Allas ögon på Schweiz

Artikeln publicerades i Expo 4-09, numret kan köpas i Expos butik.

Torsdag.
Första anhalten: Luzern. I en anspelning på minaretinitiativets affisch flankerar en tecknad Ku Klux Klan-man den schweiziska flaggan, som är full av brinnande kors. Jag har fått upp ögonen för Socialdemokraternas ungdomsförbunds (JUSO) motkampanj genom bilden som nu sprids på internet.
– SVP:s ungdomsförbund delade ut flygblad iklädda burkor, berättar styrelseledamoten Sebastian Dissler över en kaffe, och jag associerade till Klanen (skratt). En burkaklädd kvinna har jag däremot aldrig sett i Schweiz.

Dissler har reagerat över hur centrala kvinnofrågor blivit i minaretdebatten och påtalar vad han ser som skenhelighet från Schweiziska folkpartiets (SVP) sida.
– De har tidigare varit emot en förändring till det bättre för misshandlade kvinnor, för att bara ta ett exempel. Men med kvinnans roll i islam är det en annan sak.

Enligt Dissler var minaretinitiativet först inte populärt i SVP:s högkvarter. Där ville man hellre fokusera på de vanliga frågorna om kriminalitet och sänkta skatter. Men partinestorn Ulrich Schlüer drog igång kampanjen ändå.
– Det finns ingen schweizisk integrationsstrategi och därmed en befogad rädsla för parallella samhällen, absolut. Vi har italienare som inte pratar tyska efter 40 år i landet. Men mitt parti tror inte att man kan lösa problemen genom kulturella kollisioner.

Initiativet till folkomröstningen om minareter togs av Egerkingerkommittén som främst består av politiker från högerpopulistiska SVP, landets största parti, men även av representanter från det lilla evangeliska partiet Federala Demokratiska Unionen (FDU).

Sommaren 2008 hade kommittén samlat ihop de 100 000 namnunderskrifter som krävs för att få till stånd en folkomröstning om ändring eller tillägg i författningen.

Förbundsrådet (federationens rege-ring), religiösa ledare, människorättsorganisationer och turistindustrin uppmanade liksom Europaparlamentet schweizarna att rösta nej.

Den undersökande journalisten Hans Stutz publicerar årligen en rapport över landets extremhöger. Han representerar också De gröna i staden Luzerns lagstiftande råd.
– Rasismen roterar sina måltavlor och sedan 6-7 år tillbaka är det muslimerna, anser Stutz.

Han menar dock att minaretdebatten från början var mer nyanserad. Den turkiska kulturförening vars minaret utlöste initiativet uppges ha kopplingar till den fascistiska extremistgruppen Grå vargarna, ”och vi måste säga nej till fascism i Schweiz, samtidigt som vi värnar religionsfriheten”.

Trots att det hela nu spårat ur har flera feministprofiler uttalat sitt stöd för initiativet, berättar han. Författaren Julia Onken har i ett passionerat nyhetsbrev uppmanat tusentals kvinnor att försvara sina medsystrars rättigheter genom att rösta ja.
– Om förbudet mot all förmodan går igenom, är det på grund av de här argumenten, säger Hans Stutz.

Fredag.
– Om minaretinitiativet går igenom vet jag faktiskt inte om jag vill stanna i Schweiz.
Barbara Schmid-Federer från Schweiz kristdemokratiska folkparti (CVP) är en av de starkaste rösterna mot förbudet. När jag träffar henne hemma i köket i byn Männedorf är hon märkbart spänd. På söndagen ska hon som enda utomstående politiker närvara vid Egerkingerkommitténs valvaka och kommentera utvecklingen för schweizisk radio. Hon säger halvt på skämt att hon borde ta ett glas vin innan. Hennes nervositet förbryllar mig. Tror hon att initiativet har en chans? Dagarna innan har opinions-mätningar talat om en nej-sägande majoritet på 57 procent.
– Vet du, jag känner mig inte så säker längre. Personer som alltid varit lika liberala som jag själv har plötsligt blivit väldigt krävande och ändrat sitt tonfall: ”Vi måste göra någonting!” Det är mycket förvånande.

Som ledamot av Nationalrådet, en av parlamentets två kammare, har Schmid-Federer haft mer kontakt med SVP än hon skulle önska.
– De är besatta av tre saker: utlänningar, muslimer och ungdomsbrottslighet. De talar konstant om dessa ämnen och har skapat ett klimat av fruktan. I politiska diskussioner vill jag ställa mig upp och ropa: ”Sluta tjata om det!” Tyvärr tror jag att debatten om muslimerna bara har börjat.

SVP försöker muta in frågor som hon själv och andra politiker länge varit engagerade i, som kvinnlig könsstympning. SVP:s förenklade lösningar präglas dock av fördomar. Barbara Schmid-Federer har tänkt ett steg längre.

– Om Schweiz röstar ja till ett minaretförbud, riskerar vi att radikalisera många muslimska män. Och det vore verkligen dåliga nyheter för kvinnorna.

Lördag.
Jag har kommit till Gèneve för att intervjua landets högste imam, Youssef Ibram, som håller en predikan på franska i ett partytält mittemot moskén. Åhörarna är en brokig skara: unga kvinnor i designersolglasögon och tillbakadragna scarves, finanstyper i kritstrecksrandiga kostymer, familjer i träningsoveraller.

De har samlats för att fira en av årets viktigaste muslimska högtider, -offer-festen Eid al-Adha. När vi promenerar in till moskén hävdar imamen att muslimerna ”misslyckats med att integrera sig”.
– Om någon röstar ja imorgon bör vi inte vara emot honom, utan fråga oss: varför röstade han på det här viset? För det första är det ett misslyckande från vår sida. Vi har inte förklarat den -fredliga innebörden i vår religion, och vi har inte varit bra grannar. Men att säga nej till minareter på grund av detta skulle även vara ett misstag från deras sida.
– SVP påstår att muslimer aldrig kommer att bli integrerade. När vi ber om bevis drar de upp situationen i Afghani-stan och Pakistan. Har det någonsin skett ett muslimskt terrordåd i Schweiz? Nej! Moskéerna här har varit mycket duktiga på att skydda sitt folk mot fundamentalistiska influenser.

Lördagen innan har moskén vandaliserats för första gången på över 30 år. Polisen fick frakta bort kilovis med sten. På torsdagen slog vandaler till igen, då med en hink målarfärg. Vad tror Ibram skulle hända om initiativet godkändes?
– Även om vi från och med imorgon förbjuds att bygga minareter, kan de inte ta vår religion ifrån oss. De kan varken kontrollera våra hjärtan eller vår tro.

Att minareter skulle skjuta upp som svampar ur jorden vid ett nej beskriver han som osannolikt.
– Det finns 170 moskéer och bara fyra minareter. De är inte centrala i vår tro på något sätt. Men vi anser att det inte handlar så mycket om minareter som om ett sätt att attackera muslimer.

Vad är bästa sättet att hantera SVP?
– Det bästa sättet är att bevara vår värdighet. Vi ska inte agera som SVP vill. De hoppas att muslimer kommer göra någonting dåligt. Men vi respekterar suveräniteten. Vi är glada över ett nej, och respekterar ett ja, säger Ibram diplomatiskt.

På frågan om han tror på demokrati blir svaret ett rungande ”ja!”.
– Jag har bott i länder utan någon demokrati alls, och demokrati är tusen gånger bättre. Men den kan inte vara förbehållen en viss grupp. Minns att naziregimen kom till makten på demokratisk väg och skickade sex miljoner judar till Förintelsen. När vi talar om yttrandefrihet, måste vi också komma ihåg individens frihet.

Vad tror han kommer att ske härnäst?
– Om minaretinitiativet accepteras är det ett tydligt tecken på diskriminering. En burkaomröstning? Ja, SVP har redan designat nya burkaaffischer. Det tredje kanske blir en armbindel i en särskild färg, som de gjorde med judarna. Nu tror jag inte att vi kommer nå den nivån. Men alla onda skeenden har en begynnelse.

Söndag.
Jag tuffar fram mot Egerkingerkommitténs valvaka i ett tåg döpt efter Jean-Jacques Rousseau. Upplysningsfilosofen påpekade i ett berömt citat att det är emot naturen att majoriteten styr och minoriteten blir styrd. I fallet med minaretomröstningen måste man erkänna att han hade en poäng. Men att Genèves store son skulle vrida sig i sin grav över inskränkningar i religionsfriheten, det är ingenting som Egerkingerkommittén håller med om.
– Islam är inte en religion, det är en ideologi.

Süleiman är kristen, aktiv i kommittén och invandrad från Turkiet för 35 år sedan. Han är övertygad om att den demokratiska världen står inför ett akut hot.
– Inom islam finns inga mänskliga rättigheter, kvinnorna saknar rättigheter överhuvudtaget. Den enda som skyddar dem är staten.

Süleiman kallar till sig sina kollegor och plötsligt trängs jag med kommitté-toppen vid Hotel Egerkingens matsalsbord.
– Sharialagarna kommer närmare och närmare, och vi vill stoppa utvecklingen – det är ingenting vi behöver i Europa, säger en uppspelt Walter Wobmann, ledamot av Nationalrådet och kommitténs ordförande.
– Vi har observerat utvecklingen i Holland, England och Frankrike och sett minareterna för vad de är: maktsymboler.

Valresultaten börjar äntligen att rulla in. En känsla av stigande förvåning sprider sig. I det kvava konferensrummet tilltar aktiviteten. Reportrar fumlar med blocken, fotografer skruvar av sina kameraskydd. Några minuter senare vibrerar rummet, kamerablixtar smattrar och kommittéordförande Wobmann får göra segergesten med knuten näve framför burkaplanschen gång på gång allt eftersom nya fotografer tränger sig fram.

Någon höjer tevens ljud och de första resultaten ekar ut: ”Kantonen Glarus, 69 procent ja till minaretförbudet …” Barbara Schmid-Federer, den kristdemokratiska politikern som är på plats för att i direktsändning kommentera valutgången, kommer fram till mig och ler skevt.
– Det ser ut som om jag måste lämna landet.

Är det säkert, går vi mot ett ja, frågar jag. Schmid-Federer säger att det verkar så.
– Nu får vi ett religionernas krig. Det här är en röst mot muslimerna, inte mot minareterna. Det kommer innebära stora problem för de mänskliga rättigheterna.

Nu är chockresultatet ett faktum. Kantonerna Thurgau, Solothurn, Schwyz, Zürich och Obwalden röstar ja. Ticino säger ja med 68 procent av rösterna. ”Det här är en enorm överraskning”, stammar en reporter som sänder live. SVP-aktivisterna bakom honom skrattar förtjust.

Den seniora SVP-politikern Ulrich Schlüer delar ordförandeposten i kommittén med Walter Wobmann. Nu gör han entré till applåder. De senaste dagarna har hans namn upprepats i oändlighet: ”Schlüer. Du måste tala med Schlüer, det är han som drivit frågan från start.”

Jag slingrar mig förbi ett nyanlänt ryskt tv-team och han ger mig sina kommentarer i statsmannamässig ton.
– I minareterna har folket sett en politisk symbol för islam. Men det kan bara finnas en författning i Schweiz. Invandrare är välkomna hit – men de måste respektera den schweiziska lagen. I dagsläget har vi 17 000 muslimska kvinnor som mot sin vilja tvingas leva med sina äkta män.
– Hur omvärlden kommer reagera? Så vitt jag vet finns det många civiliserade länder i Europa, som alla respekterar varandras beslut. Det här är folkets önskan, och folkets vilja står över regeringens. Jag tror att många av våra grannar just nu tänker: ”Det schweiziska folket är ett lyckligt lottat folk, som kan rösta om det här. Tänk om vi fick göra detsamma!”

Men varför minareterna?
– Sätter vi inte stopp här, så är burkan nästa steg, sedan sharialagar – det är dit stegen leder, säger Robert Bartuma och visar med hackande rörelser uppför armen.

Han är ordförande för Egerkingerkommitténs armeniska underutskott och arbetar till vardags inom bankvärlden. Vad kristna upplevt i Främre Orienten, säger han, är något som aldrig får komma till Schweiz.
– Vissa platser i Europa, som ert Malmö, ger mig en déjà vu av livet där. Jag har studerat Koranen och tvekar inte att kalla den för 600-talets ”Mein Kampf”, säger han.

Süleiman vinkar åt mig och snart sitter vi i hans jeep, på väg för att beskåda platsen där allt började. Ett silverkrucifix gungar triumferande i takt med radions Britney Spears.

Wangen bei Oltens himmelsblå och vita minaret visar sig påminna mer om tornen på ett leksaksslott än burkaaffischernas stridsspetsar. Vi fortsätter hem till familjen, där hans fru väntar med ett dignande middagsbord. När mörkret breder ut sig över Olten sätter Süleiman på en videofilm om islamiseringen av Europa. Om man får tro speaker-rösten är det bara en tidsfråga innan ursprungsbefolkningen är besegrad och vänder sig mot Mecka.