Den svåra vägen

Mohammed Merah. En ung fransk medborgare med algeriskt ursprung. Han ska enligt medieuppgifter ha haft en trasslig uppväxt med flera småbrott på samvetet och närt ett starkt hat mot den franska krigföringen i Afghanistan. Han ska ha gjort resor till Afghanistan där han har haft kontakt med al-Qaida och uppges även ha varit aktiv i den numera förbjudna islamistgruppen Forzane Alissa (Stolthetens riddare).

Han är framför allt en man med oskyldiga människors blod på sina händer. En man som påmint oss om terrorns blinda hat.

Precis som i fallet med Anders Breivik spekulerades det tidigt om förövarens politiska tillhörighet och motiv. Många såg framför sig en fransk Breivik, vilket visar att den högerextrema terrorn tas på större allvar idag. Men de hade fel. Den här gången kom terrorn från en till synes ensam jihadist.

De vilda spekulationerna visar på terrorns komplexitet. Det är idag svårt att gissa vem som ligger bakom ett dåd genom att titta på offer och tillvägagångssätt. Terrorister inspirerar varandra och idag är den ensamme krigaren den senaste trenden. Samtidigt glider de olika politiska inriktningarnas måltavlor in i varandra. Folksamlingar, minoriteter och statens olika representanter är ofta målen, oavsett vilka motiv förövaren har.

Med Anders Breivik så nära i minnet är det lockande att förstå Mohammed Merahs terror genom att jämföra honom med den norske massmördaren. Det finns förstås likheter. Fanatismen, hatet och kylan. Men de säger inte allt. Mohammed Merah tillhörde inte den antimuslimska rörelsen som Breivik. Han var tvärtom ett av Breviks största hatobjekt. Mohammed Merah påstås ha haft samröre med jihadister. Därmed kan vi anta att han ser sig som en helig krigare som i islams namn gör upp med västvärlden, i det här fallet Frankrike. Det är från jihadismen han hämtat sin inspiration att ge sig på soldater, som en hämnd för kriget i Afghanistan. Där är därifrån han lärt sig att dra slutsatsen att alla judar bär ansvar för vad som händer i Palestina. Det är där han lärt sig att det legitimt att mörda judiska barn.

Anders Breivik och Mohammed Merah stod på varsin sida av fronten i vad de trodde var ett evigt krig mellan väst och islam, men som i själva verket bara är en patetisk vanföreställning. De trodde att de bekämpade varandra. Men de gav varandra näring.

Mohammed Merah är död. Men det betyder inte att historien om honom och hans dåd är över. Nu väntar den stora utmaningen; att kunna ha flera tankar i huvudet på samma gång.

Mohammed Merah hade politiska syften med sina mord. Han odlade sina idéer om rätt och fel inom radikala islamistiska miljöer. Det måste vi bära med oss för att förstå hans dåd.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att de fransmän som ser sig som muslimer inte har något med dådet att göra. De bär ingen skuld för att de är muslimer och ska inte heller avkrävas några avståndstaganden. Det är viktigt att påpeka för att det just nu pågår en valrörelse där Front national kommer att göra allt för att underblåsa hatet mot muslimer.

Mohammed Merahs skoningslösa attack mot judiska skolbarn visar dessutom att antisemitismen i allra högsta grad är levande och att det finns goda skäl att lyssna på judiska och antirasistiska gruppers varningsord om en ökad utsatthet.

Mohammed Merah är död. Han begick självmord genom att hoppa ut genom ett fönster. Han tog den enkla vägen.
Nu är det upp till det franska samhället och oss som betraktar händelserna på håll att hålla huvudet kallt, att inte falla in i samma svartvita tankebanor som ledde Mohammed Merah in i bubblan av hat.
Vi måste erkänna hatet mot judar, kunna tala fördomsfritt om islamistisk terror, uppmärksamma de antimuslimska stämningarna.
Inte kollektivt skuldbelägga muslimer.
Inte ta den enkla vägen