Hatets logik

(200412)Efter en vecka av rättegångsförhandlingar står det klart. Anders Behring Breiviks terrordåd den 22 juli 2011 är både obegripligt och logiskt.

Det är obegripligt för att det är så svårt att förstå hur en man kan vara förmögen att så iskallt och beräknande mörda ungdomar. Det blir ännu mer obegripligt när gärningsmannen inte visar någon som helst ånger och snarare njuter av att berätta om sina dåd.

Under veckan har vi journalister som varit på plats i Oslo sett hur Breivik lugnt tagit plats i rättssalen. Vi har fått se honom envisas med att få läsa upp sitt politiska tal och hört honom förklara sina påstådda resor till Liberia och England. Mönstret i hans beteende har varit uppenbart. När han kontrollen njuter han, när han ifrågasätts blir han irriterad.

Det var förstås en märklig känsla att se och höra honom svara på frågor. Men det var inte förrän under torsdagens utfrågning som vi på allvar blev påminda om det obegripliga i Breiviks dåd. De första dagarna var en studie i förövaren. Nu kastades journalister, läsare, tv-tittare och inte minst offren tillbaka till den där känslan av overklighet som vi alla kände den 22 juli 2011 och dagarna efter dåden.

Fokus för torsdagen utfrågning låg på sprängningen i Oslo och mördandet på Utöya. Utan darr på rösten förklarade Breivik att det var meningen att döda alla på AUF-ungdomar på Utöya, att han hade velat halshugga Gro Harlem Brundtland. Det krävs givetvis någon form av känslomässig störning för att kunna begå den typen av dåd – och att i efterhand prata om det utan insikt i vilken skada han orsakat.

Det är som att Breivik till och med insett det själv. Veckorna innan terrordådet pumpade han sig full med anabola steroider, gjorde sig själv till en mördarmaskin. Problemet är att han aldrig tycks vakna upp ur dimman.

Samtidigt har veckans förhandlingar visat att Breivik mycket väl visste vad han gjorde. Han må bära någon form av känslomässig störning, men han är medveten om sina handlingar. Vi har haft ett antal vansinnesdåd i Sverige under de senaste åren. Människor som i psykotiska tillstånd kör in sin bil i en folksamling eller slår ner människor med järnrör. Breivik var inte en sådan gärningsman. För Breivik hade en idé. Han drivs av en politisk uppfattning som legitimerar hans våld.

Vi har i dag två former av högerextremism. Den traditionella extremhögern som mobiliserar mot en judisk världskonspiration och den antimuslimska rörelse som har islam och "kulturmarxister" som fiende. I sitt manifest hämtar Breivik stora delar av den ideologiska inspirationen från den antimuslimska rörelsen. Men under veckans förhandling blev det tydligt att han inte bara hör hemma där. Breivik är en hybrid, han ställer sig över extremhögerns skiljelinjer. Å ena sidan bekämpar han den marxistiska och liberala "konspirationen", som mördar det norska folket genom muslimsk invandring. Å andra sidan handlar hans krigföring om att försvara den norska "urbefolkningen" från utrotning, en idé som går att hitta i den nazistiska idévärlden.

Han ser sig som en militant nationalist som representerar hela extremhögern. Han säger samma sak som både marginaliserade nazister och rumsrena högerpopulister: Vi lever i en skendemokrati, nationalister lider av ett systematiskt förtryck och vårt samhälle är på väg att islamiseras. Men till skillnad från de allra flesta som delar hans idéer tar han sig rätten att mörda sina politiska motståndare.

Många inom nationalistiska och antimuslimska grupper har under de senaste dagarna varit upprörda över att de skuldbeläggs för Breiviks terrordåd. Men försöken att sätta in Breivik i ett politiskt sammanhang handlar inte om att skuldbelägga. Det är ytterst få aktörer som på allvar menar att exempelvis Sverigedemokraterna ska bära skulden för vad Breivik gjort.
Det handlar om att försöka förstå. Terrordåd bygger på idéer. För att förstå det obegripliga måste vi se varifrån Breivik fått sina idéer. Först då blir det logiskt att han valde att attackera socialdemokrater. Först då blir det logisk varför han attackerade regeringskansliet.
Daniel Poohl