Oblyg korruption i AFD

Tysklands högerextrema parti Alternativ för Tyskland, AFD, skulle vara en stark kandidat i en tävling om det mest brottsligt korrupta partiet i Europa. Svågerpolitik, nepotism, korruption och missbruk av offentliga medel – raden av olika skandaler visar helt klart att AFD inte bara försöker underminera den liberala demokratin med sin rasistiska och populistiska agenda. Man vill också fylla sina fickor med offentliga medel och summor ur partikassorna.

Sådana anklagelser är inte nya i AFD, men den pågående och allvarligaste vågen hittills började i december i Sachsen- Anhalt – en delstat i före detta DDR som går till val i september. AFD har väntats vinna med över 40 procent av rösterna.

Men partiets verkställande utskott har nu lagt en motion för att utesluta sin tidigare generalsekreterare Jan Wenzel Schmidt. Anklagelserna mot honom gäller förskingring av allmänna medel. Han påstås ha anställt personal från sitt eget privata företag på tillfällig basis på det kontor han har som medlem i förbundsdagen. Genom att göra så har han som det verkar bekostat deras löner med pengar från skattemedel.

I sitt egendomliga försvar säger han att hans motståndare inom det egna partiet också berikar sig själva, bland annat genom att anställa släktingar. Och han har rätt – sedan dess har det inte varit någon ände på avslöjandena om oetisk anställningspraxis inom ytterhögerpartiet. 

Ett avslöjande gällde tre syskon till AFD:s parlamentssekreterare i Sachsen-Anhalt som hade anställningar hos en av partiets förbundsdagsledamöter, och hans dotter var i sin tur anställd av delstatsparlamentet i – ja, rätt gissat! – Sachsen-Anhalt. Och pappan till Ulrich Siegmund, partiets ledande kandidat i det kommande valet har varit anställd av en förbundsdagsledamot för den furstliga summan av 7 725 euro i månaden.

I delstaten Nordrhein-Westfalen i västra Tyskland anställde en ledamot i delstatsparlamentet en drygt 80-årig kvinna – hennes make uppgavs vara lojal supporter och själv anställd av en kollega till politikern. Det finns inga belägg för att hon haft några uppdrag eller utfört något arbete i sin anställning. Enligt rapporter har hennes man ofta avvikit från partisammankomster tidigt eftersom han inte kunnat lämna henne ensam hemma för länge.

Det finns otaliga fall i andra delstater också där släktingar, vänner och affärskontakter har gynnats med politiska anställningar med löner betalda av offentliga medel. I ett brev till partiledningen i maj myntade en tidigare ledamot i Baden-Württembergs delstatsparlament termen business modell AFD för att beskriva sitt partis politiker som ”erbjuder fullt stöd till hela familjer på regeringens bekostnad”. 

Denna ”affärsmodell” kan också utsträckas till partiets notoriskt medgörliga bemötande av auktoritära regimer. Chefsåklagaren i Dresden utreder för närvarande Maximilian Krah, AFD:s ledande kandidat i EU-valet 2024, för anklagelser om korruption i relation till kontakter med Kina. Krah förnekar anklagelserna om att han som medlem av Europaparlamentet skulle ha fått ersättningar från Beijing. En medarbetare på hans kansli har avslöjats med att arbeta för kinesisk underrättelseverksamhet och dömts till mer än fyra års fängelse för spioneri.

De här återkommande skandalerna håller på att bli en belastning för partiets chanser i valet – ett faktum som många inom partiet erkänner. ”Anställningsförhållanden och ekonomiska beroenden har nått en nivå som inte kan förklaras varken internt eller inför väljarna” hette det nyligen i ett internt brev undertecknat av 40 av partiets egna politiker. De kräver en extra partikonferens för att behandla frågan.

AFD har mycket erfarenhet av att få skandaler framdragna i ljuset – från medlemmar som har blivit avslöjade med högerextrema paramilitära intriger till politiker som har gått fram med nationalsocialistiska slagord. Partiet har ofta kunnat gå ur kriserna starkare. Men när det handlar om pengar tycks väljare och medlemmar tappa tålamodet snabbt.

Nicholas Potter är del av Expos internationella korrespondentnätverk, baserad i Berlin. Han är journalist och redaktör på den tyska tidningen TAZ/Die Tageszeitung och har även publicerats i The Guardian, The Jerusalem Post och Der Tagesspiegel. Tidigare var han journalist och researcher med fokus på extremhögern på den tyska antirasistiska stiftelsen Amadeu Antonio Stiftung.

Översättning: Erik Sidenbladh