Vem avgör vilka värderingar som är svenska?

Ord spelar roll i politiken. De definierar vad som uppfattas som problem och vilka lösningar som framstår som rimliga. Politiker har ett ansvar för hur orden används. I en allt snabbare och mer högljudd politisk debatt riskerar begrepp att bli svepande och otydliga. I partiledarintervjun i Dagens Nyheter inför valet 2026 beskriver Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ”politisk islam” som ett hot mot Sveriges existens och grundläggande värderingar. Starka ord, men som väcker en grundläggande fråga: vad är det egentligen som avses?

Begreppet ”politisk islam” används ofta som om det vore en tydligt avgränsad ideologi. I praktiken rymmer begreppet en rad olika fenomen: från våldsbejakande islamistiska rörelser till konservativa religiösa miljöer, muslimska organisationer i civilsamhället eller troende som motiverar politiska ställningstaganden utifrån sin religion.

Religiöst motiverad politik är samtidigt inget unikt för islam. Den kristdemokratiska rörelsen i Europa är själv ett historiskt exempel på hur religiösa värderingar och uppfattningar omsatts och använts i politiska program.

Kristdemokraternas samarbetsparti Sverigedemokraterna har under lång tid drivit en politisk agenda där islam i sig beskrivs som ett existentiellt hot och som ett samhällsproblem, och där politiska förslag syftar till att begränsa religionens närvaro i offentligheten. Specifika uttryck och extremistiska miljöer har använts för att generalisera, hetsa mot och kollektivt misstänkliggöra en hel religion och dess utövare.

I ett sådant politiskt landskap riskerar otydliga och svepande formuleringar från en högt uppsatt regeringsföreträdare som Ebba Busch att förstärka en problemformulering som en annan aktör i samma politiska block konsekvent och radikalt vill driva längre.

I DN-intervjun beskriver Busch situationen som så allvarlig att ”hela Sveriges grundexistens” riskerar att hotas om ”politisk islam” får fäste.

Det politiska mönstret är välbekant: först etableras en existentiell hotbild, därefter mobiliseras opinion kring symboliska åtgärder.

I intervjun lyfter Busch exempelvis ett förbud mot niqab och burka – trots att hon själv uppskattar att det rör sig om omkring hundra kvinnor i Sverige.

När politiska konflikter formuleras kring symboler som berör ett mycket litet antal människor får åtgärderna främst en politisk funktion. De signalerar riktning i värderingsdebatten snarare än att lösa konkreta samhällsproblem.

Förra veckan röstade en enig distriktsstyrelse för Kristdemokraterna i Stockholm ja till att driva slöjförbud för barn i förskolan och lågstadiet, alltså barn mellan ett och nio år.

På ett nationellt plan driver Kristdemokraterna förbud för burka och niqab på personal i offentlig verksamhet, och förbud för slöja på barn i förskolan.

Frågan om barn och religiösa symboler är genuint svår. Många, även bland religionsfrihetens försvarare, känner tvekan inför att små barn bär religiösa plagg som i vissa miljöer används till förtryck och kontroll. Diskussioner om barns autonomi, könsnormer och religiöst förtryck är legitima och förs också inom religiösa minoriteter själva. Frågan rör avvägningar mellan föräldrars religionsfrihet, barns rättigheter och statens ansvar att skydda individens frihet.

Religionsfriheten i vårt land innebär inte bara rätten att tro – utan också rätten att uttrycka sin tro offentligt. Den gäller kristna, judar, muslimer och andra religiösa grupper. När staten börjar reglera religiösa symboler öppnas en principiell fråga: vilkas religiösa uttryck ska tillåtas, och vilkas ska förbjudas?

Här finns också en paradox i den svenska debatten. Kristdemokraterna har historiskt vuxit fram ur frikyrkliga miljöer som länge själva kämpade mot statliga begränsningar och repression gällande religionens plats i offentligheten. Att ett parti med den bakgrunden nu driver förslag som begränsar religiös synlighet kan därför ses som ideologiskt anmärkningsvärt. I intervjun får Busch frågan om alla – oavsett religion – ska anamma kristna värderingar. Hennes svar är ja: de svenska kristna värderingarna ska råda, ”så som de mejslats fram i vårt land”.

Formuleringen väcker en mer grundläggande fråga om hur politiken ser på religiös mångfald.

Om vissa värderingar definieras som kristna och samtidigt görs till norm för hela samhället uppstår frågan var det betyder för andra religiösa uttryck och traditioner. Är judar en del av dessa värderingar? Hinduer? Katoliker som ytterst lyssnar till påven i Rom?

Eller är det bara vissa religioner som förväntas anpassa sig?

Den här typen av resonemang som Ebba Busch saluför har länge varit centrala i europeisk ”kulturkrigsretorik”, där kristendomen beskrivs mindre som religion och mer som civilisation – ett kulturellt ramverk som andra grupper förväntas underordna sig. I denna konfliktlinje blir islam ofta slagträet: inte bara gällande frågor om säkerhet eller integration, utan för en bredare berättelse om nationell identitet, vilka som är ”vi” och vilka som definieras som ”dem”. 

Samhällsdebatten i vårt land behöver kunna ha två tankar i gång samtidigt. Det är rimligt och viktigt att diskutera barns rättigheter och att bekämpa religiöst motiverat förtryck. Men det är något annat än att steg för steg närma sig en position som framställer en hel religions närvaro i samhället som ett existentiellt hot.

Om politiken börjar behandla religiös synlighet som ett säkerhetsproblem och som ett hot riskerar vi bygga samhälle där religionsfriheten gradvis urholkas. Och det är en utveckling som historiskt sett sällan stannar vid en religion.

Den avslutande utgångspunkten måste vara att en demokratis uppgift inte är att avgöra vilken religion som bäst representerar ”nationens värderingar”. Dess uppgift är att säkerställa att människor med olika tro, eller ingen alls, kan leva tillsammans under samma lagar och institutioner, som jämlika medborgare i en gemenskap där rättigheter och ”vi:et” inte avgörs av religiös tillhörighet.

Niclas Nilsson