Ett riskfyllt vägval: SD på väg in i regeringen

Att Moderaterna nu öppnar för att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna förvånar få. Det är kulmen på en längre politisk förskjutning. Under de senaste åren har Sverigedemokraternas inflytande över svensk politik vuxit stegvis. Partiet har satt problemformuleringar, flyttat konfliktlinjer och etablerat prioriteringar som andra partier anpassat sig till – samtidigt som SD vuxit i mandat. Det som nu sker är att detta inflytande omsätts i direkt makt, med möjlighet att ta en än mer tydlig institutionell form.

SD:s potentiella plats i en regering efter valet i september handlar inte bara om nya förhandlingsrelationer, utan om tillgång till den verkställande makten: att bemanna departement, styra myndigheter och i praktiken forma statens agerande. Det är i ljuset av denna förskjutning som dagens besked behöver förstås.

Sverigedemokraterna är ett parti sprunget ur extremhögern, eller ur den ”Nationella rörelsen” som det hellre vill definiera sig som. Partiets politiska projekt kretsar i grunden kring att radikalt homogenisera nationen och skapa en över- och underordning i vem som anses tillhöra den. När en sådan politisk idé ges direkt inflytande över de institutioner som avgör dessa frågor förändras inte bara politiken i sak, utan också hur staten används och kommer att förstås.

Detta får särskild betydelse i dagens säkerhetspolitiska läge. Statsminister Ulf Kristersson beskriver själv situationen som den allvarligaste på decennier. Krig i Europa, ökade påverkansoperationer och en mer instabil internationell ordning gör tillit, lojaliteter och institutionell robusthet till centrala säkerhetsfrågor. Mot den bakgrunden, och givet SD:s återkommande angrepp på dessa institutioner, framstår beslutet att öppna upp för sverigedemokratiska ministerposter efter höstens val som ett vägval förenat med betydande risker.

Den sverigedemokratiska rörelsen har under lång tid byggt politiskt kapital på att ifrågasätta legitimiteten hos just dessa institutioner – genom återkommande angrepp på den fria och oberoende journalistiken, rättsväsendet, myndigheter, akademin och etablerad kunskap, och genom en retorik som ligger nära bredare konspirationstroende och högerextrema miljöer. Ett tydligt exempel är partiledaren Jimmie Åkessons budskap om det så kallade folkutbytet – en högerextrem och i grunden antisemitisk trop. Idéer och ett språk som Åkesson själv för några år sedan beskrev som något nazister håller på med.

Detta sammanfaller med det som många experter, forskare och även regeringen själv i dag identifierar som centrala sårbarheter i demokratin: minskad tillit, ökad polarisering och en informationsmiljö där desinformation och misstro kan få fäste.

När ett försämrat säkerhetsläge möter en politisk rörelse som SD, som är uppbyggd kring att undergräva tillit, hetsa mot minoriteter och utmana den liberala demokratin uppstår en spänning som inte kan reduceras till en vanlig regeringsbildning.

Samma regering som varnar för ökade yttre och inre hot, informationspåverkan och behovet av robusta institutioner väljer nu att förändra vilka aktörer som ges tillgång till just dessa system.

Genom en plats i regeringen får den sverigedemokratiska rörelsen tillgång till statens innersta rum – säkerhetsklassad information, centrala beslutsprocesser och de system som bär upp rikets säkerhet. Det innebär inte bara en politisk omprövning, utan att Moderaterna bygger in en betydande sårbarhet och risker i statens mest centrala funktioner.

Det som i dag presenterades som ett nytt besked är därmed något annat: inte början på en ny riktning, utan slutpunkten på en lång förskjutning. Skillnaden är att det nu inte längre handlar om inflytande och förhandling, utan om direkt makt över staten.

Niclas Nilsson