Den ensamme hämnaren

”Jag säger så här, ungefär som den här filmen som är tabubelagd, börja med att försöka få tag på en k-pist och köp den. Den kommer lösa betydligt fler frågor än det någonsin kommer att ske i ett politiskt parti.”

Det sa i juni en profilerad aktivist i den svenska konspirationstroende miljön i en webbsändning där möjlighet till påverkan genom den ”demokratiska processen” diskuterades.

Filmen som aktivisten hänvisar till är Citizen Vigilante. Den har haft en begränsad traditionell distribution och nekades den klassificering som krävs för ordinarie biografvisning i Tyskland. Själv sprider aktivisten filmen via sin Rumble-kanal. Men han är långt ifrån ensam. Filmen fick dessutom stor internationell spridning sedan även Elon Musk delat den på X.

Citizen Vigilante utspelar sig i ett Europa där invandring och ett havererat rättsväsende påstås ha kastat samhället i kaos. När staten inte längre skyddar medborgarna träder en anonym hämnare fram som den beskyddare samhället saknar och skipar rättvisa utanför lagen.

Det intressanta är inte att filmen är våldsam, utan att den gestaltar ett återkommande högerextremt ideal: våld som en moralisk plikt. Den blir ett exempel på hur extremhögern använder kultur för att legitimera våld och anpassar ett gammalt hjälteideal till en digital offentlighet där kultur, sociala medier och politisk mobilisering flyter samman.

Den ideala huvudpersonen är en man som upplever att staten har svikit sitt uppdrag att skydda ”det egna folket”. Därför tvingas han själv bli beskyddare, domare och bödel. Han utövar inte våld för egen vinning, utan för att återställa en påstått naturlig ordning.

Den typen av hjälte har funnits länge i högerextrem litteratur och propaganda. Ett tidigt och inflytelserikt exempel är romanen Turners dagböcker från 1978, där den väpnade kampen mot staten och dess påstådda fiender framställs som en plikt.

Samma grundfigur återkommer i berättelsen om mannen som ensam försvarar kvinnor, barn och nationen mot ett yttre och inre hot när staten påstås ha kapitulerat. Det är en berättelse om maskulinitet lika mycket som om politik. Den bygger på föreställningen att den ”riktige mannen” måste vara beredd att använda våld när den liberala rättsstaten inte längre gör det.

I Citizen Vigilante blir hämnaren dessutom en framlyft stjärna och hjälte i sociala medier. Hans våld filmas, sprids och gör honom till en folkhjälte samtidigt som myndigheterna försöker stoppa honom. Han är inte längre bara den ensamme mannen, utan också den virale mannen.

Filmens begränsade distribution och beslutet i Tyskland har samtidigt gett den en symbolisk betydelse utanför bioduken. Regissören talar om censur, och i högerextrema miljöer används beslutet som ännu ett bevis på att etablissemanget försöker tysta obekväma berättelser. På så sätt blir filmen också ett inslag i den kulturkamp som dess anhängare menar pågår.

Därför är det inte förvånande att högerextrema aktörer sällan beskriver filmen utifrån dess underhållningsvärde. De beskriver den i stället som ett verktyg för att förändra människors föreställningar om legitimitet, rättvisa och handlingskraft.

Extremhögern drömmer inte i första hand om våld. Den drömmer om den man som anses ha rätt att använda våld – den moraliskt legitime våldsutövaren. Det är längtan efter den man som återupprättar ordningen genom våld när staten påstås ha svikit.

Problemet är inte att den ensamme hämnaren finns på film. Problemet är att högerextremismens historia rymmer återkommande exempel på personer som omsatt det hjälteidealet i verkligt våld.

Anders Dalsbro