Uppladdningen
I sommar arrangeras fotbolls-EM i Polen och Ukraina. Men festen riskerar att förstöras av rasistiska fans. Nu ligger ansvaret för att få bort rasismen från arenorna på en mans axlar. Artikeln har tidigare publicerats i Tidskriften Expo #1/2012
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:25
Publicerad: 2012-06-08, 11:28
Lästid: 15 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
30 april 2011. Derbymatch i polska tredjeligan. Rivalerna Gryf Słupsk och Drutex-Bytovia Bytów möter varandra. Solen lyser över den slitna fotbollsplanen och det är som vanligt fullt på läktarna. Det är fest, men inte för Adivano Nascimento.
Den 28-årige brasilianska backen kom till Polen 2008 och värvades till Bytów två år senare. Precis som många andra brasilianska fotbollspelare gav han sig av till Europa med en dröm om att nå de stora ligorna, berömmelsen och stjärnglansen. I den polska ligafotbollens nedre regioner möter han en annan verklighet.
När Adivano, som är planens ende mörkhyade spelare, rör bollen gör motståndarlagets högljudda klack apljud. De skriker "neger" och gör Hitlerhälsningar.
Slutresultatet skrivs till slut till 1–2. Bortalaget Bytow vinner och Adivano tystar klacken med att avgöra matchen.
Ett liknande scenario i exempelvis den svenska fotbollen skulle orsaka stora rubriker. Men i Polen är det annorlunda. Adivano är långt ifrån den enda som har tvingats stå ut med heilande fotbollsfans och rasistiska slagord från läktarna. Men nu ska det bli ändring på det.
I sommar arrangerar Polen tillsammans med Ukraina fotbolls-EM. Då vänds världens blickar mot de två länderna. Och budskapet från den europeiska fotbollens maktcentra UEFA är tydligt. Det som drabbade Adivano får inte hända under EM. Mästerskapet ska bli en fest. Det får inte förstöras av rasistiska inslag på läktarna.
Det är lättare sagt än gjort i ett land där fanskulturen sedan början av 1990-talet dominerats av högerextrema ideal.
Jacek Purski tar upp sin laptop. Titta här, säger han ivrigt och vrider datorn så att skärmen syns. Vi sitter på en restaurang i centrala Warsawa. På en av bilderna han visar står hela publiken och heilar. På en annan har fansen vecklat ut ett stort porträtt på Adolf Hitler.
Jacek Purski är 30 år. Han växte upp i en av Warsawas förorter. Efter murens fall bredde en aggressiv skinnskallekultur ut sig bland landets ungdomar. När Jaceks kompisar rakade av sig håret och skaffade sig den obligatoriska bomberjackan sökte han sig till hardcoremusiken.
– I mitt kvarter var det ett gäng skinnskallar som kom tillbaka efter ett träningsläger. De var helt hjärntvättade och utförde under en kort tid en serie mord på hemlösa personer. Det blev stora rubriker i media. Och när jag träffade min farmor tittade hon på mig och sa: Det är bra att du har långt hår. Det betyder att du inte är som dem. På ett sätt förstod hon precis vad det handlade om.
Idag har Jacek rakat av sig håret. Magen har växt och han har bytt stil till manchesterkostym och piké. Via en professor på universitet kom han under 1990-talet i kontakt med Never Again Association, en liten organisation som granskar och informerar om polsk högerextremism.
Jacek fortsätter att visa bilder på sin dator. Nazistsymboler på halsdukar och banderoller, oblyga hänvisningar till högerextrema ikoner.
– Grunden till problemet lades under kommunisttiden. På fotbollsarenorna fanns det ofta mycket poliser och polisen var en representant för staten. Så man manifesterade sin antikommunism genom att gå på fotboll. Att kasta en flaska på polisen var inte huliganism. Det var att kämpa för frihet.
Jacek berättar intensivt om hur polsk fotboll blev en tummelplats för högerextremism. Efter kommunismens fall behöll klubbarna sina antikommunistiska profiler. Och när skinnskallevågen drog över Polen välkomnades de unga skinnskallarna på arenorna. Den lokala fotbollsklubbens emblem blev lika självklart som bomberjackan och de nazistiska symbolerna. De som var unga då är idag mellan 30 och 40 år och är i flera fall ledare för våldsamma huligangrupper.
– De senaste två åren har vi sett hur högerextrema supportrar startar föreningar som får stöd för socialt arbete. De etablerar sig. Genom sina föreningar kan de få en respektabel fasad. Samtidigt som de besöker barnsjukhus och berättar om sin klubbs historia deltar de i våldsamma bråk och sprider antisemitisk propaganda, säger Jacek.
Så ser problemet ut. Och vissa stunder känns det hopplöst, erkänner Jacek.
Men att ge upp är just nu inget alternativ. Efter att det blev klart att Polen och Ukraina utsetts till värdar för sommarens EM valde UEFA ut Never Again Association till sin huvudpartner för sitt arbete mot rasism. UEFA:s president Michel Platini sa bland annat så här i en intervju i slutet av 2011:
"Vi kommer vara väldigt tuffa mot alla. Vi har många metoder för att bekämpa rasismen. Vi kommer att göra vårt jobb."
Men egentligen är det Jacek som drar det stora lasset. Rent praktiskt handlar det om två projekt. Dels ett under EM, där Jacek och hans kollegor ska samordna allt ifrån gatufotbollsturneringar till att registrera alla former av rasistiska slagord eller symboler i samband med matcher. Och dels ett längre som handlar om att bygga upp kunskap och relationer med liknande organisationer i Östeuropa.
Men just nu handlar allt om att förbereda sig inför EM.
Vet ni vilket lag som hade den första svarta spelaren i polska ligan?
Jacek Purski kastar ut frågan till åhörarna. Han är van att stå där framme vid sin powerpointpresentation. Under de senaste åren har han åkt runt hela landet och ställt just den här frågan. Han vet att svaret kommer att dröja.
Legia Warsawa, frågar någon
– Nej
Wisla Krakow?
– Nej
Widzew Lodz?
– Nej
Han står i det stora pressrummet i Warsawas nybyggda nationalarena. De cirka 100 personerna i publiken har anmält sig frivilligt för att arbeta som publikvärdar under sommarens fotbolls-EM. De ska ta hand om publiken. I tre dagar drillas de i att le snällt på rätt sätt, klara av första hjälpen och ha ett tydligt men inte för strikt kroppsspråk.
Och så är det förstås det där som Jacek pratar om.
Under 45 minuter berättar han om situationen ute på polska arenor. Det är en föreläsning han har hållit många gånger, även om han den här gången måste anpassa sig efter UEFA:s upplägg. Hans föreläsningar är ofta uppskattade, menar han. Många har aldrig fått de nazistiska symbolerna förklarade för sig. Så är det även den här gången. Den något trötta publiken försöker hänga med. Deras uppgift, förklarar Jacek, är att hålla ögonen öppna och att rapportera om de ser eller hör något rasistiskt.
Till slut svarar en person rätt på Jaceks avslutande fråga.
– Katowice!
– Ja, ropar Jacek och kastar en supporterhalsduk till vinnaren. Den är röd och vit. Som Polens flagga. På ena sidan står det Polen. På andra sidan. "Sparka ut rasismen från arenorna."
På vägen ut genom kulvertarna konstaterar Jacek att han är nöjd med föreläsningen. Han tycker att budskapet gick fram.
Fotbollen har många sidor. Den kan vara förbrödrande, göra att människor från olika delar av världen kan mötas i sin passion för spelet. I den globaliserade värld vi lever i fungerar fotbollen som en brobyggare. Stora fotbollslag har fanklubbar över hela världen. Idoler som Messi eller Zlatan pryder väggarna i tonårsrum runt om i hela världen. Fotbollen skapar gemensamma referensramar, utan band till nationer eller ens till språk. Fotbollen har ett eget språk. Med enkla regler. Det finns vinnare och förlorare. Motståndare och medspelare.
Just den där enkelheten gör samtidigt fotbollen explosiv. Fotbollen kan lika mycket handla om att hata sina motståndare som älska sitt lag. Supporterkulturen bygger många gånger på en stark gruppidentitet som stänger ute andra och premierar en enkel världsbild. De som håller på ett fotbollslag och har stått i en klack vet hur det känns. Det är både fantastiskt och skrämmande.
Enligt Jacek är det hela enkelt.
– Fotboll är en perfekt arena för att sprida sina idéer.
Det är så extremhögern gjort under de senaste decennierna. Och nu gör Jacek och hans kollegor samma sak. Använder fotbollen för att sprida ett antirasistiskt budskap.
Under flera år har Never Again Association bedrivit projektet "Sparka ut rasismen från arenorna". Det är ett flerfrontskrig mot extremhögerns grepp över den polska supporterkulturen. EM är just nu den viktigaste hållpunkten. Att hålla EM fritt från rasism på läktarna skulle vara ett stort steg framåt.
– Alla i Polen längtar till EM. Vi är ett fotbollstokigt land. Vi vill ta chansen att säga att det är kul att vi har EM. Men det innebär också ett ansvar, att visa gästfrihet mot våra gäster, säger Jacek.
Men arbetet pågår också i det lilla. Jacek tar oss till Warsawaklubben Polonias hemmaarena.
– Här, säger Jacek och pekar ut över den frusna gräsplanen. Precis mitt på planen barrikaderade sig de Warsawabor som under andra världskriget försökte befria staden från både nazisterna och kommunisterna.
Polonia är på många sätt en annorlunda fotbollsklubb. Arenan är en minnesplats över det misslyckade, men av dagens Warsawaborna så älskade, befrielseförsöket. Utanför arenan har staden upplåtit en lång vägg till grafittimålningar för att hylla hjältarna som offrade sina liv för Warsawas frihet. Målningarna har fått stopp på allt fotbollsrelaterat klotter i området. För oavsett vilken klubb man håller på eller vilken politisk hemvist man har, så vill ingen skada hyllningsmålningarna.
Polonia är samtidigt den enda klubb där punkare kan stå i en klack utan att bli nedslagna.
– De har gjort någon slags deal där varken högerextremisterna eller punkarna får ha några politiska budskap på sina banderoller, berättar Jacek.
Fotbollsklubben Polonia är en bra påminnelse om hur komplex polsk politik, och inte minst extremhögern är. Inget annat land led så mycket av Hitler-tysklands härjningar som Polen. Samtidigt hyllar polska högerextremister Adolf Hitler. Förklaringen stavas förstås antisemitismen och antikommunismen. I slutändan är hatet mot judar och kommunister starkare än minnet av hur landet behandlades av Nazityskland.
Jacek går hemtamt in till supporterbaren och hälsar på bartendern Pavel, en grånad man i medelåldern med bister uppsyn. Rummet är belamrat med matchtröjor, halsdukar, signerade affischer, pokaler och allt annat som på något sätt kan påminna om lagets historia.
Pavel pekar på bilderna av resultattavlan från de tre senaste derbyna mellan Polonia och Legia Warsawa. Polonia har vunnit dem alla.
– De är stora och vi är små, men vi vinner ändå. De jävlarna, säger han.
Jacek tittar istället på bilderna av Emanuel Olisadebe. Oli, som han kallas, började spela i Polonia i slutet av 1990-talet. Han öste in mål och blev lagets stora hjälte när klubben tog sitt andra ligaguld i klubbens historia. Jacek såg sin chans och frågade honom om han ville ställa upp för Never Agains kampanj. Bara några år senare skaffade sig Olisadebe polskt medborgarskap och debuterade för det polska landslaget som landets första svarta spelare. Det blev succé direkt.
– Alla flygblad vi har delat ut, alla föreläsningar vi har hållit. Inget går att jämföra med när Olisadebe gjorde två mål i sin landslagsdebut, berättar Jacek.
Jacek har försökt få hänga upp deras egen halsduk bland alla prylar. Pavel i baren gick med på Jaceks önskemål men snart började supportrar att klaga. Pavel gav inte med sig. Under en fest blev halsduken till slut stulen och sedan dess har någon ny inte satts upp.
Men halsduken bakom Pavel har ingen ännu brytt sig om att kommentera. Den har en överstruken hammare och skära.
Jacek säger att han gillar det här stället, trots att det även här finns högerextrema supportrar.
– Jag brukar ta hit journalister, här känner jag de flesta och här vet jag om det är dags att avbryta intervju och lämna så fort som möjligt.
– Jag tror att det är många här som inte träffat personer med bakgrund i andra länder.
Piotr Banasiak står med sin sportväska hängandes på axeln. Det är tre timmar kvar till avspark i årets Etno Liga och Jacek är nöjd. Fotboll har en förmåga att få människor att mötas, menar han. Under flera år hörde han talas om hur olika minoriteter i Warsawa arrangerade egna amatörligor. Hans dröm var att föra samman alla dessa fotbollsspelare.
– I Polen uppfattar vi oss som ett väldigt homogent land, men det håller sakta på att förändras. Warsawa blir mer och mer lik andra europeiska storstäder med människor från alla världens hörn. Etno Liga är ett sätt att visa det. Att visa fotbollens positiva krafter.
Nu är Jaceks idé verklighet. Etno Liga är en amatörliga, ungefär som Korpen i Sverige. Tanken är ett genom fotboll föra samman människor som inte känner varandra sedan tidigare. Lagen spelar i tre månader lång serie, med matcher varje helg. I ligan finns ett lag där huliganer från förorten spelar tillsammans med kvinnliga feminister från universitetet och en kille med rötter i Nordafrika.
Och så finns Piotr Banasiaks lag. Fler av dem är fransktalande och träffades genom fotbollen. Deras gäng spelar en gång i veckan i en av Warsawas parker och där där mötte Piotr sin vän Sacko Fantamady som nu spelar i samma lag i Etno Liga. Till en början kände alla varandra. Men det här året ska det komma in fyra nya personer i laget.
Piotr Banasiak tror på fotbollen som enande kraft. Speciellt i Polen.
– Jag kommer från Frankrike, där säger vi att vi är likvärdiga oavsett hudfärg, fast verkligheten inte ser ut så. Här i Polen är de här frågorna på ett sätt ganska nya. Det gör att det finns andra möjligheter.
Och visst finns det möjligheter. Det tror i alla fall Jacek.
EM kommer inte att skadas av huliganer och rasism.
– Jag tror att säkerheten och uppmärksamheten kommer att vara för stor för att de ska våga sig på något. De kommer nog istället bara strunta i det.
För Polens del är det matchen mot Ryssland som står i centrum, en match som gjord för att trissa upp stämningen mellan polska och ryska fans. Men Jacek oroar sig inte heller för det. De ryska huliganerna är helt enkelt för fattiga för att ens ta sig till Polen.
I Ukraina har huliganer hotat med att asiater kommer att slås ned om det tar sig till landet. Men om ett sådant hot kan bli verklighet är svårt att veta.
För Jacek handlar EM-festen om att ta chansen, att för första gången koppla samman polsk fotboll med antirasism. Polsk läktarkultur har hög status. Den ses som något positivt som erbjuder ungdomar en gemenskap. Att kliva in i ett rum och tala om det utbredda stödet för högerextremism bland fansen är inte alltid populärt. Jacek minns ett möte där en av "säkerhetsexperterna" som bjudits in var en aktiv högerextrem huligan. Men motståndet börjar luckras upp.
– Förr var det ett helvete. Men idag är det bara dåligt, säger han. Jag jobbar och jobbar, skickar material till klubbarna. På fredagskvällen går jag ner till puben och inser att jag inte kan göra mer. Jag sätter mig och kollar på matchen och ser hur barn kommer in i våra tröjor. I högtalarna förklarar de att detta är en aktion mot rasism och jag hör hur kommentatorn säger; "mina damer och herrar, vi kämpar tillsammans mot rasismen". Det är värt allt slit.s