Bokslut Almedalen

Publicerad 2010-07-10

En av morgnarna luktar det rök nere vid hamnen. Gudrun Schyman står tillsammans med partikamrater och svarar på frågor om varför det lilla partiet valt att bränna 100 000 kronor. Hon förklarar men andra tänker på pengarna och elden. Bränna pengar, ja de lär ju i alla fall få uppmärksamhet, säger en av alla de där Almedalsbesökare vars analyser och tankar man inte kan undkomma i trängseln på stadens kullerstensgator.

Den som går en dag längs de där kullerstensgatorna kommer att möta överentusiastiska amatörskådisar i Superhjältedräkter. De kommer att stöta ihop med svettiga män och kvinnor i löjeväckande maskeraddräkter. De kommer att behöva stånga sig genom horder av ungdomspolitiker i illasittande t-tröjor med piffiga budskap. Deras röster kommer att drunkna i ljudet av rundgången från ivriga torgmötestalare.


ALMEDALEN är en politikens Kiviks marknad. Med en mördande konkurrens. De etablerade partierna är de självklara aktörerna. Det är också kring dem medierapporteringen och de olika dagarnas upplägg kretsar. De är liksom garanterade sin uppmärksamhet.
Men det gäller inte alla.

För resten av de organisationer och företag som finns här handlar det om att bryta genom bruset. Att fånga uppmärksamheten.

Det är därför pengar brinner, det är därför tjejjouren i Järfälla placerar ut en mobil bordell längs en av gatorna.

För partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna är det de här spelreglerna som gäller i Almedalen. Nu när politikerna, pr-människorna och journalisterna packar ihop och lämnar ön kan vi konstatera två saker.

Varken Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna har lärt sig att bryta genom bruset.
Och om de ska få uppmärksamhet krävs det att någon att stiger in i handlingen.


DET HÄR var inte första året högerextrema partier tog sig till Almedalen. Sverigedemokraterna har sedan 1990-talet varit en återkommande aktör på Visbys gator. Även Nationaldemokraterna har fått en viss Almedalsvana.

I år har Sverigedemokraterna arrangerat torgmöten, de har erbjudit flanerande Almedalsbesökare att ägga en sverigedemokrat, mot att de kan svara rätt på tio frågor som blottar rasism och extremism hos de etablerade partierna. Ungdomsförbundet har markerat sin närvaro i gatubilden och på seminarier i sina gula tröjor och pubertala snubbelgubbetakter. Den spontane Chang Frick, sverigedemokrat från Kristianstad, har trumpetat svenska nationalsången så att det ekat mellan husen.
Bland annat.

Nationaldemokraterna har inte varit lika iögonfallande. Men ändå funnits på plats med sina brandgula flaggor och nazistiska släptåg i form av Fria nationalister. När Marc Abramsson talade under ett av partiets torgmöten lockades fler av Jimmie Åkessons glassätande några meter bort. Daniel Spansk, kommunfullmäktigeledamot för partiet i Nykvarn, passade på att lägga tio minuter på att förklara varför han har det efternamn han har.

Det skingrar förvisso molnen kring ett av den mest opassande namnen i den nationella rörelsen, men lockar knappast väljare.
Eller uppmärksamhet.

Det var först när andra aktörer kom in i handlingen som partiet lyckades bryta genom bruset. När en av prästerna från Svenska Kyrkan utmanade Nationaldemokraterna på debatt flockades plötsligt publiken framför partiets scen.

Sverigedemokraterna gjorde själva ett försök att dra uppmärksamhet till partiet genom att koppla ihop sig med utomstående aktörer. När den amerikanske islamofoben Robert Spencer talade på ett seminiarie som partiet arrangerade var det fullsatt. Det blev åtminstone ett inslag i P1 och en artikel i Aftonbladet. Och givetvis en i Expo.

Men det stora genomslaget kom inte på grund av något partiet gjorde, utan för något det blev utsatt för. När biskopen Lennart Koskinen lite förvirrat försökte stoppa Sverigedemokraternas torgmöte utanför Svenska Kyrkans tält kastades Jimmie Åkesson rakt in i tv-sofforna.


SVERIGEDEMOKRATERNA är medvetna om att partiet har svårt att få genomslag i Almedalen. Partiledningen som har glidit runt på Visbys gator under den senaste veckan ser mest ut att markera sin närvaro i det politiska etablissemang man säger sig avsky.

Men kanske finns det en oro där bakom den självsäkra uppsynen.
I alla fall borde det göra det.

I Almedalen är det politiska spelet uppskruvat, maximerat och anpassat till en liten klick människor. Det är mer än vad vi ser här under en vecka som avgör ett val. Men spelreglerna här säger ändå en del om den verklighet Nationaldemokraterna och inte minst Sverigedemokraterna har att möta när rosévinsfläckarna torkat och Almedalskalendrarna slängts i papperskorgen.

Sverigedemokraterna har svårt att skapa ett intresse runt sitt parti själva. Deras pressmeddelande bemöts med ett svalt intresse från mediekåren och när arbetsmarknadspolitiken ser ut att bli den stora valfrågan är det få som undrar hur partiet ser på ungas arbetslöshet eller LAS.


ATT VARA i Almedalen är att vara i en bubbla. Vad utfallet av alla utspel, avgående ministrar och citatvänliga biskopar blir är just nu svårt att förutse.

När vi kliver på båten och ser Gotland försvinna i horisonten är det egentligen bara en sak som står klar.

Det är inte SD själva som kommer ta partiet in i riksdagen.
Daniel Poohl

Verktyg: