Det bortglömda valet

I Hallunda, en del av förorts­kommunen Botkyrka sydväst om Stockholm, är Svenska kyrkan ett hus av falurött trä och grå betong. Från insidan är kyrko­rummet format som en skål där ljuset flödar ner ovanifrån. I kontorsbyggnaden vägg i vägg har sju–tolvåringarna, nya i Sverige, samlats för sin aktivitet Barn i väntan & Barn i start, Biv och Bis.

Småsyskonen gör sig redo för lek och pyssel med sina ledare, föräldrarna pratar i sitt rum på botten­våningen. För alla handlar det om att på något sätt tala om och komma till rätta med svåra erfarenheter från hemländerna i Mellan­östern. Flykt, den långa resan och sökandet, anpassningen. Att försöka få en struktur på livet i Sverige.

Det finns en mall för hur man tar upp olika aspekter under fjorton träffar. Men ofta växer det fram vänskap och kontakterna fortsätter genom åren.

Verksamheten bedrivs enligt en modell från IM, ­Individuell människohjälp, och är politiskt och ­religiöst obunden.

– Att stå på de utsattas sida och se till deras behov, det är ett av kyrkans fyra huvuduppdrag, det står i kyrkohandboken, säger diakonen Carolina Nilsson som ansvarar för verksamheten.
– Här i norra Botkyrka ligger en tyngdpunkt på diakonalt arbete, vi ser att det behövs, och att det ger bra resultat. Vilka skulle vi satsa på i stället? Vi jobbar med dem som finns här i församlingen och deras behov.

För kyrkans folk i Botkyrka är mötet med de nyanlända flyktingarna en självklar del av verksamheten.

För andra är den ett hot mot kyrkans existens.

Höstens kyrkoval är en symbolisk kamp mot den på­­gående vänsterliberaliseringen av samhället, sade partiledaren Jimmie Åkesson när partiet höll valkonferens i Tylösand den första april i år.

Han syftade på den utveckling, den ”politisering”, som tar sig uttryck i engagemang för papperslösa och ställningstaganden i Mellanösternkonflikten. Kyrkans hållning till islam är numera också ”märklig”, enligt Åkesson.

Första gången det var kyrkoval enligt det nuvarande systemet – 2001 – gjorde Sverige­demokraterna också en storsatsning. Inte minst för att kyrkomötet är en form av nationellt parlament som är lätt att komma in i. Det finns ingen spärr för småpartier, det räcker med 0,4 procent för att få mandat.

SD fick till slut två mandat av 251 i kyrkomötet. Och sedan dess har partiet fått fler och fler representanter inom kyrkans valda organ.

Eftersom valdeltagandet i kyrko­valet är lågt, kan en liten aktiv grupp få stort genomslag. 2001, med all uppmärksamhet för den nya ordningen, var det 14,2 procent av de röstberättigade som gick till valurnorna. Nästa gång, 2005, gick valdeltagandet ner till 12 procent och där har det legat sedan dess.

I kyrkomötet, alltså kyrkans riksdag, har SD 15 mandat sedan år 2013. SD sitter också i fullmäktige för vardera av de 13 stiften. Däremot är det sällsynt att partiet finns med på fullmäktigemötena på lokalplanet.

När man samlar in erfarenheter från olika delar av landet om SD-politikerna inom kyrkan låter det väldigt samstämmigt:

Passivitet, korta kandidatlistor, partiet fyller inte sina platser, lämnar tomma stolar efter sig.

De som har valts in tycks snabbt ha lessnat, sitter bara av sammanträdena, visar ingen aktivitet. De är marginaliserade i församlingarna.

Men å andra sidan – ingen kan erinra sig att SD direkt har ställt till med något negativt.

Det är inte så bekymmersamt i dag. Men det kan bli det i morgon.

Starkast rent röstmässigt är Sverigedemokraterna i Lunds stift. Inte oväntat, eftersom det omfattar Skåne och Blekinge.

I valet till stiftsfullmäktige 2013 fick SD nära 11 procent av rösterna, och representanter i fyra församlingar: Malmö, Helsingborg, Burlöv och Eslöv.

Eva Åsare, från Borgerligt alternativ, är ordförande i kyrkofullmäktige i Helsingborg där SD har haft representanter i två perioder. Nu har partiet fem platser.

– De har inte gjort någonting, kan jag väl sammanfatta. Inga förslag, inga motioner eller interpellationer, de har inte varit aktiva alls.

Eva sitter också i Lunds stiftsfullmäktige där SD har sju mandat. Samma historia där:

– De har inte gjort någonting, ingen aktivitet i ­debatten, inga förslag. Å andra sidan har de inte heller saboterat någon­ting, vare sig där eller i någon annan församling jag känner till. Men man kan ju fundera över varför de sitter där om de inte är intresserade av kyrkans angelägenheter. Om det bara är som avstamp för något annat sammanhang?

De 11 procent som SD fick i stiftsfullmäktige i Lund 2013 blir mindre imponerande om man jämför med att partiet i samma områden fick mellan 17 och 22 procent i riksdagsvalet ett år senare.

Sverigedemokraterna är det parti som har svårast att få sina anhängare att stödja partilistan när det blir kyrkoval, konstaterar Jonas Lindberg, som i Uppsala har doktorerat på politiska partiers syn på religionen.

Han pekar på en paradox:

SD har bland sina sympatisörer ett lägre kyrkligt engagemang än andra partier. Men i sitt partiprogram är SD det parti som skriver mest om kyrka och religion.

Så SD är alltså intresserade av kyrkans angelägenheter?

– Ja, som ett enfrågeparti – för traditionen, för kyrkan som en del av den svenska kulturen.

Jonas sitter själv i stiftsfullmäktige i Uppsala. SD har där inte fått några platser i utskott eller styrelser, där det reella jobbet görs. SD:s faktiska deltagande är vagt, partiet har inte fyllt upp sina platser. Det har förstås lagt motioner, men inte fått ja på någon.

En motion gick ut på att man skulle flagga mer i kyrkliga sammanhang – med kyrkans egen röd-gula korsflagga. Inte den blågula svenska. Men inte ens det fick SD igenom.

I mars avslöjade tidningen Dagen att en lokal företrädare för SD i Göteborg uppmanat sina följare att göra en snabbvisit som medlemmar i Svenska kyrkan. Gå med, rösta på SD, och sedan snabbt gå ur innan kyrkoskatten dras. Hans inlägg spreds på sociala medier, med blandad respons. En del tycktes ställa upp på planen. Andra förkastade den som oseriös.

Jonas Lindberg tror inte det är så enkelt som att kyrko­valet för SD bara handlar om att etablera en plattform för den andra politiken.

Det finns ett genuint intresse inom SD för kyrkan – som traditionell institution. Men företrädarna verkar inte intresserade av kyrkan som helhet. Och de gillar inte att kyrkan engagerar sig i HBTQ-frågor, flyktingmottagande i församlingarna eller dialog med andra religioner.

I sitt principprogram skriver SD att religionsfrihet är en naturlig del av det demokratiska samhället. Men att den svenska staten varken kan eller bör vara religiöst neutral, av historiska skäl. Få andra idéer och institutioner har betytt så mycket för att forma den svenska kulturen som kristendomen och kyrkan, menar Sverigedemokraterna. Medan islam pekas ut som den religion som har svårast att samexistera med den svenska och västerländska kulturen.

På BIV och BIS, verksamheten i Botkyrka för nykomna barn som ska starta ett liv i Sverige, är det ingen som frågar om man är muslim eller något annat. Diakonen Carolina Nilsson ser till att den dagen inte ha på sig sin speciella skjorta som ser ut som en grå prästskjorta. Diakonemblemet hon bär i en kedja på bröstet är ett diskret kors.

– Många föräldrar har svårt att förstå hur arbetet kan vara religiöst obundet fast vi är i en kyrka, säger Carolina.

– Människor känner till att hos kyrkan kan man få hjälp, säger hennes medarbetare Fadi Gawria.

De jobbar med det här projektet för att de känner att de kan bidra, rent konkret göra skillnad i människors tillvaro även om man inte kan lösa deras liv.

– Man får också ett perspektiv på livet: ingen kan bära allt själv, man måste ta del av allt och hjälpas åt, även om var och en måste bära sitt eget öde.

De har aldrig känt av särskilt mycket ifrågasättande, bara positiv feedback. Visst finns det motsättningar, Botkyrkabor som är missnöjda och tycker att invandrarna får allt, bidragen och de bästa bostäderna.

Men några sådana invändningar har de inte hört från förtroendevalda eller människor i maktpositioner.

Det som fler sverigedemokrater skulle kunna påverka är de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten. En tredjedel av anslagen kommer från kommunen, resten står kyrkan för.

Carolina Nilsson och Fadi Gawria hjälper barn att hantera upplevelser av flykt och anpassning i det nya landet Sverige. Foto: Hampus Andersson

I kyrkomötet, kyrkans riksdag, har SD 15 platser. Men det är i stort sett bara två av deras representanter, Aron Emilsson och Julia Kronlid, som lägger motioner. Ofta är det samma som har avslagits och som återkommer nästa år: omsorg om kristna asylsökande, hjälpcentrum för konvertiter, kyrkans roll i Mellanöstern, natur- och kulturvård på kyrkans mark, kyrkans kristna identitet.

Där finns alltid en underton av nationalism. Och de går inte igenom, inte hittills.

2016 motionerade Aron Emilsson och Anders Ahl om att kyrkan externt skulle fokusera mer på kärnfrågorna, den kristna tron och ”av medlemmarna prioriterade frågor”, till exempel hjälp till utsatta i lokalsamhället och själavård. Som det är nu, ansåg de, agerar kyrkan på biskopsnivå opinionsbildande utanför kärnfrågorna. Och med en tydlig slagsida åt vänster.

Julia Kronlid har tidigare uttryckt kreationistiska synpunkter: evolutionsläran är bara en teori, och den biologiska utvecklingen går inte att förstå utan att man accepterar en yttre, gudomlig påverkan. När SD hade vårfest på Långholmen i Stockholm drog hon ner nästan mest applåder med att påstå att vi har en ärkebiskop som tvekar på svaret om man ska tro på Jesus eller Mohammed i kyrkan. Eller om man inte ska tro på jungfrufödseln.

Aron Emilsson kallade kyrkan ”Sveriges största kulturhus”. Och SD måste finnas där för att inte ge fritt spelrum till ”vänsterliberalismen”.

nyligen blossade en uppmärksammad konflikt upp mellan Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna – även om det egentligen inte handlade om en kyrklig angelägenhet.

I början på året ville Sverigedemokraterna i Skaraborg hyra in sig på Flämslätts stiftsgård för att ha sitt årsmöte. Stiftsgården är ett populärt kurs- och konferenscenter som tillhör Skara stift. Stiftsgården bekräftade muntligen att det fanns ledigt utrymme för de beräknade 100–150 gästerna den aktuella dagen i mars. Men några veckor senare beslöt stiftets ledningsgrupp att inte ge plats åt SD. Det finns visserligen inget policybeslut i stiftet att inte hyra ut stiftsgården till politiska partier.

– Men det här handlar om en konferens i ett parti som framför åsikter om migrationsfrågor och har en människo­syn som Svenska kyrkan inte delar, sade förste stiftsadjunkten Jacqueline Björnram till Skaraborgs Läns Tidning, SKLT.

Tre medlemmar i SD, Heléne Granbom Angerheim, Per Lindström och Nina Drakfors, skrev då ett öppet brev till biskop Åke Bonnier. De påstod att de hade tagit reda på vilka chefer som varit inblandade i beslutet att inte hyra ut till den lokala SD-avdelningen – ”allt finns inspelat eller dokumenterat på annat sätt ifall någon försöker neka till beslutet”. Men de tyckte att högsta chefen, biskopen, var den som skulle svara.

Det öppna brevet publicerades i SKLT 19 januari men samma dag också i Skaraborgsbygden, Skb, en lokal­patriotisk tidning som ges ut av en ekonomisk förening med 600 andelsägare. I Skb kom fyra dagar senare en fortsättning från samma tre lokala SD-politiker. De tackade för uppmärksamheten och fortsatte:

”Vi vill att alla ska förstå att det INTE är en uppmuntran till att lämna Svenska kyrkan, tvärtom vill vi att ni som är medlemmar ska stanna kvar och de som gått ur kyrkan går med igen och röstar på SD. Det är det enda sätt vi kan ta tillbaka vår kyrka och få den på rätt väg.
”För oss Sverigedemokrater, vare sig vi är kristna eller inte, är Svenska kyrkan är en viktig del av vår svenska historia och vår svenska kultur som vi inte får förlora. Vi vill uppmana alla som gått ur Svenska kyrkan att gå med igen och rösta i kyrkovalet i september. Hjälp oss Sverige­demokrater att ta tillbaka vår kyrka.”

En vecka senare svarade biskopen, också i ett öppet brev:

I SD:s policyprogram finns ”skrivningar om assimilering i stället för integration, det talas om nation som något skilt från dem som har medborgarskap i nationen och det betonas att eventuell hjälp till utsatta människor främst ska ske i deras hemländer. Sammantaget med olika uttalanden talas det om en människosyn som vi som kyrka inte står bakom.”

Däremot framhölls det att enskilda sverigedemokrater var och är välkomna till stiftsgården, som alla andra.

Åke Bonnier kommenterade inte det uttalade målet från SD ”att ta tillbaka vår kyrka”. Men han uttryckte förhoppning om att ”så många människor som möjligt vill tillhöra Svenska kyrkan – en kyrka som värnar tron, hoppet och kärleken.”

Att ”ta tillbaka vår kyrka” kan handla om att återigen sjunga den gamla nationalistiska psalmen Fädernas kyrka. Det var en gång i tidens partiets profilfråga när de gav sig in i kyrkopolitiken. Men det har också en centerpartist motionerat om.

Det stora målet för SD är en förändring, ett brott mot den utveckling som pågår inom Svenska kyrkan, mot globalisering och dialog. Att ”ta tillbaka vår kyrka” skulle också kunna beskrivas som ett försök att skapa en kyrka för ”svenskar”. Där Gud garanterat är kristen och där Jesus ser ut ungefär som Thorvaldsens Kristusskulptur, som i gipskopia förr i tiden fanns i så många kyrkor och missionshus.

Helene Egnell är stiftsadjunkt vid Centrum för religionsdialog i Stockholms stift. Hon är alltså en som jobbar med det som SD ogillar i kyrkan.

– Hittills har SD inte haft så många röster att de direkt påverkat delar av verksamheten, men det är mycket oroande om de skulle få det. Problemet hittills har väl varit ändlösa diskussioner som har uppstått, kanske två timmar för varje beslut som de inte gillar.

Och även om de blir mer etablerade och kanske kan bilda oheliga allianser med andra nomineringsgrupper kan de troligen inte genomdriva att Centrum för religionsdialog stängs ner. Men det kan bli mycket mera ifrågasättande av det arbetet, sammanfattar Helene.

Hon är också fundersam över den förändrade ton som har kommit in i samtalsklimatet. Tankar kan uttryckas och saker kan sägas som man inte sade tidigare.

Tonläget har hårdnat också inom kyrkan. Anmälningarna till domkapitlet blir fler, det finns debatter på Facebook som verkligen inte präglas av kristlig omtanke och fördragsamhet.

– Jag vet inte om det beror på SD:s närvaro att tonen har förråats, men de har kanske bidragit till det. Och det har gagnat dem, säger Helene.

– Vi måste hela tiden försvara det vi står för, och då vågar vi inte diskutera och ta fram våra egna eventuella ifrågasättanden. Det undergräver debatten om svårare frågor.

Det finns också ett liknande hot mot det kommande kyrkovalet, tycker hon. Om SD lyckas få diskussionen om valet att handla framför allt om dem, så blir det ett förtydligande: Rösta för eller emot SD.

– De andra nomineringsgrupperna måste föra fram vad de vill. Valet ska inte bara handla om att hindra SD, säger Helene.

Handlar det för SD om att förändra kyrkan – eller är det en förpostfäktning för andra politiska arenor?

Majoriteten av SD-väljarna är nog inte så medvetna, tror Helene Egnell. Och bland de som är aktiva i kyrkan finns ett starkt stöd för den nuvarande linjen. 80 procent av församlingarna har engagerat sig i flyktingmottagande, med många frivilliga krafter. Men det finns förstås medlemmar som är tveksamma till att kyrkans resurser går till det, och där kan finnas en grogrund för SD.

– Vi har lite missat att ta samtalet om varför kyrkan ska engagera sig för flyktingar.

Helene hoppas på en mobilisering av de andra krafterna i kyrkopolitiken, att de för fram vad de vill med kyrkan. Hur det blir med den saken är för tidigt att säga.

Men att SD:s mobilisering för att få sverigedemokrater till kyrkans valurnor också kommer att sätta fart på de andra nomineringsgrupperna – det tror många. Att valdeltagandet 2001 var det högsta hittills berodde troligen på att många oroades av en tänkbar SD-framryckning.

Jonas Lindberg i Uppsala, som har studerat partierna i kyrkopolitiken:

– Många svenskar har en mycket vag uppfattning om kyrkan men det finns ett starkt motiv att rösta för att stoppa SD. Många som röstar i kyrkovalet gör det i ett slags solidaritet med den demokratiska rättigheten.

Socialdemokraterna är på många håll den största fullmäktigegruppen och ses därmed som motpolen till SD. Och den kyrkopolitiske talesmannen för S, Jesper Eneroth, är också optimistisk om att det finns ett motstånd mot ändrad inställning till flyktingmottande och religionsdialog:

– Man ser hur anslagen och aktiviteten ökar. Det finns en övertygelse inom hela kyrkan att vi ska vara den sista bastionen mot dessa krafter.

Men handlar det om en enkel polarisering – valet mellan S och SD – som Helene Egnell befarade, eller blir det en djupare diskussion?

Peter Åström är stiftsprost i Västerås, ett stift som sedan i höstas på nationell nivå driver på frågor om mottagande, etablering och integration av flyktingar. Han känner till ett exempel från stiftsfullmäktige i Västerås 2015. Där kom SD med ett konkret förslag att kyrkan skulle upphöra med all verksamhet riktad till flyktingar. Det skulle vara en klar inskränkning av kyrkans centrala uppfattning att man har ett ansvar i fråga om själavård och omsorg för alla människor som finns inom församlingens område. Oavsett religion, etnicitet, medborgarskap.

Men det blev inte någon stor diskussion om saken, de flesta nöjde sig med att konstatera: Det där röstar vi ändå ner.

– Hur skapar vi större beredskap att ta diskussionen inom kyrkan om sådana allvarliga frågor? Är oro den naturliga reaktionen när SD säger att de mobiliserar i årets kyrkoval – eller är det vaksamhet?

– Det är inte SD som är enda problemet, det ligger också hos oss, om vi inte bryr oss om att ta diskussionen, tycker Peter Åström.

En verksamhet som kan ses som en spjutspets för Svenska kyrkans arbete både inom omsorg om utsatta människor med rötter i andra länder och i dialogen med andra religioner finns i Nacka församling, i Fisksätra, öster om Stockholm. Hur ser man där på en förändrad framtid efter valet?

Carl Dahlbäck är kyrkoherde i Nacka och har arbetat i församlingen sedan dialogen i Fisksätra startade. Den drogs i gång av biskopen Bengt Wadensjö som efter pensionen vikarierade som distriktspräst. En andakt på fotbollsplanen annandag pingst 2003 blev startpunkten.

Muslimer, katoliker och Svenska kyrkan samarbetar, firar högtider. Tillsammans med Stadsmissionen bedrivs ett socialt arbete, Källan, som når hundratals utsatta varje vecka. Och på sikt finns projektet Guds hus, en muslimsk moské granne med Fisksätra kyrka. Det ses inte bara som en praktisk lösning utan också som en manifestation av uppdraget, att göra något för freden, och att bekräfta den ställning religionen har för många i området.

Nu i juni hölls en fredsbön och konsert i kyrkan med deltagande av muslimer och judiska artister.

– Det finns en styrka i att utgå från det gemensamma, säger Carl Dahlbäck, vi är alla människor. Och de tre religionerna judendom, kristendom och islam delar dessutom historia och har delvis samma texter och profeter.

– Om man konstaterar det är det också lättare att tala om och acceptera det som skiljer oss, säger han.

Men Guds hus är en kontroversiell tanke för många. ”Religionsblandning” och ”synkretism” är ord som används av dem som är kritiska mot dialogen. En grupp är de strängt konservativa gammalkyrkliga som i kyrkovalet går fram som gruppen Frimodig kyrka. De accepterar inte kvinnliga präster eller homosexuella äktenskap. En annan grupp är extremhögern. När det skrivs om Guds hus på Nya Tider och liknande ställen blir det ett drev med mejl och telefonsamtal.

Har du fått hot mot dig?

– Nej, inga värre hot än att jag ska brinna i helvetet, säger Carl Dahlbäck.

Och om Sverigedemokraterna blir fler i kyrkofullmäktige och stiftsfullmäktige? Nej, han räknar inte med att förutsättningarna för arbetet kring Guds hus och religions­dialogen kommer att förändras på något drastiskt sätt efter höstens kyrkoval.

– Man kan inte vara orolig för något som inte har skett. Man måste kunna leva med det okända.

Den 17 september 2017 kan alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan rösta i kyrkovalet och därmed välja vilka som ska företräda dem de kommande fyra åren.


Artikeln har tidigare publicerats i #2-2017