3_07_backspegeln.jpg\

Hermann Lundborg arrangerade 1919 den stora "Folktypsutställningen" som turnerade runt i landet. Bilderna på de olika "folktyperna" publicerades senare i boken "Svenska folktyper".

I backspegeln: Den svenska rasbiologin

Publicerad 2008-12-22

Det rasbiologiska institutet i Uppsala var det första av sitt slag i världen. Men docent Herman Lundborg fick strida hårt för att i vetenskapens namn få mäta skallar och klassificera raser. I riksdagen fann han till slut stöd och sympatier som gick tvärs över partigränserna.

"Det folk, som i tid lär sig inse ärftlighetshygienens betydelse och förmår ställa sig dess fordringar till efterrättelse, kan möta framtiden med lugn. Ett folk, som stadigt degenererar, lär icke i längden kunna hålla sig uppe i kampen för tillvaron, hur militäriskt väpnat det än kan synas vara". Orden är docent Herman Lundborgs, sedermera professor och den första chefen för Statens institut för rasbiologi.

1922, vid tiden för institutets öppnande, hade Herman Lundborg propagerat för rasbiologins, och dess praktiska tillämpning, rashygienens, utbredning i Sverige under drygt 20 år. Redan 1898 hade han inlett sina studier på området, då i Listerlandet i södra Sverige där han forskat på inavelns effekter på en gammal bondesläkt. Studien hade imponerat på sin samtid. Totalt 2 232 personer i sju släktled hade kartlagts i jakten på en sjukdom som Lundborg refererade till som en degenerativ form av nedärvd epilepsi.

Dåtidens forskare kallade studien "märklig" men menade ändå att den var nödvändig. Trots allt så var det Sveriges framtid som stod på spel. Endast genom forskning som Lundborgs skulle man kunna rädda den framtida befolkningen undan rasblandningens och ärvda sjukdomars nedbrytande effekter. Begrepp som "ras", "folk" och "nation" användes ofta i diskussionerna. De hade en frisk aura kring sig och förknippades med modernitet och framgång. Tiden var kommen då vetenskapen på allvar skulle stiga in och ta kontroll över framtiden.

Herman Lundborg spelade en framträdande roll under utvecklingsprocessen. 1909 var han med och grundade Svenska sällskapet för rashygien, en samling forskare som året därpå fick sällskap av Mendelska föreningen, formad av vetenskapsmän som forskade kring genetik och växtförädling. Flera av föreningens medlemmar blev på sikt starka anhängare av rashygienens spridning i landet. Med andra ord fanns det redan före första världskrigets utbrott en organiserad akademisk verksamhet till stöd för rasbiologin.

Men tiderna var tuffa och utvecklingen gick trögt. Kriget förde med sig stora ekonomiska problem även för Sverige och det dröjde ända till 1917 innan staten gick in och började finansiera den rasbiologiska forskningen i Sverige. På grund av "dyrtiden" var bidraget också blygsamt tilltaget, till en början endast 6 000 kronor per år. Herman Lundborg hade givetvis synpunkter på detta och skrev otaliga brev till riksdag, kollegor och bekanta där han klagade över det begränsade stödet. Staten snålade, menade han. Utan rasbiologin skulle Sverige inte kunna tillvarata sin unika, högt stående rasliga ställning i världen utan i stället falla undan i den degeneration som han redan påvisat i Listerlandet.

I december 1919 skrev Herman Lundborg i ett brev till medicinska fakulteten i Uppsala att "en förändring till det bättre blir nödvändig, eljest är det mig knappast möjligt att fortsätta" med forskningen.

På sikt gav klagomålen effekt. Efter krigets slut ökade bidragen successivt och 1920 togs problematiken upp på allvar i riksdagen genom en motion undertecknad av bland annat högerledaren Arvid Lindman och hans socialdemokratiske motpart Hjalmar Branting. Sympatierna för den rasbiologiska forskningen sträckte sig med andra ord rakt över partigränserna och det rådde stor enighet kring forskningens värde för framtiden.

Enligt motionärerna fanns till synes ingen ände på vad ett fullt finansierat rasbiologiskt institut skulle kunna åstadkomma för det svenska folket. Med rätt personal och tillräckliga medel skulle man kunna visa "resultat av djupt ingripande art" och Sverige skulle "värdigt hävda sin plats i samtidens kulturella liv". Egentligen fanns ingen vetenskap som "skulle kunna överträffa densamma". Även Herman Lundborgs person lovordades. I motionen citerades professor Thunberg som i tidningen Hygienisk revy berättade att Sverige "står i största tacksamhetsskuld till denne entusiastiske och självuppoffrande vetenskapsman". Utan Lundborg fanns inget hopp för framtiden. Man var helt enkelt tvungen att tillgodose hans önskemål om förbättrade forskningsmedel, annars riskerade man att förlora honom utomlands där människor, i alla fall enligt motionen, var villiga att betala för hans särskilda kompetens.

När institutet slog upp portarna 1922 låg framtiden och väntade vid rasbiologernas fötter. Kriget var slut och nya civiliserade tider väntade. Visst ansåg man att bidraget var lite snålt tilltaget, endast 60 000 kronor per år, men det skulle bli bättre. Lundborg, som sedan tidigare var van att handskas med ekonomiska problem, satte återigen igång med sitt klagande brevskrivande.

Men trots fredstid och löften om en bättre framtid och ett friskare svenskt folk fanns tecken på att framtiden inte skulle tillhöra samtliga medlemmar av "folket". För att göra människor friskare, med hjälp av rasbiologi och rashygien, skulle vissa befolkningskategorier sållas bort. Här fanns också delar av grunden för Sveriges framtida steriliseringspolitik. "Vi offra utan vidare oerhörda summor till uppfostringsanstalter och fängelser för att underhålla de raselement, som genom rasbiologiska åtgärder kunna betydligt nedbringas", skrev man i motionen, citerandes docent Nils Heribert Nilsson. "Men det sorgliga är, att de måste finnas, så länge ej staten åtgör något för att gå till grunden, för at ta itu med det ondas rot, de mindervärdiga egenskapsanlagen".

Rasbiologin medförde att människor nu kunde rangordnas, inte efter klass, utan efter arvsanlag. Kompetenta och inkompetenta, dugliga och odugliga. Kriminella och laglydiga. Den ena gruppen skulle få finnas kvar medan den andra skulle utrotas. "Det gäller inte bara att bota den sjuka individen, när den lider, det gäller i främsta rummet att förebygga". Människor som inte höll måttet, vilket det nu var, beskrevs av motionärerna som "inre fiender".

I en skrivelse inlämnad till universitetskanslern i Uppsala beskrivs planerna för rasbiologiska institutets första verksamhetsår. Förutom att man skulle hålla minst 10 avgiftsfria föreläsningar i rasbiologi i Uppsala och påbörja en insamling av material för ett framtida rasbiologiskt museum skulle man fortsätta att utöka Herman Lundborgs tidigare studier. Bland annat skulle man nu se till att "även olika samhällslagers rassammansättning blir belyst". Efter nordligaste Sverige skulle man ge sig i kast med Gotland, ett område med en statisk befolkning, där man befarades lida av både inavel och den gamla bondeklassens tillbakagång. Ett tydligt hot inför framtiden som rasbiologin skulle kunna bemöta.

Vikten av att framhäva Sveriges internationella status genomsyrade arbetet. I en artikel i Dagens Nyheter inför öppningen av institutet skrevs man att Norden genom "verkställd forskning" kommer "att framstå som en förebild för hela den övriga världen på detta fält".

Johannes Jakobsson
Reporter på tidningen Expo


FATKTA: Herman Lundborg
• Studerade medicin i Lund och vid Karolinska institutet under 1890-talet. Publicerade 1913 sin doktorsavhandling med titeln Medizinisch-biologische Familien-Untersuchungen innerhalb eines 2232-köpfigen Bauerngeschlecht in Schweden om en sydsvensk bondesläkt och en nedärvd form av epilepsi.
• 1919 höll han i en folktypsutställning som turnerade runt i Sverige. 1921 följdes turnén upp med en rikstäckande tävling som gick ut på att kora en representant för den svensk-germanska rastypen. Lundborg satt med i juryn som korade en cykelreparatör från Skövde till vinnare.
• 1922 publicerade Lundborg sin bok Rasbiologi och rashygien med sina tio rashygieniska budord. Bland annat yrkade han för att sociala "sumpmarker" skulle dräneras genom lämplig lagstiftning. Även migrationen och invandringen skulle begränsas för att hindra vidare degeneration av rasmaterialet. "En sund, jordbrukande befolkning med god nativitet är ett livsvillkor för ett folk", skrev han.
• Lundborg hade goda kontakter med den svenske nazistledaren Birger Furugård och beklagade sig i brev till honom över judarnas inflytande i Sverige.
• Lundborg var chef för rasbiologiska institutet vid öppningen 1922. 1936 utnämndes Gunnar Dahlberg till efterträdare. Dahlberg hade till skillnad från Lundborg sedan tidigt varit i konflikt med de svenska nazistiska grupperna.
• En av de anställda vid institutet, tysken Hans Günther, fortsatte senare sin karriär i Tyskland där han blev nazisternas stora rasteoretiker.

Artikeln har tidigare publicerats i Expo #3-2007
Expo

Verktyg:

"Lasermannen" inför rätta för ouppklarat mord

John Ausonius, även känd som "Lasermannen", står inför rätta i Tyskland för ett mord 1992. Ausonius nekar till brottet.

Brandbomber vid judiskt kapell i Malmö

Brandbomber har hittats vid ett judiskt kapell i Malmö. Polisen rubricerar händelsen som försök till mordbrand. Det rapporterar Sveriges radio.

Här är de anhållna för attacken i Göteborg

De tre personer som sitter anhållna för brandattacken mot synagogan i Göteborg i lördags är 18, 20 och 21 år gamla. Minst en av dem har på sociala medier uttryckt stöd för en demonstration mot att USA erkänt Jerusalem som huvudstad i Israel.

Tidskriften Expo

2017/4 Infiltratören

2017/4 Infiltratören

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA