Rasismen mot judar känner inga partigränser

För Vänsterpartiet är Expressens stora granskning av partiets kandidater ett allvarligt problem. Över 20 kandidater har nyligen strukits från vallistorna efter avslöjanden som visat uttryck för antisemitism, stöd till Hamas eller hyllningar av Iran och Rysslands ledare. Problemet är inte bara att kandidaterna nominerats från första början. Avslöjandena väcker också frågor om vilka idéer och miljöer som fått fäste inom delar av partiet.

Samtidigt står de också exempel för något större än ett enskilt partis interna problem. Artikelserien påminner, kanske inte minst Nooshi Dadgostar, om att antisemitism och hyllningar av auktoritära aktörer och idéer inte känner några partigränser. De uppstår inte enbart hos den politiska motståndaren.

Lyssna på Studio Expo:

Det gäller inte minst antisemitismen. Under de senaste åren har den tagit sig olika uttryck i olika politiska miljöer. I vissa fall genom klassiska högerextrema konspirationsteorier. I andra genom en retorik där hat mot judar kamoufleras som radikal antisionism eller som solidaritet med Palestina. Skillnaderna i ideologisk utgångspunkt finns och är betydande. Konsekvenserna för de människor som möter judehatet är däremot lika förkrossande och allvarliga.

För Vänsterpartiet handlar frågan därför inte bara om att utesluta enskilda kandidater. Den handlar om vilka politiska och organisatoriska mekanismer som gjort att dessa personer kunnat nomineras från början och att ingen tycks ha brytt sig förrän medier återigen granskat och uppmärksammat detta. Om problemet beskrivs som några få olycksfall riskerar de bakomliggande strukturerna att förbli osynliga.

Den efterföljande debatten om Vänsterpartiets kandidater och interna strukturer visar ännu en gång risken att frågan om antisemitism eller vurmandet för antidemokratiska idéer och ideal reduceras till ett tillfälle att vinna partipolitiska poänger. Då hamnar fokus på vem som kan anklaga vem, snarare än på de idéer som faktiskt utgör problemet. Antisemitism blir inte mindre allvarlig för att den återfinns till vänster. Men den blir inte heller mer trovärdigt bekämpad av aktörer i och omkring Tidö-regeringen som konsekvent blundar för motsvarande problem i den egna politiska miljön.

Under senare år har debatten återkommande präglats av en sådan asymmetri. Avslöjanden om antisemitism, rasism eller antidemokratiska strömningar på vänsterkanten möts ofta av helt berättigade krav på ansvarstagande och högljudda fördömanden från höger. Men sådana krav riktas inte alls med samma kraft mot Sverigedemokraterna när deras företrädare avslöjats med kopplingar till rasism och antisemitism, med att hyllat Putins Ryssland, spridit konspirationsteorier eller haft samröre med extremhögern. Då är det öronbedövande tyst från samma personer som nu rasar mot vänstern. Det är ett stort problem när principerna tillämpas olika beroende på vem som granskas.

Försvaret av demokratin och antirasismen vinner på konsekvens. Antisemitism måste bemötas som det specifika hat mot judar det är. Samma konsekvens krävs också i mötet med andra antidemokratiska idéer eller andra former av rasism, oavsett om de uppträder till höger eller vänster. Annars riskerar extremism och kampen mot rasism att reduceras till ännu ett vapen i den dagspolitiska konflikten, snarare än ett problem som behöver motverkas oavsett var det uppträder.

Den avgörande frågan är därför om partier, medier och opinionsbildare är beredda att tillämpa samma demokratiska principer också när granskningen riktas mot de egna leden. Först då blir avståndstagandet från antisemitism och extremism något mer än en markering mot politiska motståndare – och ett verkligt försvar av demokratin och människovärdet.

Niclas Nilsson är researcher och utbildare på Expo.

Niclas Nilsson