AFD är inte längre bara ett östtyskt fenomen

Det skulle vara alldeles för lätt att förklara framgångarna för Tysklands högerextrema parti Alternative för Tyskland (AFD) som en produkt av östtyskars missnöje och identitetspolitik.

De ekonomiskt svagare delstater som utgjorde DDR – Tyska demokratiska republiken – är visserligen partiets kärnområde, med Sachsen och Thüringen som starkaste fästen. Där har AFD länge etablerat sig som bärare av en politisk förbittring över ”etablissemanget” i väst, eftersom många känner att de hamnat på efterkälken under de 36 åren sedan återföreningen av landet.

Men AFD gör insteg också i västra Tyskland, med oroväckande fart.

Många väntar ängsligt på vad som ska hända när de östliga delstaterna Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern går till val i september. I den första pekar opinionsundersökningar ut AFD som största parti, i den andra skulle partiet kunna få absolut majoritet och för första gången bilda regering. Men två val nyligen i västra Tyskland ger också anledning till oro.

Den 8 mars var det val i den välmående delstaten Baden-Württemberg, där Mercedes-Benz och Porsche har sina huvudkontor. De Gröna blev störst i valet, med Kristdemokraterna (CDU) mindre än en procent efter sig. Men på tredje plats seglade AFD upp med 18,8 procent, en ökning från förra valet med 9 procentenheter.

Två veckor senare, den 22 mars, var det val igen – nu i delstaten Rheinland-Pfalz, som har gränser till Frankrike, Belgien och Luxemburg. Där slog CDU med sina 31 procent av rösterna Socialdemokraterna (SPD), som traditionellt har delstaten som sin hemmaplan. Men även här landade AFD på tredje plats med ett starkt mandat, 19,5 procent, efter en ökning med över 11 procentenheter. Det är det hittills bästa valresultatet för AFD i västra Tyskland. En AFD-politiker försökte sig på att skämta: Rheinland-Pfalz var nu det lilla Öst här i väst.

Intressant nog har AfD fått ett ökat stöd bland de unga i delstaten och blev det största partiet bland väljare under 25 år. I Baden-Württemberg ökade partiets stöd i den åldersgruppen till 16 procent – 10 procent mer än i valet innan.

En förklaring till ökningen är att AFD med framgång har vädjat till yngre, lägre utbildade väljare som är oroliga för sin framtid, särskilt med hänsyn till migrationen och kriminaliteten. Men partiet är också skickligt på att producera känslomässigt polariserande inlägg på sociala medier som väcker engagemang och alltså får framgång genom algoritmer. AFD kan sägas göra politiska vapen av känslor – förvandlar frustration till ilska.

En annan intressant erfarenhet är att AFD klart har etablerat sig som ett ”arbetarparti” i delar av västra Tyskland. I Rheinland-Pfalz röstade nästan 40 procent av väljarna på detta högerextrema parti – en uppgång med svindlande 21 procentenheter på bara fem år.

Partiledaren Alice Weidel var snabb att kapitalisera på denna tydliga förändring och förkunna att ”Socialdemokraterna inte längre är arbetarpartiet, det är vi i Alternativ för Tyskland som är det.”

Weidel gjorde uttalandet trots att AFD kontinuerligt har satsat på radikal frihandelspolitik, röstat mot eller avstått från att stödja lagstiftning för att höja minimilöner och stärka arbetares ställning. I stället har partiet föreslagit skattereformer som i första hand skulle gynna de välbeställda.

Weidel själv arbetade tidigare i bankvärlden och bor tekniskt sett i Schweiz. Samtidigt är ledande partiföreträdare i AFD:s östtyska kärnområde egentligen ”Wessies”. Partiets ledare i Thüringen, Björn Höcke, kan noteras som undantaget från den regeln.

I själva verket är AfD varken ett östparti eller ett arbetarparti. Snarare är det ett parti som är bra på anpassning och opportunism.

Framför allt har partiet normaliserats och därmed blivit ett giltigt alternativ för både yngre och arbetarklassväljare. De grupperna var tidigare tveksamma till att rösta på ett högerextremt parti.

Och om det är ett öst- eller västparti, det är en öppen fråga.

Nicholas Potter är del av Expos internationella korrespondentnätverk, baserad i Berlin. Han är journalist och redaktör på den tyska tidningen TAZ/Die Tageszeitung och har även publicerats i The Guardian, The Jerusalem Post och Der Tagesspiegel. Tidigare var han journalist och researcher med fokus på extremhögern på den tyska antirasistiska stiftelsen Amadeu Antonio Stiftung.

Översättning: Erik Sidenbladh

Nicholas Potter