Publicerad 2003-04-17 00:00
(ur Expo 2000) Ett av de mest utmärkande kännetecknen för högerextrema grupper är dess förhållande till pressen. Den högerextremist som inte saluför åtminstone någon begagnad konspirationsteori om massmedia finns inte. Traditionen har mångåriga anor.
I Tredje riket definierades de massmediala konspiratörerna självfallet som »judar«, »liberaler« och »bolsjevikagenter« – vilket vanligen uttalades som synonymer till varandra. I samband med det kalla kriget ersattes judarna av »kommunister« från omväxlande Sovjet och Kina.
Högerextrema grupper i Europa anpassade sig snabbt till den nya trenden. I Sverige skapades små aktivistgrupper som tog det till sin uppgift att »granska Sveriges Radios program och programregler«; i huvudsak handlade det om att formulera larm om att socialdemokratin höll på att införa åsiktsdiktatur i riket. De var föregångare till en rad högerextrema grupper som växte fram på 1970-talet, däribland Demokratisk Allians och tidskriften Contra.
På 1980-talet utkom flera böcker på helt respektabla förlag som handlade om sovjetisk infiltration i massmedia. Författare var lustigt nog till stora delar avhoppade maoister i samarbete med individer som figurerat i utkanten av högerextrema grupper.
Sakligheten i böckerna var sådan att så vitt skilda personer som Olof Palme, regissören Hans Alfredsson och TT:s dåvarande USA-korrespondent Thomas Höjerberg – liksom hundratals andra journalister och kulturpersonligheter – utpekades som »inflytelseagenter« för KGB.
När nutidens högerextrema grupper startade blev konspirationer om massmedia inte oväntat ett av de viktigaste inslagen. 1980 utgav den rasistiska gruppen Bevara Sverige Svenskt (BSS) – numera Sverigedemokraterna – en pamflett författad av antisemiten Christoffer Jolin. Pamfletten hade titeln Varför vi inte kan lita på massmedia och såldes av Sverigedemokraterna så sent som 1995.
»Antirasistisk« tidning
Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper hävdar att en massmediakonspiration arbetar för att »föra det svenska folket bakom ljuset« när det gäller flyktingpolitiken. Resonemanget återkommer i olika former hos i stort sett alla främlingsfientliga grupper. Tidskriften Blågula Frågor (BgF), som ges ut av Jan Milld och Anders Sundholm, är inget undantag.
Blågula frågor skiljer sig från andra främlingsfientliga tidningar i det att den gör anspråk på att vara en »vänstertidning«, rentav en »antirasistisk« tidning. Herrarna Milld och Sundholm har förvisso vänsterbakgrund; Sundholm är utesluten från miljöpartiet och Milld har hankat sig fram inom socialdemokratin. Merparten av deras läsare består av sverigedemokrater och populister som vill hämta inspiration till egna rasistiska upptåg.
Den nystartade tidskriften Salt, som vill bli den moderna tokhögerns språkrör, kommer med stor sannolikhet att ägna väsentligt utrymme åt mediala konspirationsteorier. Redan i andra numret av Salt konstaterar ledaren att media hotar demokratin, hyllar militanta anarkister, ljuger för läsarna om brott som begås av invandrare, samt är skamlöst avoga mot rasister.
Upplägget på konspirationen kunde inte vara mer traditionellt. Här är bäddat för ett politiskt äktenskap. I det senaste numret upplåter Salt sex helsidor till Milld och Sundholm, som får tillfälle att utgjuta sig över »mediadiktaturen« i Sverige.
Blågula frågor vill »diskutera invandringen«. Problemet är att ingen vill lyssna på vad de har att säga; det råder tvärtom en förintande samstämmighet bland alla etablerade partier från moderaterna till yttersta vänsterkanten att Sverige ska ta emot invandrare och flyktingar enligt normala internationella konventioner. Exakt hur många, hur snabbt och under vilka former är däremot föremål för ständig debatt partierna emellan. I den debatten har BgF inget att tillföra och avfärdas därmed rutinmässigt.
För BgF uppstår därmed ett svårbemästrat ideologiskt problem.
Den multikulturella konspirationen
För normala chefredaktörer framstår mångordiga krior från Milld och Sundholm som stolliga inlägg och hamnar därför omgående i papperskorgen.
För Milld & Sundholm framstår oviljan att publicera deras inlägg som åsiktscensur. Att de i själva verket refuseras därför att innehållet i deras texter är uppenbart befängt ingår så att säga inte i ekvationen. Följdaktligen måste de förklara refuseringarna på något annat sätt; att etablerad massmedia ingår i en konspiration som satt yttrandefriheten ur spel och är i färd med att införa åsiktsdiktatur i Sverige.
De måste även förklara vilka dunkla krafter som står bakom konspirationen. En händig nazist behöver inte många minuter för att snickra ihop en förklaring som utpekar »judar« eller »sionistiska agenter« bakom kulisserna. Herrar Milld & Sundholm kan dock inte tillåta sig att ertappas med den formen av antisemitisk retorik – de kallar sig »antirasister« och utger bevars en »vänstertidning«. Följdaktligen måste »någon annan« stå bakom konspirationen.
Denna »någon annan« preciseras aldrig, mer än som en luddigt definierad »multikulturell lobby«. Exakt vilka krafter som står bakom lobbyn, var den håller sina (får vi förmoda) hemliga möten och vilket syfte den har är oklart – att precisera sig på den punkten ger nämligen upphov till avsevärda teoretiska problem. Milld & Sundholm tvingas därmed nöja sig med att konstatera att konspirationen existerar och att de är dess offer.
Däremot har de inga problem att namnge ett flertal av aktörerna i konspirationen. I tur och ordning räknas följande media eller mediapersoner upp i deras artikel i Salt:
SSU-tidningen Tvärdrag, Björn Häger och Dagens Eko, TT-reportern Christina Kerpner, Skånska Dagbladet, Bengt-Erik Ekeroth och Birger Schlaug (mp), Radio Stockholm och journalisten Ossian Cantwell, Mats Deland, Anna-Lena Lodenius, Per Wikström, ABC-Nytt, Jan Björklund och Caroline Lundbom (fp), Aftonbladet, Expressen, journalisten Christian Holmén, Christina Jutterström, Torbjörn Larsson, Dagens Nyheter och Arne Ruth, Expos förre chefredaktör Andreas Rosenlund, Folkradion i P1, Ana Maria Narti i OBS Kulturkvarten, John Glas (fp), tidningen Mitt i Haninge, Pierre Schori, Nordvästra Skånes Tidningar, Juan Fonseca, tidskriften Arena, Resumé, Tobias Hübinette, Stéphane Bruchfeld och Svenska Kommittén mot Antisemitism, Metro, tidningen Journalisten och förre chefredaktören Bertolof Brännström, ABF, Nätverket mot rasism samt Gudrun Schyman.
Expo, och särskilt förre chefredaktören Andreas Rosenlund, spelar en central roll i BgF:s föreställningsvärld. Han anklagas för att mer eller mindre ha dirigerat censurkampanjen mot BgF. Med tanke på att han noga räknat skrev två artiklar om Blågula frågor 1996, får det väl anses som ett smickrande omdöme om Expos genomslagskraft.
Om bara folket visste….
Med en i det närmaste beundransvärd envishet försäkrar BgF att deras syfte inte alls är rasistiskt eller främlingsfientligt; de vill bara kunna »diskutera invandringspolitiken på ett normalt och sakligt sätt«. Så långt allt gott och väl.
Det Andreas Rosenlund en gång avslöjade var dock att BgF inte vill »diskutera« invandrings-politiken utan ägnar sig åt att bedriva invandrarfientliga kampanjer. BgF hävdar att invandringen »tillfogar vårt land stor skada« – alltså exakt vad Sverigedemokraterna eller traditionella nazi-grupper påstått i åratal. Jan Milld kräver en kommission som ska »fastställa vem som bär huvudansvaret«; på »de anklagades bänk ska sitta de som ligger bakom galenskaperna«. Vi får förmoda att det blir en Moskvaprocess mot FN:s flyktingkommissarie, svenska kyrkan, etablerade partiledare och ett stort antal journalister.
BgF bildades 1994. Ett av de första politiska vänskapsband gruppen knöt var till Samfundet för Nationell och Internationell Utveckling, en hemlig flyktingfientlig lobbygrupp som 1995 var initiativtagare till kampanjen för att få den kurdiska flyktingfamiljen Sincari i Åsele utvisad. Det Andreas Rosenlund dokumenterade var att Jan Milld var en av medlemmarna i detta nätverk. BgF har därefter ägnat fyra år åt att med rättshaveristisk glöd bekämpa Expo.
Återigen denna mediakonspiration: »Problemet för vår demokrati idag är journalisterna«, konstaterade Milld & Sundholm redan då. »Massmedia ägnar sig åt förtigande av viktiga fakta eller direkt desinformation«.
BgF:s retorik bygger på föreställningen att folket på något sätt är »fört bakom ljuset«; att om folket bara fick tillgång till »korrekta fakta« så kommer ett folkligt uppror mot lands-förrädare i de etablerade partierna att utbryta. Eftersom politikerna inte håller med BgF så måste de ju per definition vara landsförrädare – alltså traditionell högerextrem logik som syftar till att underblåsa politikerförakt.
»Vänsterextremister på Expo«
I sin artikel i Salt ondgör sig Milld & Sundholm över att Juan Fonseca under en treårsperiod publicerats på DN debatt vid 13 tillfällen, medan de själva inte fått utrymme någon gång. En rimlig förklaring kan vara att en svensk riksdagsman möjligen har något av intresse att säga, medan BgF inte har något att tillföra i debatten.
Allt detta är dock tidningen Expos fel. Första gången Blågula frågor utpekas som dunkelt främlingsfientlig sker i SSU-tidningen Tvärdrag våren 1995. BgF påstår att kritiken »förefaller inspirerad av Expo«.
Problemet är förstås att Expo överhuvudtaget inte existerade vid den tiden.
Men låt oss strunta i sådana detaljer. BgF har en historia att berätta, och varför förstöra den med krav på verklighetsanknytning. »Det framgick snart att Expo spelade en central roll i mediavärlden. Dit gick svenska journalister för att okritiskt hämta uppgifter. Dessa s k antirasister hörde hemma långt ut på vänsterkanten«, skriver Milld & Sundholm.
Temat att Expo tillhör någon sorts extremist-rörelse är inte nytt. I stort sett varenda nazigrupp har genom åren högljutt anklagat Expo för att vara omväxlande KGB-agenter, muslimska agen-ter, israeliska agenter, SÄPO-agenter eller AFA-agenter.
På sin hemsida på internet håller sig Blågula frågor med ett helt artikelarkiv med texter som kopplar Expo till alla tänkbara grupper. Själv avlöjades jag häromdagen som »leninist«, vilket avser att förklara varför TT – där jag jobbat i 20 år – publicerat så konstiga telegram.
BgF får självfallet svårt att förklara varför samtliga av de etablerade partiernas ungdoms-förbund står bakom Expo. Redan efter Expos första nummer skrev Milld & Sundholm brev till de politiska ungdomsförbunden och protesterade mot att de gav stöd till tidningen.
Självuppskattning
Ständigt dessa halvkvädna antydningar. Expo, skriver BgF på sin hemsida, håller på att »snickra ihop en svensk fatwa mot oss«; en kampanj där många drar sitt strå till stacken«. Samtidigt finns det »Expo närstående grupper« som »visat sig redo att ta till våld«.
Det är psykologiskt fascinerande att Milld & Sundholm ständigt drivs till att överskatta sin egen betydelse. Allt Expo företar sig uppfattas som ett personligt angrepp på Blågula Frågor.
Då Andreas Rosenlund på en presskonferens 1996 protesterade mot att nynazister i Nationella Alliansen bedrev en våldskampanj mot Expo i form av attentat mot tryckeri och återförsäljare, konstaterar Milld & Sundholm: »Visserligen namngavs här inte Blågula frågor, men det inbjöd ändå till tolkningen att BgF avsågs«.
Det bästa hade nog varit om Rosenlund hållit tyst och låtit kampanjen fortgå ostört.
Artikeln i Salt når en slutgiltig höjdpunkt av självöverskattning, då Milld & Sundholm på sluttampen konstaterar att tidningen Expo las ned 1997, »ett år efter generalangreppet på Blågula frågor. Andreas Rosenlund anförde bristande ekonomiskt stöd som skäl, men kanske kände han också att hans primära uppdrag var slutfört.«
Vi har en hemlighet att viska till herrarna Milld & Sundholm. Expos arbete är inte på långa vägar slutfört.
Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare
Annons
Ämnen
Följ Expo i sociala medier
Följ Expo i sociala medier
I veckan blev Stockholms tingsrätt skådeplats för extremhögerns senaste strategi för att tysta meningsmotståndare.