Med sökaren mot Europas extremhöger

Sommaren 1938. I bergen runt Gandesa, i södra Katalonien, skjuter 17-årige Enric Borràs tungt artilleri mot fascisttrupperna i spanska inbördeskrigets största slag, Ebroslaget. Drygt 50 år senare är området ett favorittillhåll för hans tonåriga barnbarn Jordi Borràs och hans kompisar. De strövar omkring och letar efter gamla kulor från kriget, men det händer att de även hittar odetonerade projektiler (som de själva tömmer på krut) eller benrester från stupade soldater.

– Jag fick möta konsekvenserna av fascismen tidigt i mitt liv, därför fanns det ingen annan utväg för mig än att bli antifascist.

Han hade utbildat sig till illustratör i en av Barcelonas mest prestigefyllda designskolor, men hans politiska engagemang drev honom i slutet av 00-talet till att vilja dokumentera högerextrema sammankomster.

– Jag var nyfiken på mina politiska motståndare, men ville också kasta ljus på dessa skygga grupper.

I flera år dokumenterade han evenemang där den spanska nationalismen blossade upp i full styrka. Framför allt de högerextrema demonstrationerna på den spanska nationaldagen, eller som det hette under francotiden: Rasdagen. Men demonstrationen den 12 oktober 2013 skulle bli en vändpunkt.

– Jag var på väg hem från demonstrationen när en kompis ringde och varnade om att det fanns ett gäng nynazister på en uteservering i närheten. Erfarenhet från tidigare år gjorde att jag visste att sådana typer kunde urskillningslöst misshandla alla som kom i sin väg, så jag valde snabbt en annan väg.

Högerextremisternas måltavla

Samtidigt som han lämnade området skickade han en varnande tweet om situationen och tänkte inte mer på det. Först senare på kvällen upptäckte han att hans twitterkonto översvämmades av hatmeddelanden. Det hade uppstått bråk mellan antifascister och nazistgänget Jordi varnade för och nu blev han anklagad av högerextrema profiler för att ha uppmuntrat till våld. Den kvällen blev Jordi Borràs själv måltavla för den spanska extremhögern och det fortsätter han att vara än i dag. Hans namn har setts nerklottrad i Madrids tunnelbana ”Jordi Borràs, rättegång och straff” eller skanderad under demonstrationer ”Jordi Borràs, till gaskammaren!”. Han har blivit förföljd under sina bokturnéer och till och med misshandlad av en högerextrem polis.

– Det blev omöjligt för mig att fortsätta. När man som fotograf inte längre är osynlig blir man en del av handlingen. Då går det inte längre att dokumentera ett skeende.

Jordi Borràs kunde inte längre jobba i sitt eget land med ämnet han hade ägnat så mycket tid och möda åt. Men han ville fortfarande försöka förstå varför det finns folk som hatar på grund av ursprung, religion eller etnisk tillhörighet. Så han vände sin blick mot Europa. Han tyckte att rapporteringen kring den internationella extremhögern var för generaliserande.

– Det brukar bara rapporteras när det blir val och då finns det en tendens att förenkla problematiken. Det är dock viktigt att vi förstår den i grunden, för vi pratar ju om hatets international!

Radikalhögern tjänar på extremhögern

Jordi Borràs menar att även om den egna nationalismen är grundstenen för alla dessa rörelser så har de mycket gemensamt. Till exempel är mekanismerna bakom hur stödet för de här idéerna ökar ganska snarlika mellan olika länder. Dessutom fylls det högerextrema spektrat ofta av olika partier och grupper, och effekten blir att de samverkar för att flytta det offentliga samtalet till höger.

– Den populistiska radikalhögern vill uppfattas som vilket demokratiskt parti som helst. Det passar dem utmärkt att det finns mer extrema grupper, för då framstår deras diskurs som mer mainstream.

Att extremhögern i Europa är på uppsving har knappast undgått någon. I Polen och Ungern har den populistiska radikalhögern varit vid makten länge. I Frankrike har Le Pen inte suttit i regeringen, men hennes parti har ändå haft inflytande på landets politik. För att stävja utvecklingen menar Jordi Borràs att det är viktigt att de demokratiska partierna inte köper extremhögerns narrativ, de måste skapa egna alternativ som tilltalar väljarna.

– Samhället ser inte tydliga skillnader mellan de stora partierna. Därför är det lätt för extremhögern att anamma en förtjusande, till synes innovativ, retorik.

Journalistiken som verktyg för förändring

I hans nyutgivna bok Tots els colors dels negre (Alla nyanser av svart, Ara Llibres 2022) samlar han erfarenheterna från sina möten med extremhögern, från de första demonstrationerna i Barcelona till de europeiska sammankomster han har dokumenterat sedan 2016 i Tyskland, Lettland, Frankrike, Sverige, Italien, Polen, Grekland och Portugal. Till skillnad från de flesta av sina tidigare nio böcker är Tots els colors dels negre en faktabok och inte en fotobok. Den är frispråkigt skriven i jag-form där Jordis röst kommer fram starkt.

– Det finns många akademiska böcker om extremhögern, men de når bara en viss målgrupp. Jag ville göra det här komplexa ämnet mer lättillgängligt för den breda publiken. Extremhögern är ett komplicerat fenomen med många nyanser, därav bokens titel.

Bokens främsta syfte är att nå brett. Och det verkar som den håller på att lyckas. Boken kom ut i slutet av februari och den är redan inne på sin tredje upplaga. Borràs varvar egna erfarenheter, reportagetexter och fakta på ett sätt som gör ämnet tillgängligt för den oinvigde. Borràs visar att han tar politik högst personligt.

– Jag försöker inte vara objektiv, framför fascismen och extremhögern kan man inte vara neutral. Men jag försöker alltid vara ärlig och inte frångå sanningen. För mig är journalistiken ett verktyg för samhällsförändring.

Sedan boken gick i tryck har han redan rest tillbaka till Ungern och Sverige, och han ser inte något slut på sitt arbete och fokus på Europas extremhöger på kort sikt.

– Utvecklingen går åt fel håll. Extremhögern har regerat i världens mäktigaste land USA, 12 år i Ungern, tre gånger i Österrike, i Polen… om några år regerar kanske extremhögern i någon av EU:s största länder. Vi vet inte hur länge det kan pågå, men det ser ut som att jag kommer att hålla på med detta länge.