110527_armin_464_1.jpg

Armin Nuhanovic lyckades fly från massakern i Srebrenica. Foto: Karin Zackari

Han överlevde Srebrenica

Det var de nationalistiska partierna på Balkan som lade grunden till hatet. Det säger Armin Nuhanovic, en av dem som överlevde massakern i Srebrenica.
(Artikeln publicerad i Expo #1/2009)

Cirka en mil utanför Tuzla, Bosnien, 1995. Armin hör det smattrande ljudet från kulsprutorna när han kommer springande ut från skogen. Han blöder om sina fötter. Camouflagejackan och jeansen är fläckade av intorkad lera.
Han kastar en nervös blick över axeln, där finns skogen. Framför honom breder en stor äng ut sig. Längre bort rinner en flod.
Han tänker att han borde vara framme snart.
De senaste dagarnas regn har upphört och solen bryter fram genom molnen. Han ser ut över ängen. Plötsligt upptäcker han att det höga gräset rör på sig.
Sedan ser han. Det är soldater.
Hela ängen är fylld med välcamouflerade soldater. De reser sig sakta från marken med blommor och gräs instuckna i sina hjälmar. De är flera hundra stycken.
Under sex dagar har Armin jagats och beskjutits av bosniskserbiska soldater. Han har lärt sig att känna igen deras uniformer. Men den här gången är det inte deras camouflagemönster han ser. Det är den bosniska arméns.
Där och då inser han att han överlevt.

Malmö, Sverige, 2009. Burger King vid Stortorget i Malmö har precis slagit upp portarna. Borden har tvättats rena från flott och saltkorn, skinnsofforna står tomma och från högtalarna skvalar schlagermusik från förra årets melodifestival.
Vid disken står fyra personer samlade. Kassapersonalen i sin enhetliga klädsel tar instruktioner från två äldre män. Till skillnad från de unga kollegorna bär männen inga namnbrickor. Men om de hade gjort det hade mannen med skinnjacka, svarta jeans och det trötta leendet haft en där det stod Armin Nuhanovic, restaurangägare.
Det är nu 14 år sedan han kom till Sverige. Då var han en omtumlad 17-åring. Nu är han 30 år, har flickvän och en dotter och driver restaurang i ett Malmö som allt mer börjar kännas som hans hem.

Armin är en av dem som lyckades ta sig levande från massakern i Srebrenica i juli 1995. Vid FN:s bas utanför den bosniska staden samlade bosniskserbisk militär mellan 7 000 och 8 00o muslimer och avrättade dem. Armin lyckades hålla sig undan och anslöt sig till en grupp på runt 15 000 bosniska muslimer som bestämt sig för att fly. När de väl kom fram till bosniskt territorium var det bara några tusen som klarat sig.
– Det värsta är alla kompisarna, personerna som du var nära. Vi var ett gäng på fem personer som delade en lägenhet i Srebrenica. Även om det var krigstider så var det en ganska rolig tid. Det är bara jag som lever i dag. Två av dem har jag sett dö, berättar Armin.
Som tonåring fylldes Armin av ett brinnande hat mot serberna. Vad hade han gjort för att förtjäna att fördrivas från sitt hem? Han skulle kunna ha dödat då, säger han.
Den Armin finns inte kvar.
– Tro mig eller inte, men jag känner inget hat i dag. Just på grund av att man inte ska döma hela nationen. 90 procent av alla serber i hela före detta Jugoslavien är faktiskt bra människor. Det var den där lilla minoriteten som försökte göra det de försökte göra, säger han.
Det yttersta ansvaret för kriget och de fientliga stämningarna ligger på nationalistpartierna, menar Armin.
– Partierna hade inga ekonomiska planer. Man hade inga program för ett bättre liv. Det vara bara, det där är ett serbiskt parti, det där är ett bosniskt part.

Armin växte upp i Rogatica, strax utanför Sarajevo. Han uppfostrades i ett Jugoslavien där landets olika etniska grupper skulle enas under den röda stjärnan. Ingen skulle stå över någon annan. Alla var jugoslaver.
Hans mamma och pappa var muslimer. Mammans tro var präglad av uppväxten i hennes djupt religiösa släkt. Pappan som var medlem i Titos kommunistparti – det var en förutsättning för att han skulle kunna driva sitt företag – var till skillnad från sin fru ointresserad av religion.
Armin själv tänkte aldrig på om han var muslim eller kristen, om han var bosnier eller serb. När kriget mellan Kroatien och den serbiskdominerade federala armén bröt ut 1991 blev han medveten om att det fanns en skillnad. Stadens unga bosniskserbiska män tog värvning för att strida mot kroaterna och för varje kista som kom hem från fronten slöt sig stadens bosniskserbiska befolkning allt mer samman.
På bara några månader var staden delad. Armins vän Alexanders nya mössa var första tecknet.
– Det var en serbisk kille som jag hade umgåtts med i hela mitt liv. Han började strax efter, eller strax innan kriget bröt ut, att bära en mössa med en serbisk flagga på. Det var då jag kände att det var någonting skumt som var på väg att hända, minns Armin.
Den plötsliga medvetenheten om den egna grupptillhörigheten smög sig också in i Armins familj.
– Min pappa var helt ointresserad och han kunde ingenting om religion. Så när jag såg min pappa fira Bajram (en muslimsk högtid) då tänkte jag: Vad är det som händer här?

Armin hade aldrig hört talas om den lilla staden Srebrenica i norra Bosnien förrän hans familj bestämde sig för att fly dit när kriget i Bosnien och Hercegovina inleddes i april 1992.
– Vi fick åka för att situationen för muslimer i Rogatica inte var bra. Jag tog farväl av mina muslimska kompisar, varav de flesta lever i dag. Vad som hände mellan mig och den där Alexander kommer jag inte ihåg. Förmodligen gick vi bara skilda vägar. Plötsligt kände man skillnad: Jag är muslim. Alexander är serb.

Armin och hans familj var inte de enda som kom till Srebrenica. De bosniskserbiska styrkorna som drog fram genom landet tvingade tusentals bosniska muslimer på flykt. I Srebrenica hoppades de på en fristad. FN hade sedan våren 1993 upprättat en bas i utkanten av staden för att kunna ge stadens invånare skydd.
I juli 1995 inledde de bosniskserbiska styrkorna, ledda av general Ratko Mladic, sin attack mot staden.
Armin minns dagen då de bosniskserbiska styrkorna kom. Hans familj, förutom han och hans farmor, var i en av grannbyarna och hjälpte hans mammas släkt med jordbruket. Armin tog följe med de tusentals människor som strömmade genom staden mot FN-basen.
– När jag var på väg dit tänkte jag att detta är den enda rätta vägen. När jag kom dit och såg allting tänkte jag: Jag måste härifrån.
Vid FN-basen mötte Armin den bosniskserbiska armén. Plötsligt kände han sig som en fånge, som om hans öde låg i deras händer.
– Jag visste att många hade flytt ut i skogen. När jag var där nere tänkte jag att de är fortfarande i det fria. Även om man är i jättestor fara ute i skogen så är man fortfarande fri.
Den första kvällen grävde Armin ett hål under stängslet som omgärdade FN-basen och sprang tillbaka in till staden. Under en hel dag lyckades han hålla sig undan Ratko Mladics mannar. Hans farmor bussades senare från lägret och även resten av familjen kom så småningom i säkerhet. För Armin gällde det bara en sak. Fly från de bosniskserbiska styrkorna. Han tog sig till slut till en uppsamlingsplats där närmare 15 000 bosniska muslimer strålat samman för att tillsammans ta sig till bosniskt territorium.
De började en sju dagar lång marsch genom serbiskkontrollerat område. Målet var den bosniska staden Tuzla, där den bosniska militären fortfarande hade kontrollen. Armin visste vad som väntade längs vägen. Ingen mat. Landminor. Krypskyttar.
– Vi var medvetna om att max tio procent skulle överleva.

110517_armin_220_2.jpgEtt nytt liv. Armin lyckades fly från massakern i Srebrenica genom ett område som kontrollerades av bosnienserbisk militär. Han hade tur som överlevde, säger han – många av hans vänner gjorde det inte. I dag bor han i Malmö med sin flickvän och sin dotter och driver en restaurang. Foto: Karin Zackari
Armin tog följe med en av den bosniska militärens officerare. Mannen var skadad och Armin erbjöd sig att leda hans häst. I officerens omgivning skulle han vara säker, tänkte han.
Längs hela vägen var det Armins grupp som fick uppdraget att säkra marschvägen. Gruppen gick i förväg, spred ut sig och vinkade förbi de andra. Sedan gled de in i den stora kolonnen igen, för att återigen ta sig fram till täten. Det innebar att Armin antingen var skyddad mitt i gruppen, eller låg gömd när attackerna kom.
Vid flera tillfällen såg han på nära håll vad som hände med dem som blev tillfångatagna av bosniskserbiska soldater.
– Vid ett tillfälle såg jag kanske 350 personer som blev tillfångatagna. De blev skjutna nästan allihop. Det var kanske två personer som överlevde det där och jag såg det på 50 meters avstånd. Vi fick välja om vi skulle börja skjuta och försöka befria gruppen eller inte. Vi valde att inte göra det. Det skulle äventyra vår säkerhet och vi var också utmattade och utan mat. Vi orkade inte ta onödiga strider så att säga. Alla fick kämpa för sitt liv.
Kolonnen tog sig genom skogarna, klättrade upp för berg och vadade genom vattendrag. De hade inte mat så att det räckte. Armin minns hur han försökte mätta sin hunger med levande skogssniglar och blad.
När han lämnade Srebrenica hade han likt många andra inte haft tid att förbereda sig. Bara efter några dagar gick den ena av hans billiga gymnastikskor sönder. Han tvingades gå med bara en sko och snart var hans fotsulor såriga och blodiga. För att kunna ta sig framåt gick han 300 meter, stannade, satte skon på andra foten och gick ytterligare 300 meter.
Samtidigt gjorde sig de serbiska soldaterna ständigt påminda längs vägen. Armin kan räkna till tre tillfällen då han, som han själv säger, såg döden.
– Till exempel då vi var tvungna att passera en stor väg, mitt i det serbiska territoriet. De hade väntat på oss där. Vi väntade tills det blev mörkt för då hade man större chans att klara sig. De första tio personerna som sprang dog allihop. De två andra skottskadades. Jag var den trettonde personen. Man böjde ner huvudet och sprang så fort man bara kunde. Jag kände hur nära skotten kom. Tack och lov hade jag tur som blev den första att komma över helskinnad.
– Vid ett annat tillfälle, kanske en dag efter det där springandet, träffade jag en serbisk soldat i skogen. Vi visste inte vad vi skulle göra. Vi var två meter ifrån varandra. Det var ett tillfälle då vi kunde ha skjutit varandra, men det gjorde vi inte. Utan vi gick varsin väg.
Vid ett tredje tillfälle, när Armin gick tillsammans med sin vän som han träffat längs vägen, blev de beskjutna av krypskyttar. Hans vän träffades med ett skott i pannan. Armin kände hur en kula ven förbi hans huvud.

Vad händer med en människa när kriget blir vardag? Armin säger att han inte riktigt vet. Han minns bara att han blev kall, att han blev som en sten.
– Hela den här resan, utan mat och vatten med ett ständigt skjutande, det är klart att det tar kål på en. Men samtidigt byggs en annan känsla. Plötsligt blir man van vid att se folk dö.
Det är som om han tycker att det är pinsamt att säga det. Men det var också hans mamma och syster som höll honom vid liv.
– Jag tyckte faktiskt synd om dem. Jag tänkte att om jag dör, hur ska min mamma klara det? På något sätt fick jag ny kraft. Jag tänkte att jag ska göra allt för att överleva det här.
Efter sju dagars vandring nådde Armin gränsen till det bosniska territoriet. Mellan honom och friheten återstod nu bara den serbiska fronten.
– Den bosniska armén började anfalla och tryckte tillbaka den serbiska fronten. Det var granater och man visste inte vem som var vem, det var kaos. Men för oss gällde det bara att ta oss framåt. Vi tänkte att även om den bosniska armén inte kunde ta den serbiska posteringen så kunde vi hjälpa till från baksidan. Det var bättre än att vänta. Vi visste att om de serbiska soldaterna vann det här så var vi döda.
– Jag kommer ihåg att jag i det där kaoset sprang ut på en äng. Där började det dyka upp soldater från det höga gräset. Det var säkert 300 soldater. När vi såg allt det där visste vi att vi var fria.

Armin sitter i soffan vid Burger King-restaurangens stora fönster. Han pratar lugnt, försöker minnas alla detaljerna i sin berättelse.
Han har haft tur, säger han. Det var turen och att han, till skillnad från många andra, var orädd under de där sju dagarna som gjorde att han överlevde.
Många hade inte Armins tur. Han tycker fortfarande att det är jobbigt att träffa sina döda vänners föräldrar. De säger att han påminner dem om deras egna söner.
Trots att kriget i det forna Jugoslavien rev upp djupa sår som fortfarande inte har läkt tycker Armin att det går åt rätt håll. Han har varit tillbaka i Bosnien och sett serber och muslimer festa tillsammans. Han berättar om hur de gamla fienderna knyts samman av nya affärsavtal.

Men hur mycket han än riktar blicken mot framtiden återstår ändå den återkommande frågan: Varför?
– Jag kommer ihåg när jag kom tillbaka till Srebrenica 1999. Tro mig, staden såg likadan ut som när vi lämnade den. Inget hade lagats, inga glasrutor, ingenting. Var man tvungen att ta den där staden då? Att döda så många människor, för vad? Det är det som är jobbigt.
– Vad är det som är bättre nu? Vad har man uppnått? Frågar du en serbisk person som bor i Srebrenica så skulle han säga att det bara var dumheter för det var bättre innan, när alla var med och levde. Nu är det inte roligt att bo i ett villaområde där bara tre av 80 hus är bebodda. 77 hus står tomma. Vad är det som är roligt med det? Och varför ska man … varför ska man hata någon?
Daniel Poohl

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA