Wallraffs grävande rapportering

Få journalister är lika kända som den ofta maskerade Günter Wallraff. Hans senaste bok var Längst därnere där han spelade turkisk gästarbetare. Femton år och en höftledsoperation senare har Wallraff, nu 65 år gammal, gett sig ut på fältet igen.

Vem är han då? En av karaktärerna i Rapport från vår sköna nya värld heter Kwami Ogonno, somalisk invandrare i Tyskland. En film, Black on white, som visades på Göteborgs filmfestival har också gjorts. Detta har rönt uppmärksamhet, inte bara på grund av den flagranta rasism Ogonno möter på fotbollsmatcher, jaktklubbar och diskotek. Wallraff har även anklagats för att späda på nidbilden av den svarte mannen.
På You tube finns förvandlingen att beskåda; under sminkösens hand förvandlas han med hjälp av sprejfärg, nylonperuk och mörka linser till någon som faktiskt mest ser ut som en afrikansk Borat.

Och visst är det problematiskt. Grundregeln för wallraffning är att metoden ska användas bara då andra journalistiska metoder inte är möjliga. Tidigare har det ofta handlat om platsen – arbetsmiljön på företag dit journalistiken inte når. Nu handlar det om en hudfärg som många journalister faktiskt har.
Wallraff använder sitt kändisskap, säkert med största välvilja, till att ge trovärdighet åt sina erfarenheter som Ogonno. Men det är symtomatiskt att vi lyssnar först
då, som om svarta människors erfarenheter alltid måste valideras av en vit man. Detta är, oavsiktligt, reportagets viktigaste resultat, snarare än det inte så överraskande faktumet att Europa är fullt av vardagsrasister.

Nåväl, boken innehåller mycket mer än detta inledande reportage. Wallraff har brännskadats på ett bageri som tillverkar frallor åt Lidl, lärt sig att luras som telefonförsäljare, levt som hemlös under vintermånaderna och träffat skrupelfria advokater. Dessutom finns flera reportage som bygger på traditionell research, framför allt ur låglönearbetarnas dagliga helvete inom restaurangbranschen.

Wallraff rapporterar effektivt inifrån den klaustrofobiska situation en växande europeisk arbetarklass befinner sig i – de som jobbar mest och får minst – där arbetsrätten är satt ur spel. Ett exempel är de arbetslösa i Köln som för att inte förlora sin a­kassa tvingas ta jobb som telefonförsäljare och lura an­ dra som är lika ekonomiskt pressade som de själva. Det framstår som en sorts samhällelig kannibalism, där de lägsta skikten tvingas "äta" varandra.
Reportagens största förtjänst är att de orkar. På detaljnivå granskar Wallraff den laglöshet som breder ut sig över Europa med storföreta­ gens framfart och han ger sig inte.