utr patrik brinkman

2010 var Kent Ekeroth på samma möte som den högerextreme affärsmannen Patrik Brinkmann, nu vd i gruvbolaget Wiking Mineral, där Daniel Friberg - en av den svenska nyfascismens galjonsfigurer - är ordförande. Trots det får Ekeroth stanna i partiet.

Rasism ok så länge du stödjer SD-ledningen

Publicerad 2015-04-12

Söndagskrönika. Massuteslutningarna i SD ger bilden av ett parti som håller rent. Men det är inte sant. Så länge rasismen eller extremismen går i linje med ledningens strategier är den en självklar del av partiet.

Det är inbördeskrig i Sverigedemokraterna. Partiledningen förbereder massuteslutningar av SDU-ledningen och deras allierade. Konflikten har beskrivits som en strid mellan moderpartiets socialkonservatism och ungdomsförbundets hårdföra nationalism. För partiledningen innebär striden en möjlighet att stärka bilden av ett rumsrent parti som rensar ut rasism och extremism.
Men är den bilden verkligen sann?

För utomstående kan konflikten i Sverigedemokraterna vara svår att begripa. Det är lätt att tappa bort sig i begrepp och finstilta positioneringar som inte ens alla partiets medlemmar förstår sig på.

Så till en början finns det anledning att försöka reda vad de egentligen bråkar om.

Båda falangerna är nationalister. Det är själva kärnan i Sverigedemokraternas politik. Frågan är bara var gränserna går för vem som ska vara med i gemenskapen. Mattias Karlsson har formulerat en kulturnationalistisk hållning, som kortfattat innebär att svenskheten bygger på kultur och inte hudfärg eller etnicitet. Vem som helst kan i teorin bli svensk, förutsatt att denne assimileras. 
Den andra falangen ser kulturnationalismen som i första hand en position, anpassad efter den rådande politiska dagordningen, som det inte går att bygga reell politik utefter. Även om det sällan är uttalat så lutar SDU-falangen istället åt en etnonationalism. Alltså att homogeniteten ska formas efter etnicitet – det svenska folket. 


Nationalismen är en överordnad princip som inte alltid räcker som kompass när ett parti ska göra sakpolitiska ställningstaganden. Därför lanserades för några år sedan socialkonservatismen som ett ideologiskt komplement. Partiet säger sig vara höger i frågor som rör exempelvis familj och kultur. Men mer vänster när det gäller frågor om välfärdsstatens ansvar att säkerställa att ingen hamnar utanför. Inom SDU-falangen är de också konservativa, men har signalerat att de vill ha en tydligare borgerlig profil.



Den tredje konfliktlinjen handlar om det som Mattias Karlsson med rätta beskrivit som ett infiltrationsförsök från radikala krafter, ofta kallade den identitära rörelsen. De identitära är en högerextrem strömning präglad av antidemokratiska, antisemitiska och nyfascistiska tankegångar som vunnit mark i Sverige under det senaste decenniet. Deras övergripande strategi är så kallad metapolitik – en kulturkamp som går ut på att vinna makten över den politiska dagordningen. Via bland annat bloggportalen Motpol, förlaget Arktos, seminarier, aktivistgruppen Nordisk ungdom och nyhetssajten Fria Tider försöker de påverka den högerextrema miljön och resten av samhället i en annan riktning.

Under flera års tid har de aktivt visat stöd för ungdomsförbundets ledning som setts som en kraft som kan vrida Sverigedemokraterna åt rätt håll. Ungdomsförbundet har å sin sida flirtat med de identitära strömningarna utan att någon gång officiellt tagit ställning för dem. Mattias Karlsson har sett utvecklingen och tolkar därför SDU-falangens framfart som ett hot mot partiets riktning. 


Konflikten handlar om allt detta på samma gång och är i grunden en strid om vilken väg partiet ska ta. Ska Sverigedemokraterna fortsätta på den inslagna vägen, med ett brett och pragmatiskt tilltal som får väljarna att glömma partiets rötter.
Eller ska Sverigedemokraterna vara ett parti som slutar anpassa sig och på allvar utmanar den rådande dagordningen och som inte skäms för varifrån man kommer.



I takt med SDU-ledningens klättring uppåt i maktleden har partiledningen blivit allt mer desperat i sina försök att marginalisera dem. Vid två tillfällen har ledningslojala SDU:are utmanat Gustav Kasselstrand om makten i ungdomsförbundet, men misslyckats.

Nu återstår uteslutningarna som sista utväg för partiledningen. Men det går inte att utesluta folk hur som helst. Det skulle inte se bra ut. Det måste finnas skäl. Det är här partiets så kallade nolltolerans kommer in i bilden.
Utåt är den ett löfte mot väljarna att partiet tänker hålla rent mot rasism och extremism.
Internt fungerar den som ett maktmedel. 

Mattias Karlsson och partisekreteraren Richard Jomshof har under den senaste veckan gett flera exempel på skäl till att flera personer nu riskerar att uteslutas. Problemet är att de där skälen passar in på betydligt fler än de som hotas av uteslutning.

Det kanske tydligaste exemplet är ledningslojale pressekreteraren Henrik Vinge som avslöjats ha haft samröre med såväl det italienska partiet La Destra som Nordisk Ungdom. Båda organisationerna har av ledningen pekats ut som belastande att ha haft samröre med.

Exemplen på dessa dubbla måttstockar är många. Som riksdagsledamoten Kent Ekeroth. 2009 var hans organisation Antiislamiseringsfonden värd för ett möte där den antimuslimske extremisten Alan Lake talade. Lake har bland annat hotat politiker med avrättning och tortyr. Till Almedalen 2010 bjöd Ekeroth in Robert Spencer, en av den internationella antimuslimska miljöns galjonsfigurer som bland annat förnekar folkmordet i Srebrenica.
Kent Ekeroth har gång på gång fört etnonationalistiska och öppet rasistiska resonemang på sin blogg. Noga dokumenterat av bland andra "Inte rasist men…"

2010 deltog Ekeroth på ett möte i Tyskland tillsammans med flera högerpopulistiska och högerextrema aktörer. Tanken var att samla krafterna för att lyckas driva igenom en EU-lagstiftning mot byggandet av moskéer. En av deltagarna var den högerextreme affärsmannen Patrik Brinkmann, nu vd i gruvbolaget Wiking Mineral, där Daniel Friberg - en av den svenska nyfascismens galjonsfigurer - är ordförande.

Trots allt detta är Kent Ekeroth kvar i partiet. 



Kanske mest intressant är att vända blicken mot Mattias Karlson, som pekat ut antisemitismen som en faktor för uteslutning. Samma Karlsson var inför EU-valet 2004 med och tog beslut om att ta emot pengar från belgaren Bernard Mental, trots att han uppmärksammats för sin antisemitism och trots att partiet fått flygbladstexter av den givmilde donatorn med resonemang om den "nordisk rasen".

Efter EU-valet 2014 åkte Mattias Karlsson ner till Bryssel och var med och förhandlade in Sverigedemokraterna i en partigrupp tillsammans med italienska Femstjärnerörelsen och dess ledare Beppe Grillo som på hemmaplan kritiserats för antisemitiska utspel. Samarbetet fick Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, att reagera. De menade att "Sverigedemokraterna sanktionerar judehatet i Europaparlamentet".

När EU-gruppen senare kollapsade anslöt en ny ledamot för att säkerställa gruppens fortlevnad - Robert Iwaszkiewicz från polska partiet Kongressen för nya högern. Han har påstått att det inte finns bevis för att Adolf Hitler kände till Förintelsen, i samband med att han försvarade samma påstående från sin partiledare, Janusz Korwin-Mikke, enligt Rafal Pankowski på den antirasistiska organisationen Never Again som är expert på polsk högerextremism.

Varför är då samarbete med antisemiter eller samröre med den mest extrema delen av den internationella antimuslimska miljön plötsligt ok?
Helt enkelt för att den är en del i ledningens strategi.

Den antimuslimska linjen passar perfekt med kulturnationalismen. Då kan man argumentera för att muslimer inte passar in genom att hänvisa till kultur.
Samarbetet i EU-parlamentet var nödvändigt för partiet för att få en plattform, då spelade antisemitismen ingen roll.
När ledningslojala personer avslöjas med rasistiska kommentarer är tålamodet större. De står ju ändå på rätt sida i de interna konflikterna. 

Likadant är det med samarbetet med Dansk Folkparti som har varit ledningens kanske största inspirationskälla. Där har man inte tagit hänsyn till det faktum att Dansk Folkepartis politik präglas av en etnonationalism som SD i andra sammanhang säger sig inte vilja ha att göra med. Men i fallet med Dansk Folkeparti har man valt en samarbetspartner som inte uppfattas som så extrem här hemma i Sverige och som man kan få ett bra utbyte med.

Så när nu partiledningen förbereder massuteslutningar är det alltså inte i första hand för att göra sig av med rasismen och extremismen i partiet.
För så länge den går i linje med ledningens strategier är den en självklar del av partiet. 


Daniel Poohl

Hovrätten fastställer dom – nazister attackerade polis

Attacken vid Medborgarplatsen. Hovrätten fastställer tingsrättens fängelsedom mot en 23-årig aktivist i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Han döms för sin roll i samband med att en grupp nazister gick till samlad attack mot polis.

Greps med tio kilo dynamit – hyllade NMR på nätet

Tre män i Göteborg häktades på måndagen av Göteborgs tingsrätt för bland annat förberedelse för allmänfarlig ödeläggelse. En av dem har ett flerårigt förflutet i bland annat Nordiska motståndsrörelsen – och hyllade dem på Facebook så sent som för en månad sedan.

SD-riksdagsmannen: Jag stödjer al-Assad

De båda sverigedemokratiska riksdagsmännen har uppgett att de förhåller sig neutrala till regimen under sin resa i Syrien. Men nya uppgifter som Expo tagit del av ger anledning att ifrågasätta om detta verkligen stämmer.

Tidskriften Expo

2017/3 Kampen om rampljuset

2017/3 Kampen om rampljuset

Annons: Till levandehistoria.se
Annons: till Byggnads
Annons: till SKMA