Okunskap hos polisen kan kosta liv
Kriminalinspektör Kickis Åhré-Älgamo har varit Rikskriminalpolisens expert på hedersrelaterad brottslighet och stöttat polisdistrikten med sin kunskap. Nu läggs hennes tjänst ned.
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:28
Publicerad: 2005-11-08, 04:22
Lästid: 7 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Förra veckan packade jag ner tre års erfarenhet av arbete med hedersrelaterat våld. Tjänsten dras in, pengar ska sparas och polisledningen anser att polisdistrikten nu ska ha byggt upp egen kompetens och vara självgående i frågan. En del distrikt är självgående, men inte alla. Återigen kommer det att spela roll var du bor och vilken handläggare du får.
Jag har träffat många som drabbats av hedersrelaterat våld i tragiska och kaotiska livssituationer. Många har vittnat om en skrämmande verklighet, som drabbar en röstsvag grupp. De jag mött har bland annat vittnat om det utstuderade förtrycket och kontrollen från släkten.
Det är skillnad på våld och hedersrelaterat våld. Om vi inte ser det så kommer vi aldrig att kunna forma en verksam strategi för att bekämpa det våld och förtryck som sker i hederns namn. Att utfrysning, slag och kränkande ord gör lika ont oavsett bakgrund är en självklarhet. Men man måste se att bakom det hedersrelaterade våldet finns delar av ett kollektiv som stöder det.
Inom polisen finns olika synsätt på hedersrelaterat våld. Några har skaffat sig kunskap, medan andra ser det som "vanligt" våld. Den sistnämnda inställningen får följder för polisutredningens kvalitet och kan göra att man "missar" medgärningsmän och kanske gör en felaktig bedömning av det skydd och stöd som brottsoffret behöver.
Tyvärr finns det många kränkta brottsoffer som kontaktat mig. Jag blir lika ledsen varje gång som samhällskedjan inte bär.
Att betrakta hedersrelaterat våld som "vanligt" våld är som att ge en person med hjärntumör ett par Alvedon. Det hjälper för stunden. I vissa fall förvärras processen. Man kan inte använda gamla metoder i en "ny" problembild.
Att använda sig av "gamla metoder" i våldtäktsutredningar kan få förödande konsekvenser. Om man exempelvis inte förstår hur central kyskheten är för kvinnan inom hederskulturen.
En ung våldtagen kvinna jag talat med vågade inte tänka på polisanmälan eftersom hon då skulle bryta mot ett tabu; att blanda in en myndighet.
Eftersom hon inte fick någon hjälp av landstinget lånade hon ihop 6000 kronor för att få sin mödomshinna rekonstruerad på en privat klinik. Rekonstruktionen misslyckades och hon blev 6000 kronor fattigare. Hon tordes inte anmäla läkaren, som kom från samma etniska grupp, för hon var livrädd att han skulle ringa hem till föräldrarna. Om hon blivit pressad att tala om att hon blivit våldtagen av en man - även han från samma etniska grupp - är hon säker på att hon skulle riskera livet. Familjen tror mer på en man än en kvinna - om inte kvinnan har fyra vittnen till övergreppet.
Det finns polisdistrikt där kunskapstörsten och intresset är stort. Jag var i ett sådant i vintras. Poliserna där fick utbildning om hur det hedersrelaterade våldet tar sig uttryck på en brottsplats, olika specifika skadebilder på brottsoffret och vad de symboliskt kan stå för, samt hur man från släktens sida kan kamouflera det man gjort.
I samband med utbildningen kom det in ett ärende till den lokala polisen om en ung persons död. Varningsklockorna ringde, trots att de yttre tecknen ur ett polisiärt svenskt perspektiv tycktes visa på en "normal" död. Men med ny kunskap i ryggen grep sig kollegorna an brottsplatsen och gjorde flera fynd där mycket tyder på att brott kan ligga bakom den unga personens till synes normala död.
Hur många sådana "normala" dödsfall missas i Sverige? En tanke jag genast slår bort…
Det kan jämföras med ett polisdistrikt ute i landet med annat synsätt. Där inleddes en våldsbrottsutredning med "normala" utredningsglasögon i en hederskonflikt.
Konflikten rörde en ung kvinna från Asien som gift sig med den man hon själv hade valt. Paret blev beskjutet på öppen gata av släktingar. En annan ung släkting blev vittne.
Släkten skickade det unga vittnet till det gamla hemlandet i ett angeläget ärende. Att de yngre släktingarnas ställningstagande för det västerländska levnadssättet ses som ett hot av släkten såg mina kollegor inte. Efter ett par dagar i det gamla hemlandet var det unga vittnet dött. Vittnet hade ställt sig på fel sida från släktens synpunkt; på samma sida som den unga kvinna som valt sin egen man.
På grund av att kunskap saknas om de normer som råder i hederskulturer ser man inte konsekvenserna av olika aktörers agerande, inklusive sitt eget.
Att prata med polisen om brott som inträffat i släkten är i de flesta fall detsamma som att bryta mot en mycket stark norm.
Okunskap hos myndigheter kostar liv!
Två unga personer har kontaktat mig under vintern helt oberoende av varandra. De har berättat om hur de flytt från varsitt tvångsäktenskap. Under flykten blev de uppsökta av trevliga och godhjärtade landsmän här i Sverige som ville hjälpa dem till ett bättre och mera självständigt liv.
De unga personerna följde med de godhjärtade ut ur Sverige. Det blev inledningen på deras helvete i en organisation med politisk koppling. I åtta respektive nio år har de levt i klorna på organisationen och tvingats tjäna dess syften. De har svårt att berätta om de fasansfulla saker de genomlevt och tvingats utföra. Efter flera års planering lyckades de fly från organisationen. De lever varje dag med vetskapen om att alla som flyr organisationen finns med på dess dödslista.
En av de rekryteringsstrategier som organisationen använder är att rikta in sig på unga personer på flykt undan tvångsäktenskap. Vem kommer att hjälpa dem som finns kvar i organisationens klor?
Under mina år med hedersrelaterat våld har jag kunnat konstatera att den kritiska tidsperioden för brott är när unga kvinnor ska gifta sig med den man som släkten utsett. Den tiden kan variera mellan ett par veckor upp till ett par år. Kvinnan kan då utsättas för hot, misshandel, social utfrysning, uppmaning till självmord eller att hon förs bort till sitt gamla hemland för att komma bort från de västerländska tankarna.
Tvångsäktenskap är något som bör bekämpas med alla medel. Även vi som arbetar i myndighetssverige måste försöka stoppa det tvång som släkterna utsätter sina unga för.
Alternativet skulle vara att ta kulturell hänsyn till kollektivets normer och traditioner med följd att den enskilde individen kränks.
Jag sneglar över till mina kollegor i London (invånare: 10 miljoner). Där arbetar fyra poliser på heltid mot tvångsäktenskap. Hur många gör det i Sverige (invånare: 9 miljoner)? Svar: noll.
Ibland får jag en känsla av att Lagomsverige bara vill se eller höra en lagom dos av sanning, för en lagom dos av pengar. Den verklighet jag mött under min tid som handläggare för hedersrelaterat våld är jag beredd att se och bekämpa. Men är Sverige berett att satsa de resurser som krävs för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla? Även för den röstsvaga grupp brottsoffer som utsätts för hedersrelaterat våld?