Lär av högerpopulismens misslyckanden

Oron är stor och de som står tryggt i sina demokratiska ideal tycks paralyserade inför rasismens allt starkare grepp om Europa.
Som om det är något nytt vi ser, något växande, ett monster som tar form.
Visst finns det anledning att vara orolig för exempelvis Sannfinländarnas framgångar.
Men alarmismen riskerar att göra det svårare att förstå vad som händer.

För egentligen är detta inget nytt. 1984 gjorde Front National succé i Europaparlamentsvalet. Den då vitale och burduse partiledaren Jean Marie Le Pen lyckades locka drygt 10 procent av de franska väljarna. Extremhögerns genombrott var ett faktum. Sedan dess har invandrarfientligheten funnits som en politisk kraft att räkna med i europeisk politik. Den har haft sina toppar och den har haft sina dalar.

I Europaparlamentsvalet 2009 förfärades många, med rätta, över hur det antisemitiska och romahatande Jobbik tillsammans med brittiska BNP tog sig in i EU-parlamentet. Men om man räknar det faktiska stödet för högerextrema och högerpopulistiska partier i hela Europa innebar valet faktiskt ett minskat stöd..
Så är det. Vissa av partierna går framåt. Andra bakåt.

Just nu befinner sig exempelvis British National Party i kanske sin djupaste kris någonsin. Nästa veckas lokalval kommer med största sannolikhet avgöra partiets öde. Medan partiledaren Nick Griffin brottas med partiets sargade ekonomi och interna strider förbereder sig engelska antirasister på att slutligen dödförklara British National Party.

Den belgiske statsvetaren Cas Mudde, som specialiserat sig på vad han kallar radikal högerpopulism, brukar ofta påpeka det faktum att den partifamilj han följer faktiskt inte fått sitt genombrott över hela Europa. I stora länder som Spanien och Tyskland och England lyser partier som Sverigedemokraterna med sin frånvaro i maktens korridorer. I flera länder har vi dessutom kunnat se högerpopulistiska vinnare förvandlas till förlorare.

Enligt Mudde finns det flera saker som spelar roll för partierna möjligheter att vinna sympatier bland väljarna; Hur valsystemet ser ut, partiernas egen historia, väljarkårens prioriteringar och partiets förmåga att hantera interna konflikter.

Högerpopulismen är ingen våg som drar över Europa. Det är en politisk rörelse som är beroende av politiska omständigheter och klimat, en rörelse som förändras.
Som vinner ibland och förlorar ibland.

Hur högerpopulismen ska motarbetas är ingen lätt fråga.
Men en sak är säker. För att komma närmare konstruktiva motstrategier räcker det inte att bara förskräckt stirra på rörelsens framgångar.
Det är minst lika intressant att studera dess misslyckanden.