mig rakt i ögonen. Men hon öppnade inte. Stängde bara bakdörren och körde därifrån.

Jag var helt chockad. Hon såg mig. Hon måste ha förstått att jag ville gå på men vägrade att öppna dörren för mig.

Efter typ fem minuter kommer nästa buss. När jag kommer till ändhållplatsen står bussen som inte släppte på mig fortfarande kvar. Chauffören håller på att fixa med något på förarplatsen. Jag knackar på dörren, gestikulerar att jag vill att hon ska öppna. Hon vägrar först – men till slut öppnas dörren.

Jag frågar varför hon inte hade släppt på mig. ”Jag vill inte ha ISIS i min buss”, säger hon och stänger dörren igen. 

Det gick så snabbt, jag fattade knappt, reagerade med förvåning mer än något annat. Blev tyst. Det tog tid innan jag riktigt fattade. På kvällen började jag fundera över vart samhället är på väg. Samtidigt blir man ju mer och mer van vid att sånt här händer.

Jag har inte kontaktat bussbolaget, fast jag hade alla tider och bussnummer.

Vittnesmålen är berättade för Erik Sidenbladh.
Alla namn utom Bea Rehnstedt är fingerade.
Foto: David Lagerlöf & Hampus Andersson.