Sultan Erdoğan – bossen från Bosporen | Expo.se

Annons

After coup nightly demonstartion of president Erdogan supporters.

Sultan Erdoğan – bossen från Bosporen

Ur Expo #1 2021

Islamist eller pragmatiker. Populist, demokrat eller sultan. Synen på Erdoğan har skiftat över tid i takt med att han från grunden, strategiskt och målinriktat, byggt om det turkiska samhället och politiken. Idag spelar han även huvudrollen i frågan om ett svenskt och finskt Nato-medlemskap.

”Minareterna är våra bajonetter, kupolerna våra hjälmar, moskéerna våra kaserner och de troende våra soldater”

Så reciterar Recep Tayyip Erdoğan den 12 december 1997 under sitt tal i staden Siirt. Versen är skriven av den turkiska nationalistiska poeten Ziya Gökalp vars dikter är obligatorisk läsning på turkiska statliga skolor. Trots det döms Erdoğan i april 1998 till ett livslångt förbud mot att verka som politiker samt till 10 månaders fängelse för uppvigling. Domslutet förklaras med att Gökalps verser uppmanar till störtandet av den världsliga makten.

När Kemal Atatürk den 29 oktober 1923 utropade den Turkiska republiken var det ett sekulärt och etniskt homogent Turkiet han etablerade. Minoriteter skulle assimileras till att bli turkar, religion skulle undantryckas och den osmanska historien skulle glömmas bort. Politiskt har kemalisterna, Atatürks efterföljare, genom historien representerats av det Republikanska Folkpartiet CHP grundat av Atatürk själv. De har också i årtionden utgjort den kulturella, ekonomiska och politiska elit som dominerat rättsväsendet, medierna och i synnerhet militären.

Detta har inneburit att varje turkisk politiker som på ett eller annat sätt strävat efter att utmana de kemalistiska idealen om Turkiet som en sekulär nationalstat efter västerländska mått, inte bara behövt förhålla sig till CHP.

Mellan 1960 och 1997 kommer Erdoğan att se fyra militärkupper, lite beroende på hur man räknar, äga rum i Turkiet. Han kommer att se sin politiska mentor, islamisten Necmettin Erbakan, förbjudas att ägna sig åt politik och bli avsatt som den första islamistiska premiärministern i Turkiet. Erdoğan kommer att följa Erbakan genom fyra olika partier och se samtliga fyra bli förbjudna och upplösta av domstolar. Han kommer själv 1998 att dömas till ett livslångt förbud mot att verka som politiker och till tio månaders fängelse för uppvigling efter att ha läst dikten av den turkiska nationalistiska poeten Ziya Gökalp.

Det är den verkligheten som formar politikern Recep Tayyib Erdoğan. Det är bland annat den erfarenheten som lär Erdoğan vikten av att vara pragmatisk i turkisk politik. Politisk och ideologisk kompromisslöshet insåg han vara en återvändsgränd och det är också ett av skälen till att han, kort efter den egna fängelsevistelsen, till slut valde att bryta med sin mentor Erbakan. För att navigera i det turkiska politiska landskapet, räckte det inte med politiska mandat, han behövde allianser som kunde honom ge legitimitet och förhindra att de kemalistiskt präglade rättsväsendet och militären agerade.

Turkarna var i början på det nya millenniet trötta på det politiska etablissemanget som styrde landet. De urusla statsfinanserna, de ständiga bråken och den många gånger korrupta politiska elit som man ansåg inte kunde se det vanliga folket och deras behov. När Erdoğan leder partibildningen av (Adalet ve Kalkınma Partisi) AKP i augusti 2001, så är han inställd på att framställa sig själv och sitt nya parti som förkämpar för demokrati.

”Er broder Tayyip tillhör de svarta turkarna” upprepar han under valkampanjerna. De ”svarta turkarna” är – i motsats till ”de vita” i den pro-kemalistiska, sekulära eliten – den tysta majoriteten. Den marginaliserade, konservativa, arbetarklass som Erdoğan själv är uppvuxen i. Och i likhet med många av de svarta turkarna är han praktiserande muslim, han vill att islam och det muslimska ska ta större plats i offentligheten.

Fram tills nu har islamismen präglat honom som politiker. Det är den politiska miljö som Erdoğan i sin ungdom söker sig till. Och det är i den han får sina första framgångar, bland annat när han 1994 väljs till borgmästare i Istanbul som kandidat för det islamistiska Refah Partisi (RP). Partiet uppmärksammas för sina antiisraeliska och antisemitiska hotbilder. 1991 säger partiledaren Erbakan ”Ifall ni inte vill att era söner ska föras till Tel Aviv som Salomos soldater, måste ni rösta på vårt parti. Om ni inte tar er i akt kommer Turkiet och Israel att slås ihop till en stat”.

Necmettin Erbakan, Erdoğans politiska mentor, höjer Erdoğans hand när han som representant för det islamistiska partiet Refah Partisi 1994 efterträder Nurettin Sözen som borgmästare i Istanbul
Necmettin Erbakan, Erdoğans politiska mentor, höjer Erdoğans hand när han som representant för det islamistiska partiet Refah Partisi 1994 efterträder Nurettin Sözen som borgmästare i Istanbul. Foto Sadık-Güleç

När Erdoğan bildar AKP är han beslutsam att bredda sig och nå fler människor. Han ersätter Erbakans ideologiska kompromisslöshet, med pragmatism och populism. Erdoğan säger sig slåss för det enkla, hårt arbetande folket som förtrycks av de politiska eliterna som bara håller varandra om ryggen. Han lovar att alla invånare ska kunna vara del av demokratiseringsprocessen i Turkiet. Han utlovar ekonomiska reformer och han lovar ett närmande till EU, unionen som Erbakan avskydde.

Under valet 2002, bara ett år efter att partiet bildats, vinner AKP. Eftersom Erdoğan vid den här tiden fortfarande är förbjuden att inneha ett politiskt ämbete, blir Abdullah Gül premiärminister. Men samtidigt vet alla att det är Erdoğan, partiledaren, som är den verkliga segraren. Och året efter, när han får förbudet att ägna sig åt politik lyft, blir han även premiärminister.

”Erdoğan formulerar från första början en politik som uppskattas av väst, och driver sedan igenom den i ett så högt tempo att turkarna knappt hinner hämta andan.” Så beskriver författaren Cigdem Akyol de första åren under Erdoğans styre i sin bok Erdoğan, En biografi.

Yttrandefriheten slås fast, organisations-, mötes- och pressfriheten liberaliseras. Framför allt vad gäller minoritetsgruppernas rättigheter genomförs förändringar som skulle ha varit otänkbara några år tidigare. Den kurdiska identiteten blir exempelvis erkänd och det kurdiska språket blir tillåtet i offentligheten. Hedersmord kriminaliseras och dödsstraffet avskaffas definitivt.

Vid sidan av de politiska reformerna, avlöser också de ekonomiska reformerna varandra. Turkiet som länge varit ett land med omfattande ekonomiska bekymmer, beskrivs nu av IMF som ett ekonomiskt mirakel. 2004 är den ekonomiska tillväxten i Turkiet 8,9 procent. Utrikespolitiskt prioriteras ett mål, att närma sig EU. Erdoğan kommer då att beskriva Turkiets framtida relation till EU som ett ”katolskt äktenskap”, med andra ord oupplösligt. EU ser med förtjusning på utvecklingen i Turkiet, Erdoğan hyllas.

Enligt Akyol betraktades Erdoğan inledningsvis med misstro från många håll. Men i takt med att européerna valde att ge honom legitimitet för att han enligt dem representerade demokratiska värderingar, så vågade fler hoppas på att Erdoğan och AKP skulle innebära en verklig förändring.

Till en början såg det ut som att det nytända hoppet skulle infrias. Många turkar började att få det bättre ekonomiskt under AKP:s regering. Erdoğan utmanar inte bara de gamla eliterna. Han höll dessutom sina löften. 2005 kunde han visa upp en stor framgång genom att Turkiet skulle påbörja inträdesförhandlingarna med EU. Oppositionen runt CHP, landsfadern Kemal Atatürks parti, stod handfallen. Anklagelserna om islamism som gång på gång riktas mot Erdoğan rinner av. Istället uppfattar turkarna honom som ärlig och rakryggad – motsatsen till deras bild av det gamla etablissemanget.

Men Erdoğan har inte glömt sitt politiska ursprung, och inte heller kärnväljarna som har sympatiserat med honom under lång tid. Under Erdoğans ledning upphör religion och religiositet att vara något fult. Islam blir synligare och att vara praktiserande i tron upplevs i vissa kretsar även som salongsfähigt. Religiöst inriktade skolor har upphöjts. Alkoholreklam förbjudits och skärpta regler kring utskänkning av alkohol införts.

2010 hävs förbudet att bära slöja på universiteten, inom några år har även förbudet för statsanställda att bära slöja hävts och kvinnliga advokater får börja bära slöja i rättssalen. Erdoğan har paketerat slöjfrågan som en demokratifråga. Det faktum att så många kvinnor uteslöts från möjlighet till utbildningar och yrken på grund av deras val att bära slöja gjorde att Erdoğans politik gav religiösa kvinnor bättre förutsättningar.

Erdoğan är också en politiker som vågar säga nej till USA och hålla en hårdför retorik mot Israel vilket han vinner pluspoäng för i islamistiska kretsar. 2003 säger Turkiet nej till att stödja den USA-ledda invasionen av Irak. 2006 kräver han av Israel att de ska samtala med den radikalislamistiska palestinska organisationen Hamas. 2009, under ett möte mellan världsledare i Davos, konfronterar han den israeliska premiärministern Simon Peres öppet om Israels bombningar i Gaza-remsan. Något han vinner många hjärtan för i stora delar av Mellanöstern.

Aron Lund, som är Mellanöstern-analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), menar att Erdoğans reformer och politik också inledningsvis leder till att han får växande popularitet i övriga Mellanöstern.

– Många ser Turkiet vid den tidpunkten som ett land som kan liberalisera sin ekonomi och bli framgångsrikt utan att skämmas för att vara ett muslimskt land. Det gör att Turkiet kan bygga upp ett inflytande.

En särskilt viktig aktör i detta är också enligt Lund den f.d. utrikesministern Ahmed Davotuğlu som har en ideologisk roll. Davotuğlu driver på att Turkiet ska öka sin närvaro i de gamla osmanska territorierna. Målet är att verka som en bro mellan dessa regioner och omvärlden för att bredda sitt inflytande.

Erdoğans popularitet gör att han kan befästa sin regeringsmakt. Det ger honom även ökat självförtroende när AKP vinner valet 2007. Men hans normalisering av islam i det sekulära Turkiet får ett bakslag och året därpå utmanas partiets framtid av det turkiska rättsväsendet. 2008 lämnas ett yrkande om partiförbud för AKP till författningsdomstolen. AKP anklagas för att försöka inrätta en islamistisk republik genom Erdoğans tidiga försök att avskaffa slöjförbudet för studenter vid universiteten.

Erdoğan agerar genom att gå till motattack. Han försöker framställa rättsväsendet som odemokratiskt, i ett tal ryter han ifrån med att ”det är folket som bestämmer vem som styr det här landet!”. Det står klart att en fällande dom skulle kunna leda till djup polarisering och kraftiga reaktioner. Med en rösts marginal röstar domarna i författningsdomstolen för att inte förbjuda AKP.

Det är också under den perioden som Erdoğan sakta börjar att inskränka många av rättigheterna som han varit med om att driva fram. Enligt Akyol är det inte en fråga om att ta bort rättigheter, utan att snarare skrämma folk till att inte våga använda dem. Personangrepp och hot blir alltmer förekommande mot journalister och meningsmotståndare. Sociala medier och nätplattformar som Youtube censureras eller stängs ner. Samtidigt har närmandet till EU sakta men säkert avstannat.

Expo 1-2021

Reportaget är hämtat ur #1-2021 av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik och verksamhet här

Många av Erdoğans kritiker i Europa anser den turkiska demokratin vara långt ifrån funktionell. Andra anser att landet på grund av sin muslimska majoritetsbefolkning inte passar in i EU. Trots alla eftergifter och reformer som landet genomfört kräver EU ständigt fler.

Men Erdoğan är inte redo att gå alla till mötes. Han vägrar erkänna folkmordet på armenier och andra kristna grupper som genomförs under det Osmanska riket. Han vägrar göra reformer av brottsbalken som i dag exempelvis gör det straffbart att förolämpa turkiskheten. Han har också bland annat föreslagit att äktenskaplig otrohet ska kunna bli straffbart med upp till tre års fängelse som påföljd.

Till slut landar stornationerna i EU, främst Tyskland och Frankrike, i att Turkiet bör erbjudas privilegierat partnerskap istället för medlemskap.

Beslutet kommer att få långsiktiga effekter. Det är ett faktum att idén om ett EU-inträde drev Erdoğan att genomföra reformer som bara några år innan hade antagits vara omöjliga. När EU bestämmer sig för att Turkiet inte har en plats inom unionen så tar Erdoğan det som en personlig förolämpning. Det kommer att påverka inte bara hans relation till EU, utan också hans förståelse av omvärlden.

Precis som EU i början av hans regeringstid gav honom legitimitet, hotade den försämrade relationen med EU att erodera den. I Erdoğans syn på omvärlden växer en bild av att alla är emot honom och Turkiet. Enligt Aron Lund är den bilden viktig för Erdoğan.

– Det blir en fråga om turkisk revanschism, varje gång hans popularitet ifrågasätts blir Erdoğans reaktion att spänna musklerna. Retoriken är aldrig pragmatisk, även om handlingarna är det.

Det gör att anhängare ser honom alltmer som muslimernas förkämpe i kampen mot en rasistisk och antimuslimsk omvärld. Erdoğan tvekar inte att spela den rollen.
I samband med valsegern 2011 säger han: ”den här dagen har Sarajevo vunnit i lika hög grad som Istanbul, Damaskus och Ankara.” Ett alltmer florerande smeknamn för Erdoğan bland hans anhängare är ”sultan Erdoğan”.

Vid samma tidpunkt börjar Turkiet att överge sin idé om att framförallt utöva mjuk makt i regionen och börjar istället att involvera sig med hård makt. När det syriska inbördeskriget bryter ut ställer sig Erdoğan på oppositionens sida. Han öppnar gränserna för såväl syriska flyktingar, som för vapen och frivilliga som vill ansluta
sig till de oppositionella krafterna. Att många av dessa
är hårdföra jihadister och att mycket av vapnen hamnar
i händerna på jihadistiska grupper viftar man bort.

– Erdoğans agerande bidrog till jihadifieringen av det syriska upproret. Han stödde direkt många olika oppositionella grupper, men framför allt hade han överseende med ännu fler, som många gånger var radikalislamistiska, säger Aron Lund.

Bland aktörerna som drar nytta av Erdoğans överseende finns Islamiska Staten, IS.

Vid den här tiden börjar missnöjet på hemmaplan öka. Den försiktiga optimism som kunde skönjas under AKP:s första år vid makten börjar nu hos fler och fler förbytas mot oro, ilska och frustration.

I sin iver att återuppliva den osmanska storhetstiden fattas beslutet att exploatera ett av Istanbuls sista grönområden, Taksim Gezi park. Grönskan ska ersättas med ett köpcentrum inhyst i en rekonstruktion av de osmanska militärbaracker som tidigare stått på platsen men som revs under 1940-talet. Protesterna började i slutet av maj 2013 med att ett femtiotal miljöaktivister samlades på Taksim-torget. Den omfattande polisbrutaliteten som mötte dem ledde till att protesterna snabbt växte och utvecklades till fullskaliga anti-Erdoğan protester som lockade tusentals. Bland demonstranterna fanns såväl vänster- som högeranhängare, sekulära, religiösa, nationalister och feminister.

Protesterna vid Taksim-torget i Istanbul 2013 utvecklar sig snabbt till en Erdoğan-kritisk protestvåg som sköljer över landet.
Protesterna vid Taksim-torget i Istanbul 2013 utvecklar sig snabbt till en Erdoğan-kritisk protestvåg som sköljer över landet. Foto: Alan Hilditch/Flickr

Protesterna spred sig också till andra städer och oroligheterna pågick under flera månader. Under sammandrabbningarna arresteras tusentals människor och regeringen använde tillfället för att driva igenom lagar som möjliggjorde större statlig kontroll över internet och utökade polisens befogenheter.

Året därpå leder Turkiets ovilja att agera i norra Syrien, för att hjälpa de syriska kurderna i kriget mot IS, till upplopp och demonstrationer i kurddominerade delar av Turkiet. Något som bidrar till att fredsprocessen mellan Turkiet och PKK avstannar, för att sedan helt kollapsa.

Av rädsla för att de kurddominerade delarna av norra Syrien genom kriget ska få självstyre börjar Erdoğan att planera för en militär intervention i Syrien. Han har inget överseende med kurdiska ambitioner om en egen stat, som även skulle innefatta kurdiskdominerade delar av Turkiet. Kurderna som under ett par år fått stärkta rättigheter tack vare Erdoğan inser nu hur skört det nyvunna förtroendet var. Erdoğans välvilja gentemot kurderna är helt på hans villkor.

Erdoğan oroas av det folkliga motståndet, både det som utlöstes av protesterna i Taksim Gezi park och det kurdiska missnöjet. Han har siktet inställt på det högsta ämbetet i landet, presidentposten. Men presidentposten är en representativ funktion. Att vara en president utan reell makt ser Erdoğan som en risk för att hans motståndare kan ta tillfället i akt för att göra sig av med honom. Erdoğan vill därför genom en grundlagsförändring förflytta den verkställande makten till presidenten. Presidenten ska enligt Erdoğans önskan kunna tillsätta och avsätta ministrar, upplösa parlamentet, utse domare och införa undantagstillstånd. Hans kritiker ser på planerna med förskräckelse, en utveckling som de ser skulle innebära envälde.

2014 blir Erdoğan president, AKP vinner också valen 2015, både det ordinarie valet och ett extra val, efter det sistnämnda får man egen majoritet i parlamentet. Men för att få igenom reformen krävs en folkomröstning. Där behöver AKP draghjälp. En av aktörerna man kommer att luta sig mot är det radikalnationalistiska Nationella aktionspartiet, MHP, som är kända för sitt förakt gentemot turkiets minoriteter – i synnerhet gentemot kurderna. Den våldsbejakande högerextrema ungdomsorganisationen Grå Vargarna anses vara MHP:s informella militanta förgrening. Enligt Aron Lund är MHP ett parti som är närmast besatta av minoritetsfrågor och utrikespolitiska frågor. Genom att liera sig med MHP krävs av AKP att de håller hårt mot kurderna.

Akyol menar att Erdoğan utvecklar ett maktbegär som han inte kan kontrollera. ”Det blir en demon som han inte kan betvinga”. Han har kämpat sig upp mot alla odds, men det räcker inte. Utifrån Erdoğans perspektiv har han inte nått toppen av sin karriär. Och han skyr inga medel för att nå dit han vill.

Erdoğan gör den högerextrema ungdomsorganisationen Grå vargarnas handgest.
Erdoğan gör den högerextrema ungdomsorganisationen Grå vargarnas handgest under ett tal inför AKP-anhängare 2018.

2015 får Erdoğan möjlighet att visa upp en ny politisk seger. Medan våldet trappas upp i Turkiet mot kurderna besöker den tyska förbundskanslern Angela Merkel Turkiet. Flyktingströmmarna har gjort de europeiska politikerna redo att släppa in Erdoğan i värmen igen. De behöver honom för att se till att flyktingarna inte kommer in till Europa. I utbyte mot att Turkiet håller gränsen mot Europa får Erdoğan igenom en rad politiska förmåner och inte minst pengar. Tyskland, som hade förolämpat Erdoğan med att erbjuda Turkiet ett privilegierat partnerskap med EU istället för medlemskap, stod nu framför honom i Ankara med mössan i handen.

I ett desperat försök att förhindra Erdoğan från envälde gör delar av militären 2016 ett försök till militärkupp. Man intar flera viktiga byggnader och är en hårsmån från att tillfångata presidenten. Istället lyckas Erdoğan via sociala medier att kommunicera till sina anhängare som han uppmanar att göra motstånd mot kuppmakarna. Tusentals människor tar till gatorna för att förhindra kuppförsöket. Och det är inte bara AKP-anhängarna som stödjer Erdoğan. Varken oppositionen eller den turkiska befolkningen vill återgå till tider då militärjuntor styrde. Kuppmakarna misslyckas. När kuppförsöket är över, kallar Erdoğan själva kuppen för ”Guds välsignelse”.

Erdoğan anklagar sin tidigare allierade Fethullah Gülen för att ligga bakom kuppförsöket. Gülen är en inflytelserik imam och predikant, som sedan 1999 lever i exil i USA. Han är kontroversiell och åtnjuter av sina anhängare närmast hundraprocentigt stöd för sin syn på religiösa, sociala och politiska frågor – men är lika illa omtyckt av andra. Under tiden då Erdoğan byggde sin makt, allierade han sig med Gülen och tog stöd från hans anhängare som många gånger var inflytelserika personer inom sektorer där Erdoğan själv saknade röst. 2013 bryter Erdoğan med sin forna allierade och anklagar honom för att ligga bakom korruptionsanklagelser mot Erdoğan och den turkiska ledningen. Gülenrörelsen har av Erdoğan även anklagats för att ha infiltrerat den turkiska statsapparaten och flera konspirationsteorier florerar om rörelsens inflytande och storlek.

Tre dagar efter kuppförsöket har 9 000 statsanställda förlorat jobbet. 7 500 har blivit arresterade. Den fjärde dagen när antalet som har blivit avskedade från sitt arbete eller som sitter i fängelse 50 000. I april 2018 hade 77 524 personer blivit formellt åtalade för inblandning i kuppförsöket, dubbelt så många satt anhållna i väntan på åtal. Erdoğan använder kuppförsöket för att ge sig på politiska motståndare och rivaler. Han kräver att USA utlämnar Gülen, samtidigt som hans anhängare fängslas. Militären rensas på Erdoğan-motståndare.

I en underrättelserapport som upprättas av EU skriver man att Gülen-anhängare utgjorde kärnan bland kuppmakarna, men att: ”AKP kommer att försöka tjäna på kuppförsöket, och partiet kommer troligen att stärkas av det. Inrikespolitiskt kommer AKP att försöka göra upp räkningen med sina kvarvarande rivaler för att visa för omvärlden att man håller i makten som krävs för att omvandla det turkiska presidentskapet.”

Med nu full kontroll över militären bestämmer sig Erdoğan för att visa sin fulla styrka gentemot kurdiska anspråk på autonomi. En månad efter kuppförsöket ger han den turkiska militären order om att invadera delar av norra Syrien. Förutom att han vill förhindra kurdiskt självstyre, säger Erdoğan sig vilja skapa en buffertzon i norra Syrien dit han kan skicka tillbaka syriska flyktingar som finns i Turkiet.

Erdoğans sätt att agera efter kuppförsöket 2016 kan ses som slutet på en lång process där han rört sig från att vara en reformerad islamist till en fullfjädrad auktoritär nationalist. Hans grepp om militären, rättsväsendet och de statliga medierna blir nu närmast totalt. Hot och uppsägningar drabbar statligt anställda som inte stödjer presidenten. Också i sin innersta krets omger han sig av ja-sägare och rensar partiet från forna allierade som varit med och byggt upp AKP.

När kriget i Syrien bryter ut öppnar Erdoğan gränsen, både för syriska flyktingar som vill ta sig därifrån och för vapen och krigsresenärer in i Syrien.
När kriget i Syrien bryter ut öppnar Erdoğan gränsen, både för syriska flyktingar som vill ta sig därifrån och för vapen och krigsresenärer in i Syrien. Några år senare gör flyktingkrisen att EU:s ledare återigen förhandlar med Turkiet i utbyte mot att Erdoğan stänger gränsen mot unionen. Foto: Adem Yilmaz

Den 16 april 2017 vinner ja-sidan i folkomröstningen för att reformera presidentskapet. Erdoğan kampanjar med budskapet att förändringar innebär politiskt stabilitet och trygghet. För ja-sidan kampanjar även MHP. Men Erdoğan behöver ytterligare en seger för att befästa reformerna. Han behöver vinna presidentvalet 2018. Inför det valet ingår AKP en valallians med bland andra MHP. OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, beskriver presidentvalet som fritt men orättvist. Oppositionen hade närmast utraderats från de statliga medierna. I skärmtid fick Erdoğans kampanj 181 timmar av bevakning från det statliga tv-bolaget TRT, medan oppositionskandidaten fick 15 timmar. Erdoğan vinner presidentvalet. Men AKP får inte egen majoritet i parlamentsvalet. Vågmästare blir MHP med sina 11 procent. Det gör att att AKP:s regering vilar på stödet från det MHP för majoritet i parlamentet.

Under de följande åren fortsatte IS sina attacker mot kristna. Erdoğan har i dag den verkställande makten helt i sina händer. Samtidigt som hans parlamentariska majoritet är i knät på högerextremisterna i MHP. Inrikespolitiskt har han övervunnit sina politiska rivaler och alla de strukturer som fanns för att säkerställa att den sekulära republiken som grundades av Kemal Atatürk skulle upprätthållas. Han styr såväl militären som rättsväsendet och de statliga medierna.

Hans allians med radikalnationalister gör att konflikten med PKK kommer fortgå. Utrikespolitiskt håller han EU i schack genom migrationsfrågan, samtidigt som han inte längre drar sig för att använda hård makt i länder som han anser vara inom den turkiska intressesfären. Från Libyen till Syrien och i Azerbadjan har han använt sig av såväl reguljära turkiska militära enheter, som jihadistiska proxyenheter för att driva turkiska intressen. Samtidigt som de demokratiska fri- och rättigheterna är på tillbakagång i landet och Turkiet blivit ett av länderna med högst antal fängslade journalister i världen. Erdoğan har lyft Turkiet från fattigdom till ett förhållandevis välmående och utvecklat land. Och han har gjort Turkiet till en ofrånkomlig regional faktor för den politiska utvecklingen i Mellanöstern.

Det främsta skälet för Erdoğans framgångar är Erdoğan själv och hur han har hanterat de politiska utmaningar han har ställts inför. Det andra är den turkiska oppositionen som inte har kunnat samlas kring en vision eller ett narrativ som utmanar Erdoğans. De har inte kunnat formulera ett politiskt koncept som vinner gehör hos Erdoğans väljare. Det tredje skälet är EU och omvärlden. Genom en rad strategiska felbedömningar har man lyckats att legitimera Erdoğans självbild i ögonen på hans anhängare. Något som Erdoğan alltid har varit snabb att utnyttja.

Den 24 juli 2020 återinviger Erdoğan Hagia Sofia som moské.
Den 24 juli 2020 återinviger Erdoğan Hagia Sofia som moské. Foto: Turkiska presidentkansliet

På sin ständiga väg efter mera makt har han nu endast en rival kvar – själva grundaren av Republiken – Kemal Atatürk. Och Erdoğan drar sig inte för att utmana honom. En viktig symbol för Atatürks sekulära idéer och republik var omvandlingen av den ursprungliga kyrkan och senare moskén Hagia Sofia till ett museum. Den 24 juli 2020, trots massiv kritik från omvärlden, invigde Erdoğan Hagia Sofia återigen som moské. Erdoğan är enligt Akyol inte bara ute efter att i grunden förändra Atatürks republik, utan att ersätta den med Erdoğans republik. Genom sin makt över medierna, militären och rättsväsendet har han paradoxalt nog byggt upp samma barriärer som han själv behövde ta sig över för att nå makten. Erdoğan blev inte reformisten som gav turkarna demokrati, han blev nationalisten som slöt cirkeln.

Kemal Atatürk och kemalisterna

Kemalism är den politiska ideologi som skapas av Mustafa Kemal Ataturk och som grundar den Turkiska Republiken. Kemalister kallas Atatürks efterföljare, de som värnar hans idéer och det sekulära Turkiet som han skapat. Kemalismen vilar på sex pelare; republikanism, nationalism, populism, sekularism, reformism och etatism, det vill säga en stark stat. Dessa sex värdeord skrevs under Atatürk på olika sätt även in i den turkiska författningen. De var länge centrala ideologiska punkter i det Republikanska Folkpartiet (CHP), och fortsätter på olika sätt att vara det än i dag. På partisymbolen syns fortfarande de sex pelarna, trots att partiet sedan 1970-talet sakta reformerats mot den politiska vänstern.

Bar