Sveriges kolonisering av Sápmi

Det har ofta ansetts vara ett ingenmansland – ett terra nullius. Men området som sträcker sig över stora delar av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland var inget ingenmansland. Det skulle mer korrekt beskrivas som Sápmi, en benämning som avser såväl folket samerna, som samernas land och språk. 

Redan på 1300-talet etablerade svenska kronan inflytande över de nordliga delarna av det vi i dag betraktar som Sverige. Alltsedan 1500-talet har svenska kronan bedrivit en politik som inkorporerat samernas land i Sverige. Den svenska politiken har bestått i skatteuppbörder, gränsdragning, kristnande och naturresursutvinning. Men i takt med att svenska staten nu avvecklar sin närvaro i de nordliga delarna av landet och lämnar över traditionen av resursutvinning till privata och internationella aktörer inom gruv- och vindkraftindustri, växer olika röster sig starkare; dels de som vill se ett självständigt Norrland eller åtminstone få del av vinsterna från resursuttagen, dels röster kring Sveriges kolonisering av Sápmi. Dessa röster har höjts i omgångar i över hundra år.

Hur passar begreppet kolonialism in i Sveriges relation till Sápmi? Kolonialism brukar förklaras som ”erövring, kontroll och exploatering av områden utanför kolonisatörens primära territorium”. Redan här uppstår ett problem: ”utanför kolonisatörens primära territorium”. Om kolonialmakten anser sig ha – vilket ofta är fallet – rätt att inkorporera delar av ett område som ligger i anslutning till det område kolonialmakten rör sig in i: vad ska agerandet kallas då? 

En del forskare använder begreppet ”intern kolonialism” när det gäller Sápmi. Men det begreppet bygger på att man tar för givet att delar av Sápmi är ett svenskt territorium genom idén om terra nullius. Redan innan svensk administration och rätt fann säte i norr under slutet av 1500-talet hade samerna ett landfördelningssystem som försvenskades i det som kom att kallas lappskatteland. Samernas skattehemvist har historiskt använts för att få kontroll över områden som i dag ligger i Norge och Finland. Under 1500-talet slogs tre kungariken om att få beskatta samerna för att säkra herraväldet över ishavskusten och när gränsdragning skulle ske mellan kungarikena Danmark-Norge och Sverige (med Finland) 1751 var de svenskskattande samernas land av extra stor vikt för vad som kunde betraktas som svensk mark.

När väl den sista av de svenska saltvattenskolonierna (i Västindien, Västafrika, Indien och Nordamerika) hade lämnats 1878, existerade enligt den svenska hållningen inte längre en svensk kolonialism. Den egna koloniala gärningen förnekas mot bakgrund av ”saltvattensdoktrinen”: att det måste ligga ett hav mellan moderland och koloni. Etableringen bör även kännetecknas av en enskild händelse, till exempel en invasion. I skärningen mellan kolonialism gentemot andra delar av världen och Sveriges närbelägna områden, faller sekellång svensk politik för att utöka territoriet och etniskt homogenisera närområden som Sápmi, i glömska. Trots att statliga utredningar haft namn som ”Kolonisationskommittén” och en statlig nämnd ”Statens kolonisationsnämnd” som behandlat frågor om främjande av egnahemsbildning på enskild mark men också förflyttning av arbetare till den norra landsdelen. Staten slet med frågan om att stödja det statliga skogsbruket eller småjordbruket för att skaffa de jordlösa mark att bruka och därigenom minska emigrationen till Amerika. Och som kolonister fick tidigare jordlösa ta upp kronotorp på myrarna inom kronoparkerna – marker som var både renbetesområden och samiska skatteland. 

I vår samtid beskrivs inte sällan situationer eller stater som ”postkoloniala”. Det handlar om pågående effekter av kolonialstyre i länder där formell avkolonisering har skett och de tidigare koloniserade nu utgör majoriteten. Där är Sverige inte i dag. Istället är begreppet ”bosättarkolonialism” mer användbart för att förstå relationen mellan Sverige och samerna, historiskt och i dag. Begreppet har vuxit fram från urfolks erfarenheter av att vara i minoritet mot en majoritet av kvarvarande kolonisatörer eller bosättare och används för koloniala situationer där urfolken på olika sätt omplacerats eller utraderats från markerna och historien. I fallet med Sápmi gjordes samernas land till plats för bosättare av olika ursprung. När andra staters saltvattenskolonier avkoloniserades gick samerna och andra bosättarkoloniers urfolk inte samma utveckling till mötes. 

Det som i dag är norra Sverige har alltid varit ett mångkulturellt område. Förhållandet förstärks av en bosättarkolonial politik som tar sin början redan på 1300-talet men som får utpräglad karaktär i slutet av 1600-talet. Efter fyndet av silver vid Nása och sedermera i Huhttán blev en bofast befolkning viktig för svenska kronan, därför underlättades inflyttning i de så kallade lappmarkerna genom skattelättnader och frihet från militärtjänstgöring för den som tog upp ett nybygge. Tanken var att nybyggare och samer skulle kunna leva jämsides eftersom de hade så pass olika levnadssätt. Denna ”parallellteori” visade sig felaktig: nybyggarna tog för sig mer än vad som var tänkt av jakten och fisket på samernas bekostnad. Konflikter uppstod. Många samer som förlorade sina renar under svåra år etablerade ett nybygge på sitt skatteland för att få behålla det. En del samer bosatte sig på andra samers land med konflikt som följd, andra kombinerade redan renskötsel med jordbruk – vilket var vanligt hos skogssamerna.

Ett av de senare bosättarkoloniala projekten var etableringen av vattenkraftverket i Bårjås (Porjus). Platsen var 1909 ett samiskt nybygge med åtta bofasta och två samebyar som flyttade genom området. På två år förvandlades denna samiska plats till en av Sveriges största arbetsplatser med över 3 000 invånare och stora konsekvenser för det samiska samhället. Staden Giron (Kiruna) har liknande industrikolonial bakgrund.

Med en rad gränsdragningar har svenska staten försökt skapa ordning och uppdelning av den norra landsdelen men samtidigt klövs samiska samhällen och olika rättigheter skapades för samiska grupper beroende på var de befann sig. Först kom landgränsen mellan Sverige och dåvarande Danmark-Norge 1751. Samtidigt drogs ”Lappmarksgränsen” – landskapet Lapplands östliga gräns. Syftet var att skydda inlandets nybyggares och samers rättigheter från kustbönder men samtidigt skapades svårigheter för de samer som hade skatteland öster om gränsen. Drygt hundra år senare beslutades om ”Odlingsgränsen”. Väster om den, upp mot fjällen, skulle inga nya nybyggen få anläggas. Men förbudet gällde uppenbarligen inte industriella exploateringar och stadsbyggen som Bårjås (Porjus) och Giron (Kiruna), eller etableringen av Stora Sjöfallets nationalpark 1909. Nationalparken i sin tur förhindrade inte heller dämningen av sju sammanlänkade sjöar till den storskaliga vattenkraftreservoaren Áhkájávrre (Akkajaure) 1921. Ingreppet ledde till tvångsförflyttningar av både lulesamer och redan tvångsförflyttade nordsamer. Dämningen och tvångsförflyttningarna skedde i flera etapper till 1972. 

I slutet av 1500-talet stod kyrkan och staten i nära förbindelse och kristnandet ledde till att den svenska kontrollen av samer och samiskt land fördjupades. Karl IX påbjöd 1602 att kyrkor skulle byggas på vissa utpekade samiska handelsplatser, kyrkobyggen och bostäder till präster krävde onekligen samisk mark. Med kristnandet kom förbudet att utöva annan religion än kristendom vilket tvingade språk, jojk och namnskick att gå under jord och utövas i hemlighet. Församlingen skulle även registerföras i kyrkböcker. Samer som tagit upp ett nybygge betraktades oftast som svenskar, det var prästen som i princip avgjorde vilken etnicitet som varje individ skulle ges. En allmän regel verkar ha varit att försvenska alla utom de som levde nomadiskt av renskötsel, jakt och fiske vilket fick konsekvenser i skogssamiska områden där bofasthet tidigt var mer utbredd. Självidentifikation förekom inte.

Det samiska folket har påverkats djupt av den svenska rasbiologiska forskningen om rasblandning på 1920- och 30-talen, i synnerhet de undersökningar som utfördes för att söka ”bevisa” samerna som ett ”lägre stående folk” i relation till den ”germanska rasen”. Samer kunde kategoriseras som ”hel- ”halv-” eller ”fjärdedels-” även i kyrkböcker, på det viset kunde bosättare framstå som ”ursprungliga” mot bakgrund av att urfolkets ursprunglighet devalverats.

Men den allvarligaste kategoriseringen, omplaceringen och splittringen av det samiska folket kom med renbeteslagen 1886. Lagen var en särlagstiftning: privilegier för samer att sköta och beta renar på vad som genom sekler av administrativa beslut och lagstiftning kommit att anses som statens och enskildas mark. Rätten att använda det samiska området tillföll nu endast den som uppfyllde lagstiftarens idé om vad en same var: en renskötande, nomadiserande fjällsamisk man som ingick i en så kallad lappby. Enligt de då rådande tankegångarna kunde inte en nomad äga land. På det sättet kom samer som blev bönder eller bofasta oftast att betraktas som svenskar och staten kunde dra tillbaka ägandet av skatteland för dem som ansågs vara nomader och renskötare.

Elsa Laula Renberg och Karin Stenberg var två samiska aktivister och skribenter som under tidigt 1900-tal motsatte sig statens pålagor. Deras röster – genom aktioner och skrifterna Inför lif eller död? respektive Dat läh mijen situd. Det är vår vilja! – ljuder än i dag. Trots att krona och stat, sekler före och seklet efter, har försökt att skymma undan och släcka ut samiskt självbestämmande.

I dag står Sápmi inför såväl klimathotens påtagliga konsekvenser för mark, vatten, samiska näringar och samhällen, som hoten från omgivande samhällets ökade förväntningar och krav på att använda samiska områden för att mildra dessa globala utmaningar. Så länge staten och dess företrädare behåller tolkningsföreträde och beslutanderätt om exploateringar, förpassas samerna till åskådarplats på kolonialmaktens arena. Utan självbestämmanderätt över marken, i bästa fall som remissinstans.