De verkliga antirasisterna

Lyssna på artikeln:

I juli 1982 medverkade Leif Zeilon, en av grundarna till kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt, BSS, i Sveriges Radios Eko-sändningar. Reportern ställde frågor om Zeilon vill ”bevara den svenska rasen ren”. Zeilon replikerade med att han vill ”bevara det svenska folket” och la till att ”svenskarna är ingen ras”.

Reportern verkar inte helt nöjd med det undflyende svaret och formulerade om sin fråga: ”Betraktar du dig som rasist?”

Leif Zeilon svarade:

”Jag är inte rasist i ordets rätta bemärkelse. Men möjligen kan man se det som så, att jag är rädd om det nordiska folket, eller om man så vill, kalla det den nordiska rasen.”

När inslaget sänds konstaterar reportern att ”så resonerar en svensk rasist”. Det får Leif Zeilon att tappa fattningen. I organisationens medlemsbulletin några månader senare går han till attack mot inslaget och epitetet.

”Observera att man helt grundlöst kallar mig ’svensk rasist’ – trots att jag själv uttryckligen tog avstånd från detta. Jag är inte rasist i ordets rätta bemärkelse.”

Det synsätt på rasism som Leif Zeilon ger uttryck för ska visa sig vara livskraftigt. Det löper nämligen inte bara en röd tråd från grundandet av BSS via Sverigepartiet till Sverigedemokraternas grundande 1988. För förutom organisationernas historia, som är tätt sammanbundna, finns det även politiskt en röd tråd. Och det gäller inte minst i synen på rasism.

Två decennier senare, 2001, lanserar Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund kampanjen ”Stoppa rasismen”. Kampanjen är dels ett svar på ett initiativ från Skolverket och Brottsförebyggande rådet om att upplysa Sveriges gymnasieelever om rasism, dels ett svar på att det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, startat en antirasistisk kampanj.

I SD-kampanjen slår partiet fast att det ”avvisar rastänkande som politisk utgångspunkt”. En titt i partiprogrammet från tiden visar att det inte är samma sak som att SD helt utelämnat rasidéerna. Där står:

”Kulturella skillnader beroende av rastillhörighet är försvinnande små och påverkar inte Sverigedemokraternas analysgrunder”.

I kampanjen återkommer partiet till det synsätt som Leif Zeilon gett uttryck för 20 år tidigare.

”Vår utgångspunkt är istället folket, som är ett subjektivt och föränderligt begrepp vilket inrymmer både kulturella, sociala och biologiska hänsynstaganden. Att folk och ras är samma sak är en nazistisk myt som fortfarande somliga tror på. Det finns emellertid ingen svensk eller tysk ras, i varje fall inte någon som går att definiera på ett godtagbart sätt.”

Sedan kommer en utläggning om att den allmänna synen är att arbetslöshet bland invandrare är vad samhället betraktar som rasism, med tillägget att till exempel kvotering är fel och ”om det skall bli tal om kvotering är det svenskar som skall prioriteras i Sverige, inte tvärt om”. Resten av kampanjens innehåll följer samma tematik. Rasismen och dess konsekvenser tonas ned eller förnekas helt. Partiet förklarar, med ordet rasism markerat inom citattecken, att om pengarna lagts på assimilering så skulle problemet – den ”berättigade rädsla” som svenskar känner – vara löst.

Så varför döpa kampanjen till ”Stoppa rasismen”? Jo på en punkt erkänner nämligen partiet existensen av rasism, när det kommer till vad det benämner som ”svenskfientlighet”.

För SD är såväl samhällets upplysning om rasism, liksom antirasistiska manifestationer ett utslag av att försöka dölja ”svenskfientligheten”, vilket partiet hävdar på Stoppa rasismen-kampanjsajten:

”Det talas inte gärna om det främlingsförakt som riktas mot den inhemska befolkningen och förklaringen är enkel. De ansvariga vill inte kännas vid de baksidor deras ’humana’ politik åsamkat. Ju mer påfallande fientligheten blir mot oss, desto fler kampanjer och fackeltåg behövs för att förneka verklighetens svenskförakt.”

Tidigare i år höll partiledaren Jimmie Åkesson ett tal i Almedalen där han presenterade sin syn på läget i Sverige. Återigen lyftes svenskfientligheten, och återigen var det den enda formen av rasism som erkändes:

”Sverige mår inte bra. Sverige har inte mått bra på länge. På gatorna pågår en våldsam, blodig strid mellan olika kriminella gäng. Vi ser upplopp på gatorna, klanstyre i stadsdelar, självutnämnda härskare i kvarteren. Sverige plågas också av brott som inte handlar om skottlossningar, sprängningar och rena avrättningar. Inbrott och stölder, kringresande, utländska stöldligor… Personrån och överfall som syftar till förnedring – svenskfientliga, rasistiska dåd – breder ut sig.”

Uttrycket härstammar från BSS som redan 1982 talade om ”svenskfientliga kretsar” i sin propaganda.

För att förstå Sverigedemokraternas syn på rasism och det samhälle partiet vill skapa är dess idé om homogenitet central. Enligt SD kan ett samhälle inte fungera om dess befolkning inte är etniskt och kulturellt homogen. Här är kärnan i den sverigedemokratiska idéen. Sverige, och svenskheten, ska skyddas och i största möjliga mån inte förändras.

Sverigedemokraterna, liksom Leif Zeilon och BSS, argumenterar inte utifrån rasbegreppet, det är i stället svenskheten som ska bevaras, skyddas och stärkas. I SD:s olika partiprogram genom åren har partiet konstaterat att nationen dels är en ”djupt rotad ursprunglig gemenskap” som näst efter familjen är den viktigaste, äldsta och mest naturliga gemenskapen. För att bli en del av nationen och denna gemenskap krävs att man är svensk. Partiets definition av vem som är svensk har alltid varit luddig och öppen för tolkning och spekulation. Så här skriver partiet i sitt nuvarande principprogram:

”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”

Tillhörigheten till nationen är villkorad och kan upplösas om man inte följer de krav och riktlinjer som Sverigedemokraterna vill skapa, men alla kan bli svenskar enligt partiets formuleringar. Detta kallar SD för en ”öppen svenskhet”, och via detta anser sig Sverigedemokraterna ha tagit klivet bort från en etnisk nationalism till någon form av kulturnationalism. Genom den öppna svenskheten tycker sig partiet ha gjort upp med sin historia och en form av ideologisk barlast har kastats överbord. Men frågan är vad detta får för betydelse i praktiken? Oavsett vilka grunder partiet har för sitt urval och selektering av vem som får vara en del av nationen och samhällsgemenskapen bygger den på en föreställning om att svenskheten ska premieras, skyddas och försvaras. 

Vad är det då som ska skyddas och försvaras? Vad är svenskhet och hur särskiljer sig svensk kultur från annan? För att vara en sådan central utgångspunkt för hela partiets politik och samhällssyn har partiets definition av vad som är svenskt och svensk kultur ofta förblivit vag och oprecis. Flera av partiets företrädare har försökt med alltifrån midsommarfirande, att vi står i kö och att det i våra mörka skogar står röda stugor med vita knutar. Inte sällan förstås svenskheten som känslor, svåra att sätta ord på. Sverigedemokraterna erkänner att kulturer är föränderliga ting, men poängen är den svenska kulturen ska bevaras och skyddas. Partiets föreställning om svenskhet utgår från att det tycks finnas en form av ”äkta svenskhet” sammanflätad med en viss typ av idéer, föreställningar, beteenden och företeelser. Ofta har partiets företrädare lagt betydligt mer tid på att prata om vad som inte är svenskt.

Rasismen är aldrig långt borta för ett parti vars existens utgår från att påpeka skillnader mellan ”svenskar” och ”icke-svenskar” och som är fixerat vid att dra gränser mellan människor. Ibland hör vi Sverigedemokraternas företrädare sortera människor efter kultur, ibland utifrån bristande uppförande och vandel och vissa gånger utifrån etnicitet och ren och skär rasism. Oavsett vilket är det alltid samma människor som definieras som ”icke-svenskar” och som ska hållas utanför den nationella gemenskapen, och för dem som drabbas är skadan lika stor oavsett förklaringsmodell.

Sverigedemokraterna själva hävdar bestämt att partiet inte är rasistiskt. Om företrädare från partiet de facto uttalar sig rasistiskt beskrivs det som övertramp av enskilda företrädare som inte avspeglar partiets människosyn eller ideologi och inte sällan slätas det över med hänvisning till att företrädaren ”medvetet missförstås” eller att hen bara skämtade. Partiet hävdar själva en nolltolerans mot rasism.

Partiets syn på vad som är rasism är ofta en helt annan än den gängse. För SD är rasism en förlegad vetenskap och gammal föreställning förpassad till 1930-talet som i dag saknar relevans. Som svar på att partiet kallats rasistiskt och främlingsfientligt har SD under årens lopp haft många olika så kallade upplysningskampanjer om vad rasism betyder egentligen.

I den omnämnda kampanjen ”Stoppa rasismen”, från tidigt 2000-tal, menar partiet att främlingsfientlighet och rasism kan uppstå som en naturlig reaktion när det är oroligt i samhället och när människor upplever sin identitet vara hotad.

Sverigedemokraterna förpassar, såväl historiskt som i dag, rasism till att handla om en medveten strategi från meningsmotståndare att tysta partiet. Ofta pekar SD ut sina meningsmotståndare som ett politiskt korrekt etablissemang vars effektiva vapen mot all form av kritik mot den förda invandringspolitiken är att stämpla allt som rasism. SD:s mantra är det inte går att kritisera något som har med invandring och invandrare att göra, eller för den delen kalla sig stolt svensk, utan att bli kallad rasist. En politisk korrekt ”åsiktskorridor” möjliggör detta påstådda drev mot partiet och dess företrädare.

I Sverigedemokraternas värld är anklagelser om rasism bara ett billigt trick att skapa dimridåer för att dölja ”sanningen” om invandring och dess negativa effekter på samhället.

I det material som medföljde till partiets medlemsutbildningar i början av 2000-talet står det följande:

”Rasist: egentligen: person som tillmäter människor olika värden och rättigheter beroende på rastillhörighet. I praktiken används ordet mot envar som vill begränsa invandringen, ställa krav på invandrare eller ens fäster uppmärksamheten på problem kring invandringen.”

Under Jimmie Åkessons tid som ungdomsordförande lanserade dåvarande SDU kampanjen ”Vägra kallas rasist” där det underförstått målas upp en bild av att det är värre att bli kallad rasist än att bli utsatt för det. I kampanjmaterialet skriver Åkesson:

”Nästan dagligen kommer jag i kontakt med skolungdomar, killar såväl som tjejer, som kan berätta de mest otäcka historier om hur de blivit behandlade av lärare, rektorer eller andra elever. Det alla dessa unga människor har gemensamt är att de på ett eller annat sätt visat att de bryr sig om sitt land. Det kan till exempel handla om att de burit en tröja med svenska flaggan, att de lyssnat på Sverigevänlig musik eller att de vågat kritisera den förda invandringspolitiken. Sånt har nämligen blivit fult i vårt land och inte sällan stämplas man som ‘rasist’ eller ‘främlingsfientlig’. Vi vill med den här kampanjen uppmana Dig att sätta ner foten och sluta acceptera rasiststämpeln. Det är dags att vägra kallas rasist…”

Den då 21-årige lagerarbetaren Adam Marttinen, i dag riksdagsledamot för partiet, fyller i:

”Det verkar inte finnas några gränser för rasismhysterin. Snart blir man väl ‘rasist’ bara genom att visa sig. Jag tycker till exempel att det är självklart att man ska få fira skolavslutningen i kyrkan eller att nationalsången ska få sjungas vid högtider. Vi lever ju faktiskt i Sverige…”

Argumentationen ligger i linje med hur partiet resonerade redan 1994 i dess partitidning. Under rubriken ”Med lögnen som vapen” avhandlas ”förtrycket, hetsen och lögnerna” som de menar ”drabbar nationalister”. Det hävdas att det i samhällsdebatten talas om ”fridfulla invandrare” som är utsatta på grund av ”elaka rasister”. Slutsatsen är att det hela är en konspiration ”i syfte att hjärntvätta svenskarna”.

En strategi som sd valt för att värja sig från anklagelser om rasism inom partiet är att göra sig själva till antirasister. Enligt SD finns de verkliga rasisterna bland invandrare och bland minoriteter och tar sig uttryck i en så kallad ”svenskfientlighet” riktad mot etniska svenskar och majoritetssamhället.

I SD-Kuriren 2001 skriver partiföreträdaren Gabriella Johansson illustrativt om den ”rasiststämpel” som hon menar att partiet orättvist fått. Hon hävdar liksom sina partikollegor att partiet absolut inte är rasistiskt. Hon ställer sig frågan: ”Finns det då rasism i Sverige?” och landar i att ja det gör det. Men det är en rasism som det inte talas om. Hon förklarar:

”Den rasism jag pratar om pågår faktiskt inte i smyg, utan i fullt dagsljus. I alla tidningar, i många Tv-program, ute på gatorna och till och med i Sveriges rikes lag frodas och växer rasismen. Man kan ju undra hur detta kan få pågå och varför ingen sätter stopp. Men inte är det någon krönikör som vill ta upp ämnet öppen rasism mot svenskar”.

Samma år, i ett annat nummer av tidningen, skriver en annan skribent på temat och menar att antirasismen driver på den här utvecklingen:

”Immigrantgäng – förlåt ’ungdomsgäng’ ska det vara – drar sig med rent och skärt ockupationsbeteende. Svenskar ses som lovliga offer att råna, misshandla och våldta. Detta får de bekräftat av media och genom politikernas grundlösa anti-rasismkampanjer.”

I september 2008, efter en uppmärksammad misshandel i Södertälje, skickar SD:s ungdomsförbund ut ett pressmeddelande om att de lanserar kampanj mot ”svenskfientligheten”. Det slås fast att misshandeln var ett ”uttryck för svenskfientlighet”. I pressmeddelandet förklaras att det är fientlighet som ses i lagstiftningen, skolväsendet, arbetslivet och att den drivs på av ”etablissemanget”. Förbundet sprider budskapet även via demonstrationer och torgmöten.

I samma veva går även Jimmie Åkesson ut med att partiet ” kräver åtgärder mot svenskfientlighet”. Han har några förslag:

”Skolorna måste börja uppmärksamma svenskfientligheten i sitt värdegrundarbete, inga medel bör tilldelas antirasistiska projekt eller organisationer om de inte samtidigt förbinder sig att uttryckligen ta upp också svenskfientligheten. Även lagstiftningen måste ändras och bli lika för alla så att även svenskar kan få skydd av till exempel lagen om hets mot folkgrupp, vilket inte är fallet i dag.”

När partiet två år senare kommer in i riksdagen är det här en fråga som det tar med sig. Det motioneras om ett ”intensifierat arbete mot svenskfientlighet”. I slutet av 2020 anordnades ett uppstartsmöte för ”Riksdagens nätverk mot svenskfientlighet” i syfte att ”motverka svenskfientlighet i samhället”.

Grundaren till nätverket är riksdagsledamoten Tobias Andersson. Han förklarar varför med att:

”Det har under en längre tid funnits svenskfientliga tendenser i samhället vilket sannolikt underbyggts av etablissemangets försök att förringa, förlöjliga och förneka svensk historia, tradition och kultur.”

Andersson menar att de här är ett problem som inte någon ”etablerad politiker eller tyckare” vågar prata om. Han meddelar vidare att samtliga riksdagsledamöter, från alla partier, är välkomna att vara en del av nätverket. När det första mötets hålls är det dock bara representanter från SD på plats.