SNF: Extremhögerns gubbmaffia

Den 30 november samlades ett hundratal högerextremister och nazister i Riddarholmskyrkan för att i Narvaförbundets regi hylla Karl XII. Tillställningen regisserades av SNF-veteranen Werner Öhrn, som dirigerade sin armé av sju Skansenuniformerade karoliner till tonerna av Marcia Carolus Rex och en efterföljande predikan av SNF:s förbundskomminister Åke Lion.

Med riksmarskalkämbetets tillstånd har nazister fått husera i Riddarholmskyrkan ända sedan 60-talet.

Detta är historien om en av världens äldsta nazistiska organisationer. SNF bildades som Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), den 16 oktober 1915 på hotell Kronprinsen i Stockholm. Grundandet skedde till tonerna av avklingande nationalromantik från 1800-talet. Förbundet skulle enligt programmet verka för fosterlandskärlek och ett betryggande försvar. Nazismen var ännu fjärran och i praktiken fungerade SNU som inofficiellt ungdomsförbund till dåtidens högerparti, Allmänna Valmansförbundet (AVF).

Under 1920-talet, särskilt efter försvarsbeslutet 1925 – som innebar en nedrustning – utvecklades SNU i en antidemokratisk riktning. Ledstjärnan var Lundakonservatismen, inspirerad av den franske antisemiten Charles Maurras, ledare för rojalistiska Action Française. Bland ideologerna fanns den internationellt ryktbare geopolitikern Rudolf Kjellén, en Lundakonservativ som skulle betyda mycket för den svensk nazism. Redan 1915 skrev han »Tänk en nationalsocialism i stället för en klassocialism...«. 1934 gjorde fil dr Adrian Molin, en annan Lundakonservativ, i en artikel i Svenska Dagbladet anspråk på att SNU var en föregångare till fascismen »...femton år före både Mussolini och Hitler«.

Snabb tillväxt

Under ledning av försäkringsdirektör Sven A Lovén, ordförande mellan 1923–1927, växte SNU i snabb takt. 1928 anslöt sig studentföreningen Heimdal i Uppsala. Kring 1930 var 400 av totalt 2 000 studenter vid Lunds universitet anslutna till SNU:s studentklubb. Under ledning av fil dr Arne Forssell, förbundsordförande 1927–1931, började SNU ge ut en veckotidningen Nationell Tidning med löjtnant Carl-Erik Wilcke som ansvarig utgivare. 1930 räknade SNU 35 000 medlemmar i 370 lokalavdelningar.

Under 1920-talet förespråkade SNU formellt en demokratisk konservatism, om än med starka sympatier för fascismen. Från och med 1929 blev partiet allt mer uttalat antidemokratiskt; en orsak till missnöjet med demokratin var regeringen Lindmans oförmåga att riva upp 1925 års försvarsbeslut – en hjärtefråga för SNU.

Antidemokratiska förespråkare var bland andra fil kand Gustaf Borgström, förbundssekreterare 1929–1932, docent Elmo Lindholm, ordförande 1932–1940, och framför allt fil dr Rütger Essén.

Ställde upp med särlistor

1931 växte motsättningarna mellan Allmänna Valmansförbundet och SNU. Efter bråk om kandidatnomineringen i stadsfullmäktigevalet ställde SNU i Stockholm upp egna särlistor, som samlade 4 396 röster. Bakom aktionen stod bland andra Rütger Essén, löjtnant Wilcke, kapten Alf Meyerhöffer, generallöjtnant Henri de Champs och Nora Torulf, som alla skulle sluta som aktiva nazister.

Efter valet bildade SNU-oppositionen Den Fria Högerns Klubb, från 1934 Marsklubben, som efter 1945 ersattes av Hagaklubben.

På SNU:s förbundsstämma i Falun 1932 antogs ett politiskt uttalande som krävde försvarets och den svenska rasens stärkande. Docent Elmo Lindholm, en Lundakonservativ som länge förespråkat antidemokratiska idéer, valdes till ordförande. Tillsammans med förbundssekreteraren Gustaf Borgström började han radikalisera SNU.

Efter valet 1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering. SNU fick, fortfarande i samarbete med AVF, sex mandat i andra kammaren, och i slutet av året samlade organisationen 40 000 medlemmar i 530 lokalavdelningar.

Hitlers maktövertagande 1933 påskyndade SNU:s orientering mot nazismen. I mars 1933 bildade SNU en egen SA-organisation, »kampgrupper« med stålgrå skjorta, blå slips och blå armbindel med solkors. Kapten Alf Meyerhöffer blev kårchef. I förbundspressen ökade angreppen mot parlamentarismen.

I juni tog SNU-medlemmen överste Erik Grafström initiativ till en konferens i Stockholm med representanter från bland annat Nationalsocialistiska Förbundet, Riksförbundet Det Nya Sverige, Kyrkliga Folkpartiet och Marsklubben. I juli gav SNU ut ett nationellt samlingsmanifest författat av löjtnant Ulf Hammarström. Under slagordet »Fram för folksolidaritet och folkförnyelse« förespråkades en korporativ samhällsordning.

I augusti sammanträffade Elmo Lindholm och Rütger Essén med Adrian Molin och legationssekreterare Leo Sager i den sistnämndes hem i Mullsjö. De förklarade att SNU önskade ett samarbete med nazisterna. Det hemliga mötet hade stöd av den blivande generalmajoren och militärbefälhavaren Nils Rosenblad.

I augusti uppmärksammades även att en medlem i Helsingborgsavdelningen, lagerbiträdet Allan Weding, dömts till dagsböter efter att ha misshandlat en judisk köpman i staden.

I oktober 1933 antog Stockholmsavdelningen en ny organisationsform som helt byggde på ledarprincipen. Under hösten reste Alf Meyerhöffer och Rütger Essén på studieresor till Tyskland och lämnade glödande hyllningar i Nationell Tidning.

Under hela 1933 fördjupades motsättningarna mellan SNU och den konservativa högern. I januari 1933 tog Allmänna Valmansförbundet avstånd från Hitler och bildade en egen ungdomsorganisation, Konservativ Ungdom. Under året pågick sporadiskt samarbete, men i februari 1934 utformade SNU en avskedskommuniké till AVF. Brytningen var ett faktum.

1935 bytte SNU namn till Sveriges Nationella Förbund (SNF). I andra kammaren hade SNF tre mandat som formellt utträdde ur AVF och bildade en egen »nationell grupp«: kapten Alf Meyerhöffer, stationsskrivare Gösta Jacobsson och lantbrukare John Gustafsson. Dessa är de enda uttalade nazister som suttit i svensk riksdag.

I kommunalvalen i september 1934 erhöll SNF ett 70-tal mandat runtom i landet, men i andrakammarvalet 1936 fick snf bara 26 750 röster och förlorade därmed sina tre riksdagsmandat.

Under 1934 anslöt sig Nationella Arbetsförbundet till SNF. Förbundet var en exklusiv nazistgrupp bestående av bland andra Rütger Essén, Erik Grafström och överstelöjtnant Emil Fevrell.

I juli 1934 reste ett antal SNF-representanter under ledning av Carl-Erik Wilcke till Tyskland och besökte Hermann Göring. Under 1935 blev antisemitismen alltmer framträdande inom SNF.

Korporativa idéer

I oktober 1937 gick SNF samman med fascistiska Riksförbundet Det Nya Sverige, vars ledare Per Engdahl fick plats i verkställande utskottet. Engdahl, som företrädde en radikal linje i rasfrågan, fick stort inflytande i SNF. På förbundsstämman 1938 antogs ett nytt program med starka korporativa drag helt i linje med Engdahls idéer. Samma år anslöt sig Svensk Front med ledaren Bengt Olov Ljungberg till SNF. Ljungberg blev ledare för SNF:s ungdomsavdelning.

Under några år på 1930-talet passerade en rad akademiker genom SNF:s medlemsregister. Många var eller skulle bli stöttepelare i den svenska samhällsförvaltningen. Sillénkommunisternas förre hallåman i Moskva, Allan Ekberg-Hedqvist, och den före detta socialdemokratiska riksdagskvinnan Sigrid Gillner anslöt sig 1935. Den blivande riksdagsbibliotekarien Uno Willers tjänstgjorde som riksungdomsledare, och ersattes av amanuens Harald Ljungström. I Lund var den blivande professorn Hans Nilsson-Ehle och i Uppsala författaren Arvid Fredborg båda aktiva i den antisemitiska kampanjen »Mota Moses i grind«; avvisandet av tio judiska läkare på flykt undan nazismen i Tyskland.

Planerade statskupp

Krigsutbrottet innebar att SNF:s nazistiska linje markerades om möjligt ännu tydligare. På förbundsstämman 1940 utsågs direktör Sven Erik Sandström till ordförande, samtidigt valdes Per Engdahl till vice ordförande.

Nu hade dock SNF redan passerat sin höjdpunkt. Den öppna nazismen ledde till att medlemmar började hoppa av. I augusti 1940 hade SNF minskat till 4 700 medlemmar i 154 lokalavdelningar.

I september 1940 höll SNF en sluten konferens i Stockholm för att försöka skapa en samarbetsorganisation för svenska nazister. Bland deltagarna märktes Åke Berglund och Gunnar Prawitz från Lindholmspartiet, chefredaktör Leon Ljunglund från Nya Dagligt Allehanda, greve Clarence von Rosen, Sven Hedin, generalmajor Hjalmar Falk, civilingenjör Carl Enfrid Carlberg, protokollsekreterare Carl Patrik Ossbahr, redaktör Fritz Lönnegren från Aftonbladet och direktör John Weibull.

I de inre leden närdes även tankar på en statskupp i Sverige. I december 1940 meddelade SNF kungen via Sven Hedin, som regelbundet skrev i Nationell Tidning, att det fanns en »nationell opposition« som när som helst var beredd att gripa makten i landet. I SNF:s ledning fanns då bland andra generaltulldirektör Nils Wohlin, professor Gösta Häggqvist, generalmajor Hjalmar Falk, greve Clarence von Rosen, advokat C W du Rietz och redaktör Holger Möllman-Palmgren.

Sedan Per Engdahl anslutit sig hade han stått beredd att överta högsta ledningen för förbundet. Maktambitioner och interna motsättningar gav upphov till en serie fraktionsstrider. I september 1941 bröt Engdahl med SNF och tog med sig Malmöavdelningen, ungdomsavdelningen med Bengt-Olof Ljungberg, och viktiga nazistkoryféer som hovrättsrådet Seth C:son Bjurner, direktör John Weibull och professor Hugo Odeberg, för att bilda den egna organisationen Svensk Opposition, från 1956 Nysvenska Rörelsen (NsR).

Upp och ner

1942 lyckades SNF få ett uppsving vid Stockholms högskola genom nybildade Svenska Aktiva Studentförbundet, som var löst knutet till förbundet och gav ut tidskriften Student-Forum. Bland medlemmarna fanns blivande riksdagsbibliotekarien Lennart Grönberg, blivande förste revisor för försvarets civilförvaltning Per-Johan Bergelin, och blivande byrådirektör Gösta Holmberg. Studentförbundet upplöstes 1945 sedan några medlemmar dömts för spioneri.

I stadsfullmäktigevalen 1942 lyckades SNF behålla tre av sina fyra mandat i fästet Helsingborg. Så sent som 1946, ett år efter kriget, var SNF:s ställning i staden oförändrad med tre mandat. En kort tid därefter uppgick dock hela avdelningen i Högerpartiet. I andrakammarvalet 1944 ställde SNF upp i Stockholms stad efter ett misslyckat samarbetsförsök med Lindholms parti Svensk Socialistisk Samling.

1944 övertog Rütger Essén ordförandeskapet. Han kom att leda förbundet ända fram till sin död 1972. Vid krigsslutet räknade SNF inte mer än något tusental medlemmar.

Sedan 1941 hade SNF gett ut dagstidningen Dagsposten med Aftonbladets förre redaktör Teodor Telander som chef och Rütger Essén som utrikesredaktör. Dagsposten hade under kriget en upplaga på 5 000 exemplar.

I styrelsen för AB Dagsposten ingick direktör Olof Edman, direktör Sven Rosengren och docent Stig Jägerskiöld. Bland aktieägarna fanns ett 30-tal högre officerare, däribland generallöjtnant Henri de Champs, generalmajor Hugo Ankarcrona, generalmajor Hjalmar Falk, generalmajor Nils Rosenblad, överstelöjtnant Hjalmar Ekstedt och överstelöjtnant Alf Meyerhöffer.

Redan i februari 1942 visste säkerhetspolisen genom avlyssning av kodade telegram från tyska legationen i Stockholm att Dagsposten finansierades från Tyskland. Bland annat fick tidningen en tryckpress som tyskarna beslagtagit från den franska vänstertidningen L´Humanité.

1945 åtalades Dagspostens redaktion överste Rolf H Laurell, Rütger Essén, Teodor Telander, redaktör Edward Gernandt och direktör Heinrich Koux för att ha mottagit pengar från Tyskland. Resultatet blev att Koux dömdes till tio månaders straffarbete i hovrätten medan de övriga frikändes. Efter kriget gjordes Dagsposten om till en 14-dagarstidning och bytte 1951 namn till Fria Ord med Teodor Telander som redaktör.

1957 publicerade Fria Ord som den troligen första nazitidningen i världen en artikel som påstod att Anne Franks dagbok var en förfalskning. Tidningen lade därmed grunden till en omhuldad myt bland antisemiter.

Krigsslutet innebar att svensk nazism tvingades kämpa för sin överlevnad. Efter Tysklands sammanbrott tvingades partierna mer eller mindre under jorden. Nils Flygs parti, Svenska Socialistiska Partiet, upplöstes 1948, och Lindholmrörelsen 1950. De enda som överlevde var Per Engdahls Nysvenska Rörelsen och SNF.

Vid slutet av 40-talet var SNFmer eller mindre reducerad till en herrklubb kring sin ordförande Rütger Essén som med förvånansvärd framgång behöll stora delar av sitt omfattande kontaktnät inom samhällets övre skikt. Bland Esséns vänner och sympatisörer långt in på 50-talet hittades greve Arron Hamilton, viceamiral Charles de Champs, disponent Nils Danielsson, ordförande i Industriförbundet, och Sagerska palatsets sista innehavare Vera Sager som avled 1988, änka till Leo Sager.

Frontorganisationer

Ett sätt att överleva var att flytta verksamheten till organisationer som inte hade varit öppet nazistiska, men som åtminstone delvis kontrollerades av sympatisörer. Detta gällde organisationer som officersföreningen Försvarsfrämjandet, de båda Tysklandsföreningarna Riksföreningen Sverige-Tyskland och Svensk-Tyska Föreningen, solidaritetsgrupperna Tyska Officiershjälpen och Svensk-Finlands vänner.

Ett annat sätt att överleva var att slussa över den trofasta SNF-kadern till en rad nybildade frontorganisationer. 1959 bildades det »katolska ordenssällskapet« St Michaelsorden, som en protest mot kvinnliga präster, med ledande SNF-medlemmar som grundare och med ordensstadgar som var klart antidemokratiska och rasistiska.

Den 30 november 1964 höll St Michaelsorden ett kapitelsammanträde i Riddarholmskyrkan med Nils Rosenblad som talare. St Michaelsorden släpptes även vid ett tillfälle in i Jakobs kyrka.

Bland medlemmarna hittades redaktör Axel O:son Molund, advokat Erik Bremberg, byggnadsingenjör Erik Mårtensson, fil lic Gunnar Prawitz, friherre Eric von Born och inte minst advokat Ulf Hamacher som var ordens stormästare till 1980 och egentlige ledare ända in på 90-talet.

30 novemberföreningen

Under 60-talet hade SNF några hundra medlemmar och utgivningen av Fria Ord som enda seriösa aktivitet. Så gott som all annan verksamhet skedde genom närstående frontorganisationer.

1965 nybildades 30-novemberföreningen i Lund under fil kand Lars Hulténs ledning, som sedan dess har arrangerat manifestationer i staden den 30 november och även deltagit i Lunds kommuns nationaldagsfirande. Föreningen har bestått av SNF-medlemmar som Hultén själv och major Björn G:son Brandelius, men även nysvenskar som överste Thor Cavallin, professor Göran Englund och greve Magnus Stenbock.

1972 avled den mångårige ordföranden Rütger Essén. Han efterträddes av folkskollärare Werner Öhrn fram till 1978 och friherre Clas af Ugglas var redaktör för Fria Ord fram till tidningens nedläggning 1989.

1970-talet innebar ett uppsving för SNF. Den 19 augusti 1972 firade SNF 200-årsminnet av Gustav III:s statskupp med kransnedläggning vid Gustav III-statyn på Slottsbacken. Fosterländska Musiksällskapet spelade, och tal hölls av Ulf Hamacher. 1972 bildades Nygustavianska Samfundet har årligen anordnat kransnedläggningar vid Gustav III-statyn eller vid Svensksundsstenen på Skeppsholmen. Bland de närvarande har funnits nysvenskarna Per Engdahl och Nordiska Rikspartiets ledare Göran Assar och Vera Oredsson.

Narvaförbundet

1974 startade SNF en »riksaktion« för att värva nya medlemmar och aktivera de gamla. Nytt program och nya stadgar antogs. En ungdomsavdelning startades; Svensk Nationell Ungdom (SNU) med Mikael Kindberg som ordförande. SNU inledde infiltrationsförsök i moderata studentföreningar men bedrev även »opolitiska« aktiviteter genom en sportdykarklubb, en skytteförening, en grupp för fysisk träning, folkdans och folkmusik, samt studiecirklar i försvarsfrågan. Dessutom bildades en »intern domstol« med Ulf Hamacher som ordförande.

1974 bildade Werner Öhrn 30-novemberföreningens motsvarighet i Stockholm, Narvaförbundet, som började högtidlighålla 30 november med fackeltåg från Östermalmstorg till Karl XII-statyn i Kungsträdgården. 1976 samlade manifestationen 150 deltagare.

På grund av de tilltagande motdemonstrationerna vid kransnedläggningen flyttades ceremonin från 1983 med riksmarskalkämbetets tillstånd in i Riddarholmskyrkan. Med inlånade Skansenuniformer har högerextremister och nazister klätts upp och paraderat in i kyrkan inför en publik bestående av mellan 100–200 mestadels äldre likasinnade. Ceremonin har alltid dirigerats av Werner Öhrn, ibland med komminister Åke Lions hjälp.

Narvaförbundet följdes av Lützenförbundet 1976, till minne av Gustaf II Adolf död den 6 november. I samband med den första ceremonin i Gustav Adolfskyrkan höll pastor Thore Loohufvud predikan och minnestal. Till ordförande valdes revisor Åke Lindsten. Lützenförbundets firande fortsatte fram till 1983 då föreningen vägrades tillträde till kyrkan. Den 6 november 1987 – 1989 hölls istället ceremonierna i Riddarholmskyrkan med kransnedläggning i Gustavianska gravkoret, med musik och tal av Ulf Hamacher.

Fascistprojekt

1976 bildades Svensk-Chilenska Sällskapet för att mobilisera stöd för Pinochets diktatur i Chile. Den allestädes närvarande Ulf Hamacher blev ordförande och Åke Lindsten sekreterare. 1978 bildades Stiftelsen Chiles arbetande folk, som skulle hjälpa skatteplanerare att placera pengar i Chile.

1977 gjordes ett försök att starta ett parti, Högerpartiet, återigen med Hamacher och Lindsten som drivande krafter, och med Mikael Kindberg, Mats Persson och Lars-Göran Hedengård, samtliga från Malmöavdelningen, i partiutskottet. Försöket ledde till en splittring inom SNF.

Fria Ord stod aldrig bakom projektet medan delar av Göteborgsavdelningen under kriminalinspektör Arne Rönnbergs ledning, före detta moderat ordförande i Munkedal, bröt sig ur. På förbundsstämman 1978 ersattes Werner Öhrn av Åke Lindsten.

Från 1979 fördjupades kontakterna mellan SNF och den internationella nazirörelsen. SNF blev svensk medlemssektion i den världsomspännande paraplyorganisationen World Anti-Communist League (WACL). Sitt namn till trots hade WACL mycket lite med »kampen mot kommunismen« att göra, utan var huvudsakligen en täckorganisation för allehanda antisemitiska och nazistiska grupper. Däribland flera av de partier som tjänstgjort som Hitlers lydregimer i Östeuropa och var ansvariga för massmorden på tusentals judar, men som nu hittat en nisch i skuggan av det kalla kriget.

Fraktionsstrider

1980 skedde en smärre sensation inom SNF. Nysvenskarnas ledare Per Engdahl, som brutit med SNF 1941, återvände och valdes under kuppartade former till ordförande. Bakom valet stod Hamacher och Lindsten. Syftet var att stärka SNF genom en sammanslagning med Nysvenska Rörelsen, som tillsammans räknade runt 200 medlemmar.

Resultatet blev dock att SNF föll samman i en rad fraktioner, som alla gjorde anspråk på namnet SNF och framför allt på pengarna i Hamiltonska fonden – drygt 150 000 – som greve Jakob Hamilton testamenterat till rörelsen 1932.

Engdahl blev inte långlivad som ordförande. Redan 1982 utmanövrerades han av Lindsten och Hamacher, även om han fram till sin död 1994 fortsatte att hävda att han var SNF:s verklige ordförande. Under en tid fungerade Lindsten som ordförande för SNF – i praktiken Stockholmsavdelningen med stöd från Göteborgsfalangen under ledning av Sven Larsson – innan Hamacher övertog posten.

1985 firades SNF:s 70-årsjubileum på restaurang Kvarnen i Stockholm. En kransnedläggning genomfördes vid Karl XIV Johan-statyn, Fosterländska Musiksällskapet spelade och deltagarna bjöds på en visning i Livrustkammaren. Bland talarna fanns Sven Davidsson, ledare för rasistgruppen Bevara Sverige Svenskt, och den norske nazistledaren Erik Blücher, som idag driver Ragnarock Records och gör stora pengar på vit makt-musik.

Under Hamacher upprätthöll SNF ogenerat kontakter med Nordiska Rikspartiet, Bevara Sverige Svenskt och dess efterföljare Sverigedemokraterna, Ahmed Rami och Radio Islam, Riksfronten, Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och Storms nätverk.

I Hamachers krets ingick Anders Oldén från nsr som på 1970-talet gav ut den egna tidskriften Forum, Percy Brunström som sedan 1985 leder Medborgarpartiet, och Hamachers gudson David Janzon som 1992 dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp som Radio Islams ansvarige utgivare.

Sedan kriget har SNF-kretsen stadigt förgubbats. Nyrekryteringen har varit blygsam och även de få ungdomar som tagits in i kretsen har visat förbluffande tecken på begynnande gubbskap.

Huvudkonkurrenten blev en tid SNF:s Malmöavdelning under Lars-Göran Hedengård, och med Barwart Giese som ordförande. 1990 ansökte Malmöavdelningen om medlemskap i amerikanska Ku Klux Klan, och 1991–1993 var avdelningen svensk sektion av den internationella nazirörelsen NSDAP-AO, som säger sig vara fortsättningen på Hitlers nazistparti. Hedengård ska nyligen ha dragit sig tillbaka från politiken.

Fria Ord, som försökt stå utanför fraktionsstriderna, lades ner 1989. Bland skribenterna förekom under 1980-talet bland andra författaren Christopher Jolin som skrev en revisionistisk artikel Mördade tyskarna sex miljoner judar?, professorn i sociobiologi Marianne Rasmusson, Frisinnade Unionspartiet ledare Sven Arne Lundehäll, den 1996 avlidne författaren Sven Stolpe, den radikalkonservative tänkaren Tage Lindbom, fil dr Sven Rydenfeldt, professor Jan Hjärpe i Lund och pastor Olle Hjern från Swedenborgskyrkan.

Aktiv Stockholmsavdelning

Idag är det huvudsakligen Stockholmsavdelningen som har verksamhet under beteckningen SNF. Förbundet har färre än 100 medlemmar spridda på så varierande platser som Göteborg, Malmö, Östersund, Orsa, och Moheda.

1993 dog Ulf Hamacher. Frånfället skapade en viss förvirring om vad som skulle ske med SNF. Vid ett extra årsmöte i Stockholm deltog samtliga tre fraktioner, som också fick representation i styrelsen; Bengt Söderlund för Stockholmsfraktionen, Per Engdahl själv för nysvenskarna och Lars-Göran Hedengård för Malmö, som vid årsmötet företräddes av nazistiska Wärendsbladets redaktör Nils Erik Rydström.

Till ordförande utsågs Lennart Nyberg, som titulerar sig landsekonom och leder den lilla mikrorörelsen Opinionspartiet. Nyberg är om inget annat en idéspruta och under hans ledning har tidskriften Nationell Tidning dragits igång, och en lokal på Folkkungagatan i Stockholm införskaffats.

Vid förbundsstämman 1995 återvaldes Nyberg till ordförande, Lars Hultén till vice ordförande, Bengt Söderlund till sekreterare och Åke Lion till förbundspastor. Hultén ersattes 1996 av Nils Erik Rydström som vice ordförande.

Om Nyberg ska kunna blåsa nytt liv i gubbklubben återstår att se. 80-årsjubileet bevistades av ett tiotal medlemmar och en planerad restaurangbokning fick inställas då det inte gick att få ihop de 30 gäster krögaren krävde.

© Expo 1997

Vad säger hovet?
(Expo nr 1 - 1997)

Sveriges äldsta nazistorganisation, SNF, är idag en herrklubb med få medlemmar. Den viktigaste aktiviteten är frontorganisationen Narvaförbundets årliga ceremoni i Riddarholmskyrkan den 30 november. Ända sedan 1964 har avläggare till SNF – St Michaelsordern, Lützenförbundet och Narvaförbundet – fått disponera Riddarholmskyrkan, som tillsammans med de kungliga slotten ingår i hovstaternas dispositionsrätt. Tillståd för sammankomsterna lämnas av riksmarskalkämbetet.

Första gången Narvaförbundet använde kyrkan var 1976. Sedan 1983 hålls regelbundna möten den 30 november

Expo ringde upp Göran Alm, biträdande informationschef vid Kungliga hovstaterna, för att få en del klargöranden.

• I ett tidigare samtal bad Expo om beslutsunderlag från hovets arkiv, och fick svaret att Hovstaterna inte är en statlig myndighet och således inte lyder under offentlighetsprincipen.

–Ja, det stämmer.

• Enligt Expos iakttagelser från 30 november under flera år är den absoluta majoriteten av både arrangörer och besökare kända och mindre kända högerextremister. Vad vet ni om detta som själv besökte förra årets ceremoni?

–Jag vet inte på vilka grunder du gör den bedömningen. Det var ju ganska mycket folk i kyrkan, och som jag bedömer det utifrån sett, utan att ha träffat företrädare för Narvaförbundet tidigare, så var det en väldigt blandad publik.
Utkastade av biskop

• Lützenförbundet höll ceremoni i Gustav Adolfskyrkan den 6 november 1976–1983, men kastades ut på initiativ av biskop Krister Stendahl, enligt beslut från domkapitlet 1986. Därefter släpptes förbundet in i Riddarholmskyrkan 1987, 1988 och 1989. Hur kommenterar ni detta?

–Ja, det kan man naturligtvis fråga sig. Det är nog så att de inte har meddelat att de är utslängda av det eller det skälet, och bett att få komma till oss i stället. Om det hade skett hade dom sannolikt aldrig kommit in.

• Det är ändå ett faktum att samtliga aktuella grupper har starka kopplingar till nazistorganisationen SNF. Narvarförbundets ordförande har själv i flera år varit ordförande i SNF.

–Vi har vare sig rätt eller möjlighet att i detalj undersöka varje organisation som av någon rimlig anledning ber att få hålla ett evenemang i Riddarholmskyrkan. Vi har tittat på Narvaförbundets stadgar, som ínte är särskilt anmärkningsvärda och inte ger hänvisningar åt någon politisk riktning.

• Men Narvaförbundet bildades av nazister och leds av nazister, och dess ceremonier besöks huvudsakligen av nazister.

–Vi har ju mängder av olika grupper som kommer till Riddarholmskyrkan. Vi har konserter, och vi har Stockholms Scoutförbund som håller julotta varje år. Det här är ju inte någon exklusiv skara ur den synpunkten.

• Ända sedan 60-talet har ju nazistgruppernas ceremonier i Riddarholmskyrkan uppmärksammats i massmedia, bland annat i artiklar i Svenska Dagbladet och i Kalla Fakta i TV.

–Jag vet att det har förekommit antydningar åt det hållet. Jag kan inte bedöma detta, det är inte jag som har gjort bedömningarna heller. Men det grundmaterial som vi har bett att få se, som Narvaförbundets stadgar, ger inte minsta antydan åt det hållet, och det gjorde ju inte själva ceremonin heller. Därmed har vi inte haft någon anledning att gå vidare med det hela. Man kan tycka som man vill om själva ceremonin i fråga, men i princip var den ju tämligen oförarglig.

• Överhovpredikant Hans Åkerhielm har vid flera tillfällen dykt upp i dessa sammanhang. I slutet av 70-talet var han exempelvis officiant vid Lützenförbundets ceremonier i Gustav Adolfskyrkan.

–Ja, han var ju fältprost. Han deltog i en mängd olika sammanhang. Vad han har vetat om eller inte vetat om i de här sammanhangen, det har jag inte den blekaste aning om.

• I samband med SNF:s 70-årsjubileum i oktober 1985 bjöds organisationen och dess inbjudna gäster, kända nazistledare, på en enligt eget referat »privat visning av Livrustkammaren och Slottet«.

–För det första så ska vi skilja på Slottet och Livrustkammaren. Livrustkammaren är ett statligt museum som inte har någonting med hovet att göra. När det gäller visningar på Slottet så ringer hundratals grupper varje år och beställer besök. Det ingår i den normala verksamheten, och om inte synnerliga skäl föreligger så finns ingen anledning för de som sköter bokningen att säga att ni får inte komma. Det är klart att om någon skulle ringa och säga vi har en stor nazistisk konferens i Stockholm, får vi besöka Slottet, så är det klart att vi inte skulle säga ja. Om vi inte anar ugglor i mossen har vi ingen anledning att neka någon att komma.

–Vi försöker vara så obeservanta som möjligt mot sådana här saker, med dom förutsättningar vi har. I tjänsten besökte jag den här ceremonin 1996 för första gången, och har funderat kring den. Det finns ju ingenting i själva ceremonin som säger att så här får man ju inte göra, utan den var ju tämligen oförarglig. Det får stå för dig om just Narvaförbundet ska betraktas som en nazistisk organisation. Man kan ju tänka sig att personer med en sådan läggning möjligen dras till en sådan förening.

–Huruvida vi ska bevilja tillstånd även nästa år kommer vi dock att ta ställning till först om vi får någon förfrågan.

© Expo 1997