Patrik Hermansson.

Sverigevännerna

Reportage

Patrik Hermansson levde i alt-right-rörelsens innersta kärna i ett år. Dörrarna öppnades tack vare rörelsens fascination för Sverige. Läs Patriks egen berättelse.

Klockan är nio på morgonen den 12 augusti, och stämningen i Charlottesville är tryckt men fortfarande lugn. Våldet och hatet som ska göra den lilla universitetsstaden i Virginia känd i hela världen har inte riktigt brutit ut ännu. Men jag kan ta fel, jag vet inte säkert eftersom jag står bakom två lager av kravallstaket och beväpnad polis på toppen av den lilla kulle som kallas Emancipation Park, Frigörelseparken.

Frihet är inte en känsla jag känner just nu. Det ganska lilla område som tilldelats den högerextrema demonstrationen är nästan fullt och det är över 30 grader varmt. Många runt omkring mig bär på sköldar de tillverkat hemma. Andra på automatvapen. De ropar slagord om judar, och om Hillary Clinton.

Mitt i allt står Daniel Friberg, den nyfascistiske förläggaren från Sverige. Han pendlar mellan att ha händerna i fickorna och att rätta till de svarta solglasögonen, om och om igen där han står några meter från alt-right-ledaren Richard Spencer och Ku Klux Klan-veteranen David Duke som får det mesta av uppmärksamheten.

Jag går upp till honom och hälsar. Som alla i den här rörelsen tror han att jag heter Erik Hellberg.

Vi småpratar ansträngt i några minuter, hur det kommer sig att vi är där och om gemensamma kontakter. Han vill träffas på en pub efter demonstrationen, och vi bestämmer var. Det blir tyvärr inte av, eftersom demonstrationen bryter ut i våld och precis som jag blir han pepparsprayad. Han berättar samma kväll på Facebook att han, till de flestas förvåning, är immun mot sprayen.

Det är svårt att hitta en enkel gemensam nämnare för dem som är där. En ung man jag pratar med har just gått ut universitetet, han driver också en lokalgrupp för Van­guard America. Samma grupp som James Fields, mannen som senare på dagen körde en bil rakt in i en folkhop och mördade antifascisten Heather Heyer, demonstrerade med. Han berättar hur han för ett år sedan inte varit på en enda demonstration och bara varit en ”memetic warrior”, en ”memekrigare”. Andra har varit med längre. Men nästan alla är unga män. Precis som jag.

Under det gångna året har jag träffat nynazister, an­­hängare av alternativhögern, vit makt-rörelsen i Storbritannien och USA. Jag har varit på demonstrationer, konferenser, grillfester och konserter. Det gick så långt att jag gjorde bakgrundskontroller av nya medlemmar och öppningstalade på konferenser. Jag har sett hur den internationella extremhögern knyts samman av ett gemensamt hat mot svarta, kvinnor, judar och ”vänstern”. Nyckeln som öppnade alla dörrar var min vithet och inte minst min svenska bakgrund.

Patrik Hermansson bar ofta  dold mikrofon och kamera.
Patrik Hermansson bar ofta dold mikrofon och kamera. Foto: Patrik Hermansson/Hope not Hate

 

Historien börjar ungefär 11 månader tidigare i London, när jag blir medlem i det nyfascistiska London Forum. Det är en regelbunden konferens som lyckas dra till sig flera stora namn inom extremhögern, på grund av dess goda rykte vad gäller sekretess.

London Forums internationella nätverk och förmåga att ordna konferenser där ett brett spektrum av extrem­högern samlas under samma tak gör det viktigt. Dess konferenser har talare som företrädare för numera terrorstämplade National Action, förintelseförnekaren David Irving, och diverse konspirationsteoretiker. Möjligheten att bygga en enad front av den annars så splittrade brittiska extremhögern gör det farligt.

Till en början skulle jag bara gå på några få möten och hålla koll på om något uppseendeväckande skulle ske. Vi trodde att min svenska bakgrund skulle vara en nackdel i en brittisk nationalistisk rörelse som denna. Men det visade sig vara min starkaste fördel.

Sverige har fått en central roll i den internationella alternativhögern. För båda tendenserna inom miljön, den rasinriktade ”alt-right” och den kulturfokuserade ”alt-light”, har Sverige, eller snarare en förvrängd bild av Sverige, blivit en viktig symbol.

Vart jag än vände mig fick jag frågor om Sverige. Folk frågade hur illa det var, om vi vågar gå ut på gatorna, och när svenskarna ska resa sig.

Trumps antydan i februari 2017 om att något hade hänt i Sverige kvällen innan spred föreställningen i världens medier om att Sverige höll på att kollapsa under trycket av invandring och en invandrings­orsakad epidemi av våldtäkter. Men redan innan hade Sverige länge fått symbolisera hoten mot västvärlden och mot den vite mannen som alternativhögern och andra fascistiska ideologier tycker sig se.

Det är som om det finns flera olika Sverige i deras värld: den allmänt spridda bilden av Sverige som provocerar dem med sin relativt starka jämställdhet, sin relativt generösa flyktingpolitik och sin socialdemokratiska tradition.

Sedan är det den nidbild av Sverige som de närmast är besatta vid och tar varje tillfälle att sprida. Det är en form av propagandan där man utmålar Sverige som ett samhälle i förfall. Man menar att vi gått på vad Jared Taylor kallar den ”stora lögnen” när jag träffar honom utanför Washington DC. Det är egalitarianismen, jämlikhetstanken, han syftar på. För alla människor är inte lika mycket värda, enligt alternativhögern. Försöket att jämna ut skillnader mellan individer är inte bara naivt, det är skadligt. ­O­naturligt. Att måla ut Sverige som ett land vid ruinens kant reproducerar idén om att ”vänstern” är samhälls­förstörande.

Men berättelsen om flyktinginvasion och förfall är indirekt en berättelse om det tredje Sverige, det som en gång var. Den idealiserade bilden av det historiska Skandinavien, det vita folkets vagga grundat på sunda, traditionella värderingar. Som de mest extrema inom rörelsen på något vis vill återskapa.

En av dem som romantiserar Skandinaven är Stead Steadman. Första gången jag träffar den ljusskygge organisatören bakom London Forum deltar vi båda i en demonstration för Brexit utanför parlamentet i London. Det är en liten demonstration på ett torg men jag är nervös. Även om jag har byggt min nya identitet grundligt så skulle allt vara förstört om jag blev distraherad och råkade säga mitt riktiga namn, eller fel universitet. Men det går bra, för några dagar senare vill Steadman träffas på ett kafé, bara han och jag.

Steadman har börjat lära sig både svenska och isländska på egen hand, och talar båda i princip flytande. Hans motivation är framförallt rasideologisk. Som övertygad nationalsocialist ser han Skandinavien som ursprunget för sin ras. Och ras betyder allt för Steadman.

Han besöker då och då Sverige och beundrar våra egna nationalister. ”De är unga, hälsosamma och presentabla”, poängterar han ofta. Något han tycker saknas i Storbritannien. Hur detta kommer sig är något han återkommande vill diskutera.

Steadmans vurm för Norden var förstås till min fördel. Han fick aldrig nog av Sverige, eller i alla fall inte av den närmast karikatyrartade bild av Sverige han fått från att läsa Eddan lite för många gånger. Eftersom jag utgav mig för att läsa statsvetenskap på universitetet passade jag också bra in i Steadmans idé om att skapa en yngre och ”respektabel” rörelse.

Och så ville han öva på sin svenska. Även om han läste mycket, så behövde han träna på att tala mer flytande. Jag blev helt enkelt hans svensklärare och vi började träffas varje torsdag på The Nordic Bakery, ett fik i Soho med furupaneler på väggarna och kanelbullar på menyn.

Jag lyssnade mest till Steadmans utläggningar om vad han läst på sista tiden, om nationalsocialismen och om Sverige. Med tiden kom vi mer att prata om rörelsen, hans vänner och om London Forum. Jag blev inbjuden till möten på små pubar och till stora konferenser. Sakta fick jag hans och andras förtroende, och jag blev alltmer involverad.

Stead Steadman (t.v.), en av ledar­figurerna bakom London Forum, deltar i nordisk dryckesritual.
Stead Steadman (t.v.), en av ledar­figurerna bakom London Forum, deltar i nordisk dryckesritual. Foto: Patrik Hermansson/Hope not Hate

 

Patrik Hermansson tar en  ­selfie i anslutning till en höger­extrem demonstration i USA.

Patrik Hermansson tar en­ selfie i anslutning till en höger­extrem demonstration i USA.

Jag började gå på fler och fler möten. Oftast organiserade på pubar men då och då också hemma hos någon. Mötena hade alla olika inriktningar, vissa diskuterade konspirationsteorier om 9/11, vissa var libertarianska debattforum, andra religiösa möten där vi tillbad Oden och drack mjöd ur horn. Trots bredden av ämnen var det i princip samma deltagare på alla möten. Till slut satt jag med och gjorde bakgrundskontroller på nya medlemmar. Jag hade uppenbarligen deras förtroende, men stressen över risken att avslöjas blev ändå starkare ju djupare jag kom. Jag hade alltmer att förlora på att bli upptäckt.

Nu satt jag mellan Steadman och Jez Turner, ansiktet utåt för forumet, och frågade ut aspiranter. Det var oftast unga män som ville gå på ett forum för första gången, och de ansträngde sig verkligen för att övertyga oss om hur hängivna de var.

Vi frågade om deras ”red-pill moment”, alltså när de insåg hur allt egentligen hänger ihop enligt den högerextrema världssynen, och hur de ställde sig till judefrågan. Svaren var alltid målande och alla kunde peka på ett specifikt ögonblick när de blev nationalister. Bra historier som de nästan garanterat hade hittat på för att övertyga oss.

När jag senare frågade Steadman om hans ”red-pill moment” så kunde han inte specificera det. Han menade att han varit ”racially conscious” sedan barnsben. Det var nog också påhittat, vilket är talande för hur de grupper jag varit i fungerar.

Svängrummet för kritik och åsikter som inte passar in är snävt, och som medlem skolas du snabbt in i rätt och fel, sant och falskt. Det må finnas flera svar på hur rörelsen bör hantera ”judefrågan”, men vad problemet består i är inget man diskuterar. Nämner du över en öl att Förintelsen faktiskt ägde rum, möts du i bästa fall av skratt.

Viljan att passa in, tillsammans med demoniseringen av allt och alla utanför rörelsen, radikaliserar medlemmar och gör det samtidigt svårare att ta sig ur. Långsamt blir medlemmarna mer extrema för att känna att de passar in, för att visa att de kan reglerna.

Men de vi intervjuade berättade också om sin barndom, om relationen till arbetskamraterna och till familjen. Jag träffade både fiskare från Skottland och reklamare från London. Det de hade gemensamt är att de uppfattar att deras rättigheter och inflytande försvinner, snabbare och snabbare.

Och så var det så klart Trump. Anledningen att Steadman behövde hjälp med bakgrundskontrollerna var att mängden personer som ville komma på forumet hade ökat dramatiskt. En av de största anledningarna till detta bedömde han var att Donald Trump vunnit presidentvalet i november. Då hade jag varit medlem i två månader.

”Varför nu?”, frågade jag alla som ville gå med när de skröt om hur länge de hade sympatiserat med extrem­högern. ”Varför inte förra året eller året innan dess?”, sade jag. ”I feel like I can stand up for these opinions now”, ­svarade en medelålders man som arbetade på en bank.

Richard Spencer talar vid en demonstration vid Abraham Lincoln Memorial i Washington D.C.
Richard Spencer talar vid en demonstration vid Abraham Lincoln Memorial i Washington D.C. Foto: Patrik Hermansson/Hope not Hate

 

Det blev tydligt att om man ville komma till centrum av alternativhögern måste man åka till USA. Efter ett forum i maj blev jag inbjuden till ett möte i Seattle, Washington av Greg Johnson. Johnson har blivit en viktig person i USA:s alternativhöger, och utger sig själv för att vara en stor tänkare. Han driver förlaget Counter-Currents och sajten med samma namn. Inbjudan var den perfekta chansen att se hur mycket den tillit jag byggt upp i London var värd på andra sidan Atlanten.

”We’re all about the fourteen words”, säger Jeffrey, en av ledarna av Cascadia, ett vit makt-brödraskap i Seattle. Jag befinner mig i ett hus i utkanten av staden och jag är livrädd.
Husets väggar är täcka av nazistpropaganda och prylar från andra världskriget. Över soffan hänger nazistpartiets flagga. Alla bär vapen. Han förklarar för mig hur man som medlem i gruppen skriver ett kontrakt på att beskydda alla andra medlemmar, att medlemmar bara får ha kärleksrelationer med vita och att inträdes­kravet är att man är högst en åttondel icke-vit. Han be­rättar sedan utförligt om det kommande raskriget och hur judar och antifascister måste dödas först. Då visste jag inte att medlemmar i Cascadia redan hade mördat flera personer de misstänkte hade pratat med polisen.

Efter det pratar vi om Sverige. Dels vill alla berätta om sina avlägsna svenska släktingar, men mest pratar vi om Red Ice Radio. Den högerextrema webbradio- och tv-kanalen som startades av svensken Henrik Palmgren som senare flyttade till Oregon, grannstaten till Washington där jag befinner mig. De unga männen berättar om hur kanalen är en av de bästa och att de intervjuades av Red Ice för några månader sedan.

Trots den svenska texten på skölden tillhör den en liten fascistgrupp i Detroit, som troligen lånat slagordet från bilder på Nordisk ungdoms manifestationer.
Sverigevänner i Charlottesville. Trots den svenska texten på skölden tillhör den en liten fascistgrupp i Detroit, som troligen lånat slagordet från bilder på Nordisk ungdoms manifestationer. Sverige och svenska språket utövar en stark lockelse på brittiska och amerikanska högerextremister. Foto: Joshua Roberts/Reuters

 

Efter att jag öppningstalat på forumet i Seattle var det inte särskilt svårt att få andra kontakter i USA:s alternativhöger. Jag gick på Richard Spencers ”Freedom of Speech”-demonstration i Washington DC bara någon dag senare, och träffade Jason Reza Jorjani i New York. Jorjani var då redaktör på Arktos, Daniel Fribergs förlag som utgör en tredjedel i Richard Spencers bolag ­Alt-Right Corporation, tillsammans med National Policy Institute och Red Ice Radio.

Det är många svenskar i den amerikanska alternativhögerns toppskikt. Att vara medlem i London Forum öppnade dörrar till extremhögern i USA, precis som min påhittade bakgrund öppnade dörren till Storbritannien. Så länge du är en vit man är dörren relativt öppen, vid­öppen till och med. Men att vara svensk var det som tog mig sista biten, även i USA.

När jag kom fram till kravallstaketet i Charlottesville berättade jag helt enkelt att jag var svensk och stödde deras sak och jag blev direkt insläppt, till besvikelse för journalisterna bakom mig. Mannen som släppte in mig tvekade inte, utan lyfte på repet, samtidigt som han klappade mig på axeln och beklagade sig över vad som ”hade hänt med mitt land”. För honom var det självklart att en ung vit man hade den här typen av åsikter.

För han, precis som många andra jag möter, är övertygade att det handlar om överlevnad. Det de håller på med är enligt dem själva självförsvar, det gör det etiskt okomplicerat att försvara och rationellt. Men att upphöja denna egenutnämnda rationalitet maskerar hatet. Det drivs förstås av konspirationism och av att rörelsen avskärmar sig från omvärlden.

Det gör det nästan omöjligt att argumentera med dem men det är också en akilleshäl som gör dem blinda för att folk kan ha ett annat synsätt trots en liknande bakgrund. Så länge du är vit är det relativt enkelt att övertyga dem om att man tycker som de.

Det är så det blir helt naturligt att Erik Hellberg och Daniel Friberg, två svenskar utan koppling till den här kontinenten, reser över Atlanten för att protestera mot nedmonteringen av en staty till minnet av en general i Sydstaternas armé under amerikanska inbördeskriget i en liten park i Virginia. Ingen av de unga männen med sköldarna och hakkors på hjälmarna finner det särskilt konstigt att jag är där. Precis som de borde ju jag som vit svensk man kämpa för min överlevnad.

Bar