Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

För ungefär ett år sedan stod jag vid Donners plats i centrala Visby. Tidigare under dagen hade Ing-Marie Wieselgen attackerats med kniv av en ensam gärningsman då hon var på väg mellan två seminarier. Mannen greps kort efter dådet, och vi på Expo kunde avslöja att han hade en väldokumenterad bakgrund i den svenska extremhögern. En högt uppsatt tjänsteman med ansvar för att samordna Sveriges kommuner och regioners psykiatriarbete. En knivbeväpnad man som för bara några år sedan var aktiv i den nazistiska gruppen Nordiska motståndsrörelsen.

Det var uppenbart att attacken med mycket stor sannolikhet var politiskt motiverad.  

Nu var det kväll. Det var bekräftat att Ing-Marie Wieselgen hade avlidit. Jag tog mig till avspärrningen vid mordplatsen, av nyfikenhet och för att försöka ta in det som hänt. Jag trodde att jag skulle möta en stor klunga med människor, att berget med blommor skulle ha börjat växa. Jag var inställd på att gå in i den där tryckande tystnaden som kan omsluta en mordplats.

En handfull personer hade tänkt samma tanke som jag.
Fler än så var vi inte.

Ett kvarter bort, och i resten av Visby, fortsatte festen och minglen som om inget hade hänt.

På något sätt var det talande. Vi pratar om att värna det öppna demokratiska samhället. Det larmas om ökande hot och hat. Våldsbejakande högerextremism är ett växande problem. Men när det politiska våldet slog till på öppen gata så verkade de flesta inte ens fatta att det skett. 

Kanske finns det enkla förklaringar. Alla hade kanske inte koll på vad som hänt. Några kanske tänkte att vi möter våldet med att hålla vimlet vid liv. Allt var trots allt inte känt om mordet, kanske var det ett vansinnesdåd – ska man då inte undvika att ”göra politik” av det.

Men det finns en annan aspekt, som också präglat diskussionen om dådet under det år som gått. Terrorister och politiskt motiverade gärningsmän är sällan enkla att placera in i en mall. När en detalj talar emot att vi har att göra med ett planerat dåd i syfte att uppnå ett politiskt mål, då avfärdas den politiska aspekten av dådet.

Ing-Marie Wieselgrens mördare Theodor Engström led av psykisk ohälsa. Hans tankevärld och ideologiska resonemang kunde utifrån framstå som förvirrade och osammanhängande. Han valde, utifrån tidigare dåd, en udda måltavla. Allt det där har lett till att det fortfarande verkar vara svårt att tala om dådet som ett politiskt motiverat attentat.

Lyssna på Studio Expo:

Förra veckan släppte Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, rapporten Den ruttna demokratin. På uppdrag av Säkerhetspolisen har FOI studerat antidemokratiska extremistmiljöer i Sverige. En av slutsatserna är att vi har ett göra med en allt mer mångfacetterad och heterogen politisk miljö.

Aktörer och personer rör sig i vad FOI-rapporten beskriver som ett komplext extremistlandskap där konspirationspropaganda, desinformation, pro-rysk propaganda, rasism, misogyni, HBTQI-hat, hot, våld och extremism existerar i symbios med varandra och förstärker varandra.

Ur denna mylla växer en ny, mer oförutsägbar, form av politiskt våld fram.

Theodor Engström nämns i rapporten som ett exempel.

Han konstaterades under rättegången lida av psykisk ohälsa och dömdes till slut till rättspsykiatrisk vård. Det betyder inte att han inte visste vad han gjorde.

I förhör med polisen uppgav han att syftet med att åka till Almedalen förra sommaren var att ”attackera den styrande eliten”. Där ingick i hans värld Ing-Marie Wieselgren och bland andra Annie Lööf.

Engströms tankevärld var inspirerad av nazism, mysticism och nyandlighet. Ur det perspektivet har hans till synes förvirrade tal om att vara en ”sagopojke” i en kamp mellan ont och gott en inre logik. Hans tilltänkta offer uppfattade han som en del av den ”djupa staten” som han var i krig med. Med den logiken är det inte bara politiker eller minoritetsgrupper som riskerar att drabbas av det politiska våldet, utan även profilerade tjänstemän – sådana som Ing-Marie Wieselgren.

Läs mer om Myten om den djupa staten

I år färgas Almedalsveckan av minnet från förra årets attack. Statsministern Ulf Kristersson inledde sitt tal med en tyst minut. Under onsdagen hölls en manifestation till minne av Ing-Marie Wieselgren. Det har bildats en stiftelse i hennes minne. Den kommer att fortsätta det arbete för psykisk hälsa som Ing-Marie Wieselgren vigde sitt liv åt.

Det är värdigt och respektfullt.

Samtidigt hamnar motivet till dådet allt mer i dunkel. Det faktum att Theodor Engström dömdes till rättspsykiatrisk vård, och att rätten inte klassade dådet som terrorism gör att det redan tycks ha förpassats till historien.

Men Theodor Engströms dåd var inte en avvikande, udda, olycklig tillfällighet. Risken är stor att det snarare var ett exempel på hur de kommande årens politiska terror kan komma att se ut. Det hotet behöver den svenska offentligheten adressera och lära sig känna igen. Inte minst när våldet slår till mitt i det som ska vara en symbol för den öppna svenska demokratin.

Daniel Poohl är vd och ansvarig utgivare på Expo.