SD och kampen om medierna | Expo.se

Annons

SD och kampen om medierna

Ur Expo #2 2022

Anklagelser om fake news, bristande opartiskhet och vänstervridning. För Sverigedemokraterna är kritiken mot Sveriges största mediehus, och public service i synnerhet, lika gammalt som invandringsmotståndet. Men hur vill SD egentligen förändra medierna och varför?

Söndagsmorgonen den 24 november inledde Sverigedemokraterna den sista av de sammanlagt fyra landsdagarna 2019. Kongressen arrangerades i Örebro och morgonen som inledde helgens slut började med en fyrtioandra samtalspunkt, kultur- och medierelaterade frågor.

Dåvarande kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson inledde med konstaterandet att Sverige var på väg mot ett kulturpolitiskt paradigmskifte.

– I färdriktning mot en kulturkonservativ renässans som vårt land inte skådat på decennier, sa han med en högtidlig ton inför söndagens partisamling.

Lokala och centrala representanter turades sedan om att ställa sig vid talarpodiet inför den engagerade skaran partikollegor. Anföranden belyste allt ifrån fulheten i rådande svensk arkitektur med fastigheter som liknar ”anskrämliga containerbyggen”, till motstånd mot skattefinansierad kultur – när sådan är ”provocerande och normbrytande”. Den i Sverigedemokraterna djupt engagerande frågan om public service återkom flitigt, och tycktes vara det samtalsämne som berörde företrädarna mest.

– Ärligt talat. P3, jag kan personligen gå och lämna flyttlådor till dem, sa Marcus Lejonqvist från Sverigedemokraterna i Motala till publikens skratt och applåder.

–  Vi ser gång på gång hur den så kallade opartiskheten hos public service är ett skämt. Man bjuder in sina kompisar, lever i sin låtsasvärld. Och nu är det dags att reformera, och låt det här bli ett lemmeltåg från Oxenstiernsgatan i Stockholm till Arbetsförmedlingen, sa Christian Lindefjärd, gruppledare för SD Haninge, följt av samma respons från lokalen.

När Finn Lundström från ungdomsförbundet Ung-
svenskarna stod vid mikrofonen krävde han ett SVT och SR med ”mindre flum, mindre trams och mindre svenskfientlighet”.

– Det enda mina medlemmar hade att invända mot denna motion var att vi inte gick ännu längre – där vi river byggnaden och saltar jorden där under.

Även Lundströms ord togs emot med applåder.

Sverigedemokratiska representanter har flera gånger skapat debatt och fått medias strålkastare riktade mot sig när de uttryckt kritik, ibland avsky, gentemot ett svenskt medieetablissemang bestående av tre public service-bolag samt dagstidningarna Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

– Medier ska granska politiker, det är inte politiker som ska attackera medier, sa Lawen Redar, Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson i Kulturnyheterna vintern 2020.

I sändningen gav hon replik på ett uttalande som framförts av Linus Bylund, Sverigedemokraternas stabschef. I en då nyligen publicerad intervju med tidningen Fokus hade Bylund sagt att journalister som är partiska borde kunna straffas.

Även om Bylund tillade att åsikten var hans personliga låg budskapet helt i linje med en av partiets motioner från tre år tidigare. Riksdagsledamöterna Robert Stenkvist respektive David Lång, också medlem i partistyrelsen, föreslog då att påföljderna behövde skärpas för programansvariga inom public service när, i motionärernas ord, ”allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd skett”.

Linus Bylund
Linus Bylund, SD:s stabschef, sa till tidningen Fokus 2020 att journalister som brustit i opartiskhet skulle kunna straffas genom skärpta regelverk. Foto: Expo

Men Linus Bylunds kritik omfattade även enskilda reportrar som han menade också skulle omfattas av sådana skärpta regelverk.

– Jag säger inte att vi ska sparka ut varenda journalist som inte gör som jag säger. Det är självklart. Men det (personligt ansvar, reds. anm) måste finnas där, sa han i intervjun med Fokus.

2018 skulle även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson väcka uppmärksamhet i och med sin medverkan i P3-programmet Morgonpassets studiosändning. I samband med att han, likt sina partiledarkollegor, frågades ut inför riksdagsvalet fick han lyssna till en fräck satirisk summering av sig själv. Där skämtades det bland annat om Åkessons tidigare spelmissbruk och utbrändhet. Parodierna var råa. Men det var lika för alla. Exempelvis påstods Socialdemokraternas dåvarande partiledare tillika statsminister Stefan Löfven ha ett dumt utseende och likna någons ”alkoholiserade norrländske granne”. Ingen annan politiker skulle däremot reagera på satiren så som Åkesson gjorde.

– Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt, proklamerade han i direktsändningen för morgonens programledare och lyssnare.

Nytt nummer av Expo #2 2022, Sverigedemokraternas väg mot valet

Reportaget är hämtat ur #2-2022 av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik och verksamhet här

Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitet forskar på politiska partiers beteenden. Han upplever kritiken som partiet uttrycker mot traditionella medier som vag. Enligt Niklas Bolin handlar det mer om en generell kritik mot vad Sverigedemokraterna menar är en större vänsterliberal agenda. Däremot påtalar han att frågor som rör generell kulturpolitik – där synen på medier ingår – är lika viktiga för partiet som invandringspolitiken.

– Det här handlar ju mer om rådande värderingar i samhället. Sedan är det ju dagligdags kanske invandringsfrågor som attraherar flest, men om man frågar Mattias Karlsson så tror jag att han är mycket mer intresserad av att få till en förändring i svensk kulturpolitik än att strama åt invandringspolitiken ännu mer.

Mattias Karlsson är sverigedemokraternas före detta gruppledare i riksdagen, i dag landsbygdspolitisk talesperson, och brukar kallas partiets chefsideolog. Vid sidan av partipolitiken har han startat både kulturföreningen Gimle för bevarandet av svenskt kulturarv och tankesmedjan Oikos med syfte att påverka svensk konservatism.

Enligt Andreas Johansson Heinö, filosofie doktor i statsvetenskap och förläggare på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, så hamnar Mattias Karlsson i ett tvåfrontskrig mot både traditionell vänster och höger.

– Mattias Karlsson argumenterar för att kulturen är uppströms från politiken. Att det är i kampen om idéerna och hegemoni som samhället avgörs. Då är ju medierna centrala. Här ser han ett hot dels från en ”kulturmarxistisk” vänster vars ideologier enligt honom genomsyrar hela mediekåren. Han ser också ett hot från marknadsliberaler som vill fragmentisera och privatisera, sälja ut och splittra det som borde vara sammanhållande. 

Sedan sverigedemokraterna trädde in i riksdagen till följd av valresultatet 2010 har åtskilliga av partiets motioner behandlat medierna i landet. I takt med att partiet inför varje ny mandatperiod vuxit så har även aktiviteten i riksdagens kammare ökat.

Att ta bort eller ändra i statligt finansierade mediestöd, tydliggöra pressetiska ansvar samt stärka kravet på rättelser från media vid eventuella felskrivningar – är vanligt förekommande förslag från partiets ledamöter. De tre public service-bolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion hör till de medieaktörer som Sverigedemokraterna talar högst om. Riksdagsledamoten Josef Fransson (SD) presenterade 2020 en motion om ett totalt avskaffande av public service i dess nuvarande form. ”Public service har inneboende problem som manipulerar demokratin och den fria åsiktsbildningen”, löd motiveringen.

Partiet har en beständig övertygelse om att svensk public service brister i opartiskhet, saklighet och oberoende – en ståndpunkt som ofta yttras när det gäller nyhetsämnen som berör Sverigedemokraternas kärnfrågor om invandring. Förutsättningen för att de tre public service-bolagen ska få fortleva är enligt partiet att hårda reformer genomförs för att komma till bukt med den påstådda partiskheten och stärka oberoendet.

Jesper Strömbäck har forskat på hur medierapporteringen kring invandring till Sverige gestaltades i medierna mellan 2010 och 2015. Som professor i journalistik och politisk kommunikation vid journalisthögskolan vid Göteborgs universitet, JMG, har han även skrivit boken Kampen om mediebilden – Nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018 tillsammans med Bengt Johansson.

– Det är väldigt uppenbart att SD som parti och deras sympatisörer präglas av en hög grad av misstro mot traditionella medier. Och i synnerhet public service, berättar han.

Mediepolitiska förslag från SD

1. Reformering av public service – Sverigedemokraterna förespråkar en hopslagning av tre public service-bolag till ett gemensamt, samt införa djupare samarbete i nyhetsrapportering mellan de nordiska länderna. Man föreslår även att sälja ut kommersiella nöjesprogram som konkurrerar med privata aktörer, och motsätter sig kanalernas mångfaldsambitioner i form av könsfördelning och etnisk representation.

2. Förstärkta granskningsfunktioner – Sverigedemokraterna föreslår att öka kravet på rättelser vid publicering av felaktig information för public service såväl det kommersiella medielandskapet genom förstärkta etikkrav. 

3. Förändringar i mediestödet – Sverigedemokraterna motsätter sig statens krav på ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet” som förutsättning för beviljade mediestöd. 2019 föreslog man att avskaffa driftsstödet för nyhetstidningar helt genom en successiv nedtrappning, men låta distributionsstöd och utvecklings- och innovationsstöd finnas kvar för lokaljournalistik.

Källa: Riksdagen

I en rapport som undersökningsorganisationen SOM-institutet har publicerat analyserade man intervjupersoner uppdelade utifrån partitillhörighet och deras upplevda förtroende för SVT. Bland SD-sympatisörer uppgav sig endast 52 procent känna förtroende för medieföretaget vilket placerade SD-väljarna längst ned i listan.

Jesper Strömbäck menar att den upplevda vänstervridningen som enligt Sverigedemokraterna präglar public service går att koppla till det medievetenskapliga begreppet ”fientliga medier-fenomen”.

– Vad den forskningen visar är att människor, särskilt de som är starkt engagerade i en fråga, har en tendens att uppfatta mediebevakningen som att den gynnar motståndarna och missgynnar den egna sidan. Och vad forskning har visat är också att den tendensen finns även om man tagit del av exakt samma nyhetsinnehåll. Det visar väldigt tydligt hur bjälken ofta sitter i betraktarens ögon. Och att det närmast är omöjligt att få en journalistik som inte någon kommer tycka gynnar någon annan.

Tidiga upplagor av Sverigedemokraternas tryckta kommunikation i form av partiprogram, informationspamfletter till lokala organisationer samt den nu nedlagda partitidningen SD-Kuriren beskriver liknande förslag och inställningar till medielandskapet som de man yttrar i dag. I en pamflett som partiet adresserade till Höörs kommun 1992 påminde man lojala lokalrepresentanter om att ”media vinklar, ljuger och vägrar spegla sanningen om massinvandringen på ett korrekt sätt”.

I ett nummer av SD-kuriren från 1994 föreslog dåvarande partiledare Mikael Jansson att det existerade en ”kartell inom media med ett oskrivet kontrakt att förstora allt negativt som drabbar invandrare, allra helst om det är svenskar som förorsakat detta”.

I ett annat hörn av medielandskapet har nationalistiska och högerextrema alternativmedier etablerat sig med en ambition, metod och pressetik i opposition mot traditionella medier, i synnerhet när det gäller rapporteringen om invandring.

De här medierna har av förklarliga skäl haft en stark dragningskraft på Sverigedemokrater. Men till följd av partiets ambition att betraktas som ett parti bland andra uttalade Sverigedemokraterna nolltolerans mot rasism och ideologisk avvikelse. Kritiken mot de upplevda lögnerna i public service kvarstod, men alternativmediernas metoder och politiska kopplingar ansågs inte höra till lösningen och upplevdes som en belastning av partiet. Genom historien har också flera av partiets ledamöter tvingats avgå efter ha delat innehåll från de rasistiska alternativmedierna.


Aron Emilsson (th), var tidigare gruppledare för partiet i kulturutskottet. 2021 argumenterade Olle Wästberg, fd riksdagsledamot för L, i Expressen att det måste bli svårare att göra grundlagsändringar – bland annat med anledning av det hot han ansåg att SD utgjorde mot svensk pressfrihet. Aron Emilsson svarade tillsammans med Angelica Bengtsson, SD-ledamot i kulturutskottet, att Wästbergs argumentation byggde på ett ”falskt narrativ” men att reform är nödvändig. Foto: David Lagerlöf

 

SD-Kuriren 1997. Misstron mot medierna är en hörnsten i SD:s ideologi – precis som invandringsmotståndet. Något som partiet delar med högerradikala och högerextrema partier internationellt.

 I och med uteslutningarna skapades en viss distans mellan partiet och de högerextrema krafterna inom alternativmedierna. Men också till partiets gräsrötter och väljare som konsumerar dessa.

Denna balansgång omvärderades 2020 i och med ett skrivet uttalande på Twitter från Jimmie Åkesson:

”Vi har mycket att tacka alternativmedia för. Hade det inte varit för alternativmedia hade de gamla medierna och de andra riksdagspartierna lyckats kväva invandringsdebatten, gruppvåldtäkterna, förnedringsrånen, islamisterna och så vidare.”

Röster i den högerextrema miljön läste Åkessons ställningstagande med behag. Samma dag svarade den antisemitiska och antimuslimska opinionsbildaren Ingrid Carlqvist att det var ”skönt att SD äntligen förstått”.

”Är det nu slut med era förbud för medlemmarna att dela länkar till alternativa medier? Det hoppas jag sannerligen”, skrev hon på Twitter.

Sverigedemokraternas politiska kommunikation om ett förljuget medieetablissemang går att datera lika långt tillbaka som partiets invandringskritik. Men varför är just medierna en kärnfråga för partiet?

Andreas Johansson Heinö menar att Sverigedemokraternas kulturpolitik och mediesyn går att förankra i partiets anti-elitistiska grundsats och att visionen om medier som en nationellt sammanhållande kraft är central för partiets själva ideologi.

– SD uppfattar att de företräder folket medan medierna ingår i den elit som reproducerar maktens berättelse och sanningar. Så medierna är ju för SD inte en neutral arena utan en aktör i den politiska kampen och där skiljer de ut sig från andra partier som mer eller mindre har en syn på medierna som en fristående kraft och en spelplan för alla. Sedan kan man ju tycka olika om enskilda texter och journalister och så, men SD är ensamma om bilden av media som en aktör – och som en fiende mer eller mindre, säger Andreas Johansson Heinö.

Att public service drivs vänstervridet och bör smalnas av tillsammans med skärpta granskningsfunktioner är inställningar som under senare år har även hörts bland företrädare för Kristdemokraterna och Moderaterna. Tillsammans med Sverigedemokraterna utgör dessa alternativet för regeringsunderlag som höstens val beslutar om. Om det politiska blocket hamnar i regeringsställning förväntar sig Sverigedemokraterna få inflytande proportionerligt till sin storlek.

Niklas Bolin förklarar att jämförelser från historien visar på att högerradikala partiers inträde till makt ofta sker när dessa blir koalitionspartier.

– Någonstans ligger ju nyckeln ganska mycket hos de traditionella partierna – om de väljer att släppa in, eller väljer att gå den vägen att man accepterar sådana förändringar. Och det finns ju åtminstone tendenser att KD och M är mindre vänligt inställda till public service än vad partier till vänster är, säger han.

Jimmie Åkesson
”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt”, sa Jimmie Åkesson i en dirketsänd intervju i kanalen inför valet 2018. Han har också hyllat alternativmedia för hur de drivit på ”invandringsdebatten”. Foto: David Lagerlöf

Jesper Strömbäck ställer sig själv frågan hur sverigedemokratiska förändringar skulle påverka det svenska mediesystemet.

– Ska man bedöma det utifrån deras motioner eller ska man snarare bedöma det utifrån olika utspel och uttalanden som deras ledande företrädare gör? Jag tror man kommer närmare sanningen om man fäster vikt vid vad ledande företrädare säger i olika sammanhang.

– Då ser man vad det är de vill. Inskränkta resurser och friheter för public service, detsamma gäller för övrigt rättsväsendet. Det gäller även religionsfriheten och det professionella myndighetssverige, där man hyser en väldigt djup misstanke om att det finns en så kallad djup stat, en socialdemokratisk stat i staten. Och detta går ju igen också om man ser på länder som Ungern och Polen där högerpopulister har fått makten. Det är domstolarnas, mediernas och kulturens frihet man börjar med att attackera. Och det skulle man göra här också, det är jag övertygad om.

​Expo har i arbetet med reportaget sökt flera företrädare för partiet för en intervju. Aron Emilsson, tidigare kulturpolitisk talesperson, och Mattias Karlsson besvarar inte vår förfrågan. Bo Broman, nuvarande kulturpolitisk talesperson hänvisar till Angelica Bengtsson, ledamot i kulturutskottet. Angelica Bengtsson har avböjt intervju.

Medieetik i dag

  • Publicitetsreglerna fungerar som ett frivilligt etiskt komplement till de grundlagar som reglerar
  • yttrande- och tryckfrihet. Dessa motsvarar 17 regler, bland andra krav på saklighet, kontroll av sakuppgifter samt respekt för enskildas privatliv.
  • Public service-bolagen SVT, SR och UR har utöver krav på saklighet, också krav på att sändningarna ska vara opartiska.
  • Om en privatperson anser sig drabbats av en publicitetsskada för att dens privatliv har kränkts kan denne vända sig till Medieombudsmannen, både när det gäller kränkningar som publicerats i tryck såväl som i etermedierna TV och radio. Det innefattar även sådant som publicerats på internet.
  • Granskningsnämnden gör oberoende kontroller och är ett självständigt beslutande organ. Vem som helst som upplever att ett material som sänts i TV eller radio har stridit mot en bestämmelse kan upprätta en anmälan. Detta gäller regelfel som upptäcks i public service såväl som kommersiella kanaler.

Källa: Myndigheten för press-radio och tv,
Journalistförbundet

Bar