Sprickor bakom en enad fasad

”Sverigedemokraterna står mer enade än någonsin”, lyder den inte helt sanningsenliga rubriken på SD-Kurirens hemsida efter partiets riksårsmöte den gångna helgen.

Årsmötet skulle ursprungligen ha hållits i Örebro, men flyttades till Trollhättans kommunhus sedan partiet fått sina lokaler avbokade. Som alltid är det svårt att utläsa vad som egentligen hände på årsmötet utifrån enbart partiets egen knapphändiga rapportering. SD-Kuriren rapporterar att mötet kännetecknades av ”framåtanda och gemenskap” och en förvissning om att SD efter nästa val kommer att sitta i riksdagen.

Mikael Jansson omvaldes till partiledare för ytterligare en mandatperiod. Omvalet var inte oväntat – varje försök att lägga fram en alternativ kandidat skulle i dagsläget riskera att utlösa ett inbördeskrig i partiet. Bakom SD-Kurirens försäkringar om endräkt döljer sig nämligen motsättningar av stora mått. Den ena sidans skyttegravar befolkas av ett antal veteraner inom partiapparaten som förespråkar en ”traditionalistisk” politik. Motståndet består av ”förnyare” som kallar veteranerna för Bunkermaffian och kräver så enkla ting som en fungerade intern medlemsdemokrati.

Bunkermaffian tar gärna åt sig äran av fjolårets framgång i valet. I själva verket svarar nykomlingarna för lejonparten av medvinden. När partiet började växa kom nya medlemmar in som till stor del saknar belastning i den traditionella ”nationella” rörelsen och som inte har ett förflutet i någon obskyr sekt. Tvärtom dyker personer upp som har sina rötter i traditionella demokratiska partier. Ordföranden för SD-Borås, Kristoffer Helle, har till exempel ett förflutet i moderata ungdomsförbundet medan partiets starke man i Kävlinge, Kenneth Sandberg, har många års erfarenhet som fullmäktigerepresentant för Vänsterpartiet på den tid det hade ett (k) i partinamnet. För sådana nykomlingar är realpolitiken mer betydelsefull än de mer esoteriska aspekter som SD:s bunkermaffia odlat sedan partiet föddes.

Bunkermaffian har följaktligen sedan framgångarna i valet i fjol ängsligt sett sina positioner alltmer hotade och ifrågasatta av en yngre generation. Veteranerna är medvetna om att partiet behöver nykomlingarna för att överleva och växa – men de uppskattar inte alls den bristande respekt och interna kritik som går hand i hand med tillväxten.

Ideologiskt finns inga dramatiska skillnader mellan fraktionerna – åtminstone inte i attityden till invandrare och muslimer – men nykomlingarna envisas med att kräva samma kompetens och professionalism från partiets funktionärer som präglar ”vanliga partier”. Internt har det riktats en förödande kritik mot enskilda partiaktivister i företroendeställning.

Resultatet av årets riksårsmöte kan väl beskrivas som oavgjort i den interna maktfejden. Valet av ny partistyrelse innehöll inga dramatiska förändringar, vilket innebär att bunkergänget ännu sitter i någorlunda orubbat bo.

En stor del av den interna kritiken har riktats mot vice partiledaren Johan Rinderheim, som tidigare varit fullmäktigeledamot i den belastade lokalavdelningen i Haninge och sedan i höstas är fullmäktigeledamot i Nynäshamn. Rinderheim petades ned ett trappsteg och blev nu andre vice ordförande. Han ersätts av kritikern Björn Söder som blir ny vice ordförande och därmed står närmast på tillväxt som ny partiledare vid nästa årsmöte.

Björn Söder har markerat sin attityd genom att kräva att partiets fullmäktigeledamot i Askersund, Björn Lennartsson, ska uteslutas för att han säger vad han tycker – vilket i hans fall har varit en serie vulgära rasistiska utfall.

Att partiet måste byta partiledare före nästa val är ett av de nödvändiga rekvisiten. Mikael Jansson väcker irritation internt för att inte reagera på propåer från förnyare och för att sällan ta initiativ till något alls.

Den allvarligaste förlusten för SD är naturligtvis att affischnamnet Sten Andersson i Malmö inte längre står till förfogande för partistyrelsen. Han har angett personliga skäl för att avböja omval men är också en av de personer som utsatts för krypskytte.

Bland de som försvunnit noteras veteranen Anders Westergren i Höör. Westergren uppmärksammades i fjol i en videofilm i TV-programmet Insider, där det visade sig att han hyrt ut sin mark och deltagit i ett möte som nazistpartiet Nationalsocialistisk Front organiserade, och där bland annat bokbål av ”judisk litteratur” föranstaltades. Även Per Emanuelsson från det gamla kärngänget i Göteborg har försvunnit.

Riksårsmötet 2003 har inte på långa vägar löst Sverigedemokraternas interna problem och partiet står nu inför en period av ovisshet. Om motsättningarna inte löses så kommer partiet att haverera och de åtråvärda platserna i riksdagen försvinna vid horisonten. Redan idag kan konstateras att aktiviteterna i många distrikt varit närmast obefintliga sedan valet. Det gäller till exempel Mölndal där partiet fick två mandat i höstas och enligt demokratiska kommunpolitiker i Nynäshamn har inte heller Johan Rinderheim gjort många knop sedan han valdes in i höstas. Styrfarten finns just nu hos skåningarna, som dock präglas av egna traditionella mångåriga motsättningar.

Ironiskt nog höll även SD:s kampanjorganisationen mot EMU, Försvara kronan!, sin kampanjupptakt i Trollhättan i samband med årsmötet. Partiet hade ursprungligen planerat att hålla kampanjupptakten i Stockholm på Engelbrektsdagen i förra veckan, men blev utmanövrerade av konkurrenterna Nationaldemokraterna.