Breivik gör oss blinda för intoleransens vardag

I morgon inleds den sista dagen i rättegången mot Anders Behring Breivik. Tidigast den 20 juli faller domen. Oavsett utfallet kommer den ha betydelse för hur samtalet om terrordåden den 22 juli 2011 kommer att låta i framtiden.

Om Breivik döms till psykiatrisk vård ger det en möjlighet för de grupper som delar hans samhällsanalys att försöka bryta sig fria från kopplingen till den norske massmördaren. För dem kommer rättegången mot Breivik för evigt vara ett exempel på hur de själva orättvist och smaklöst associerats med en galen massmördare.

Om Breivik till slut anses tillräknelig och döms till fängelse blir situationen en annan. Då blir det uppenbart att terrordåden var den yttersta konsekvensen av den antimuslimska extremhögerns retorik.

För de som helt och hållet ställer sig bakom Breivik - de är inte många men de finns - spelar det ingen roll. I deras ögon kommer han hur som helst betraktas som en politisk fånge, straffad av det system han utmanat.

Expo har sedan dagarna efter terrordåden upprepat att Breivik var ensam i sin gärning, men inte ensam om sina idéer. Det är uppenbart att den röda tråden i hans manifest och inte minst i hans långa utläggning i början av rättegången färgas av samma resonemang som vi idag kan höra inom den så kallade counterjihad-rörelsen som såväl den traditionella extremhögern. Det spelar ingen roll om han till slut döms till vård eller fängelse. Hans dåd var politiskt.

Breivik och hans massmord har blivit en projektionsyta för debatten om islamofobi och motstånd mot ett mångkulturellt samhälle. Det är både bra och dåligt. Debatten har skapat en bredare insikt om den antimuslimska rörelsens växande inflytande och apokalyptiska världsbild. Även frågan om näthatets betydelse har hamnat i fokus.

Terrordåden kommer för alltid vara en påminnelse om rasismens inneboende hat och våldspotential. Men risken är att vi fäster blicken vid den mest extrema yttringen av intoleransen. Det gör oss blinda för det som sker runt om oss varje dag.

När det gäller vår förståelse för antisemitismen ligger Förintelsen för våra ögon. Det är genom den vi lärt oss känna igen hatet mot judar. Det är bra. Vi ska minnas vår historia för att inte göra om misstag. Men ibland lägger Förintelsens avgrundsdjupa svärta en skugga över nutida, inte lika dramatiska, utslag av antisemitism. Som om antisemitismen uppstår först när förintelselägren upprättats.

På samma sätt riskerar terrordåden i Norge bli en referenspunkt som gör oss blinda för intoleransens vardag. På ett sätt kan vi säga att det redan har hänt. Medan Breivik gjort fascistiska hälsningar och talat om hur han hoppats på att mörda fler utsätts människor varje dag för hatbrott och diskriminering. I den kommunalpolitiska vardagslunken gör Sverigedemokraterna vad de kan för att montera ner det mångkulturella samhället. Och runt om i Europa väntar extremhögern på att utnyttja rädslan och oron i krisens spår.

Motiven till terrordåden på Utöya och i Oslo kommer under lång tid vara föremål för debatt och tolkningar. Det stora traumat gör det ofrånkomligt. Faran är inte att fortsätta prata och försöka förstå, den är att göra dåden till en sinnebild för intoleransens uttryck. Det vinner ingen på. Förutom Anders Behring Breivik.
Daniel Poohl

Organisationer och begrepp i artikeln