Sverigedemokraterna och nazismen
I boken Ut ur skuggan – en kritisk granskning av Sverigedemokraterna granskar Expos chefredaktör Daniel Poohl och Expo-reportern Mikael Ekman bland annat Sverigedemokraternas förhållande till nazismen.
Uppdaterad: 2018-04-23, 10:50
Publicerad: 2011-01-14, 10:29
Lästid: 25 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Den konflikt som ledde fram till splittringen hade flera dimensioner. Tor Paulsson (Organisatör i utbrytarpartiet Nationaldemokraterna. Red. anm.) kritiserades delvis för sin diktatoriska ledarstil och sitt intrigmakande. Att han och flera av hans anhängare gav uttryck klart antisemitiska och naziinfluerade idéer hade den dåvarande partistyrelsen till en början överseende med. De mest högljudda protesterna mot Paulssonfalangens extremism kom från den så kallade Skånefalangen där den nuvarande ledningen fanns representerade.
När Paulsson till slut kastades ut ur partiet var det inte heller på grund av hans politiska åsikter. Uteslutningen grundades i stället på att han försökt bygga upp en parallell organisationsstruktur. Anders Steen straffades för sitt lojala stöd för Paulssons planer.
Men någon mer utrensning än så gjordes aldrig av Sverigedemokraterna. De som senare anslöt till Tor Paulsson och Anders Steen lämnade partiet frivilligt, för att ansluta till det nya projektet Nationaldemokraterna. Splittringen skapade stora organisatoriska problem för partiet men i sin jakt på nya samarbetspartner blev konflikten med ND-falangen guld värd. Sverigedemokraterna kunde säga att extremisterna lämnat för att gå med i Nationaldemokraterna.
Både i förhandlingarna med moderaten Sten Andersson och Skånes väl blev brytningen med Nationaldemokraterna en avgörande faktor. "Det finns flera orsaker till det blev just 2001", skriver Tony Wiklander, tidigare ordförande för Skånes väl i partiets jubileumsbok. "Framför allt var det Sverigedemokraternas raka agerande emot de figurer inom partiet som genom sitt uppträdande skadat rörelsen. Man kastade helt enkelt ut de så kallade 'kängorna'."
Men i den interna diskussionen var inte rågången lika klar.
Konflikten med Nationaldemokraterna tog under lång tid mycket av de Sverigedemokratiska företrädarnas tid. Rykten om hur partiet utvecklades blev ett ständigt återkommande samtalsämne. Den 26 september 2002 meddelade Björn Söder sin partistyrelse den glada nyheten att Karl-Erik Nilsson, som tidigare varit aktiv inom flera nazistiska och fascistiska organisationer, anslutit till partiet. Nilsson hade tidigare varit kontaktperson för den nazistiska organisationen Frisinnade unionspartiet från början av 1960-talet till en bit in på 1990-talet. På grund av sitt nazistiska engagemang blev han utesluten ur Sveriges pensionärers intresseparti. .
Men Sverigedemokraterna var han välkommen:
ND:s affischnamn, Karl-Erik Nilsson i Sjöbo, har den 20 september betalat in medlemsavgift till SD. Dessutom har han blivit prenumerant på SD-kuriren.
Att han är enskild medlem är det väl ingen som har något emot? Kul är i alla fall att ND rasar samman. Synd bara att man inte kan gå ut med det:)
Mvh
Björn
Det svajiga förhållandet till nazismen satte sina spår även i valet 2002. Inte heller splittringen med Nationaldemokraterna innebar den utresning som partiet hävdade. 11,6 procent av Sverigedemokraternas kandidater i valet 2002 har före, under eller efter sin kandidatur varit kopplade till den svenska nazismen. Vi finner personer som varit medlemmar i nazistiska och fascistiska organisationer, vit makt-konsumenter och bidragsgivare.
Här är några exempel:
Fredrik Nordmark, sjunde namn för Sverigedemokraterna i Kävlinge 2002, deltog på Svenska motståndsrörelsen möte på Styrsö utanför Göteborg maj 2001.
Christian Johansson, partiets fjärdenamn i Klippan, blev 2001 gripen av polis tillsammans med flera kända nazister i samband med en fotbollsmatch i Helsingborg 2001. Han aktiverade sig efter valet med propagandaspridning för såväl Nationaldemokraterna som Nationalsocialistisk front.
André Uppström, fjärde namn för Sverigedemokraterna i Borlänge, blev gripen inte mindre än vid tre tillfällen av polisen i samband med nazistbråk under 2000 och 2001. Deltog på Nationalsocialistisk fronts vit makt-konsert i Munkfors den 8 september 2001. Har efter valet fortsatt delta i diverse nazistiska sammankomster.
Lennart Henriksson partiets toppkandidat i Sollefteå, kandiderade 1973 för Nordiska rikspartiet och var under flera år aktiv i partiet. I valet 2002 kandiderade han också på Sverigedemokraternas riksdagslista.
Sture Eckhausen, nionde namn för Sverigedemokraterna i Helsingborg, var medlem i den nazistiska organisationen Hembygdspartiet 1996 och blev senare att ordförande för Sverigedemokraterna i Helsingborg.
Tar emot pengar från antisemiter
Björn Söders mejl är inte den enda exemplet på när partiets rågång vacklat. 2003 kontaktades partiet av den belgiske antisemiten Bernard Mengal som erbjöd sig att finansiera ett stort postutskick.
Förfrågan blev komplicerad för partiet.
Den okände belgarens gåva till partiet gjorde partiledaren Mikael Jansson rådvill. Han kopplade in verkställande utskottet som till slut valde att tacka ja. I en inspelning från ett av partistyrelsens möten redogörs det för hur resonemanget gick bland ledamöterna i verkställande utskottet, där bland annat dagens partisekreterare Björn Söder satt med.
"I VU beslutade vi att vi tar emot bidraget och skulle han visa sig vara en knäppgök har vi ryggen fri, det är inget bekymmer. Då tar vi media så att vi inte visste. Vi tar inte mot bidrag från nazister eller ideologiskt avvikande, säger vi, men i det här fallet visste vi inte. Vi tog emot pengarna och de har använts till vårt parti och det är ett parti som synnerligen syftar till att stärka demokratin"
När väl flygbladet var tryckt upptäckte dåvarande partiorganisatören Tommy Funebo, genom en enkel sökning på internet, oroväckande uppgifter om bidragsgivaren. I den årliga rapporten Antisemitism Worldwide som ges ut av Stephen Roth institute pekades Bernard Mengal ut som antisemit och förespråkare av politiskt våld. Belgaren har drivit den ut den nyhedniska sekten Asarnas söner som bland annat säger sig vilja försvara den ariska rasen.
I december 2003 samlades partistyrelsen för att diskutera vad partiet nu skulle göra.
Jimmie Åkesson, som vid den tiden bland annat ansvarade för att utforma partiets propaganda, hade reagerat på språkbruket i ett av flygbladsförslagen. Mengal talade om "den nordiska rasen". Ett olämpligt ordval menade Åkesson.
"Som flygbladstillverkare fick jag det flygbladet skickat tillsänt mig men jag kan inte säga att det är ideologiskt avvikande men språkbruket var ju sådant att vi inte skulle kunna använda det, han talade till exempel om den nordiska rasen."
För att övertyga partiet om att han inte var antisemit hade Mengal skickat några publikationer till partiet.
Även de väckte misstänksamhet.
Pressekreteraren Mattias Karlsson konstaterade att i en av böckerna fanns tre recensioner som alla hade att göra med judar. I den andra boken sades det att FN-inspektören Hans Blix tillhörde det "projudiska" Folkpartiet.
"Sen så när det gäller Mengal tror jag faktiskt att det ligger en del i det som står på den där sidan. Jämför det som står om SD och det som står om Mengal så är det ändå en väldig skillnad."
Även Tommy Funebo var kritisk till Mengal. Resten av partistyrelsen röstade för att frågan skulle utredas ytterligare. Om partiet sa nej skulle pengarna i stället hamna hos Nationaldemokraterna, argumenterade några. Å andra sidan ville de inte alliera sig med någon som nyförvärvet Sten Andersson kunde anse olämplig.
Richard Jomshof, chefredaktör för SD-kuriren och kommunfullmäktigeledamot i Karlskrona kommun, föreslog en annan utväg. Även om det skulle visa sig att Mengal var antisemit skulle partiet ändå kunna ta emot hans pengar.
"Vi får ju hålla vår ideologiska linje. Men som sista utväg måste jag påpeka att om man kommer så långt, men det får ni ta i så fall, försöka få honom att skänka pengar anonymt så att man använder dem bättre och att ingen vet vem det är men det får ni ta, det vill inte jag ha att göra med i så fall."
Till slut valde partiledningen att utreda frågan ytterligare. De trycksaker som Mengal skickat lästes igenom. Dessutom skickades partiet ett brev till Stephen Roth Institute där man bad om källorna till de påståenden som partiet hittat i institutets rapport. Stephen Roth Institute hade vid tillfället ett samarbete med tidskriften Expo och Sverigedemokraterna hänvisades dit. Tidningens chefredaktör Stieg Larsson svarade att tidskriften av princip inte lämnar ut källmaterial. Efter att ha förankrat beslutet hos Sten Andersson presenterade Sverigedemokraterna i april 2004 att partiet skulle ta emot pengar från belgaren. På sin hemsida skrev Sverigedemokraterna:
"Vi anser att med den undersökningen så är saken klar för vår del i alla fall. Vi tolkar det israeliska Stephen Roth institutes tystnad och Tidskriften Expos tystnad med att man helt enkelt inte har några källor eller att källorna helt enkelt är för tunna som i det fallet med det påstådda våldsförespråkandet. Så att, om inte någonting väldigt anmärkningsvärt skulle komma i dagen så ser vi inte några problem med att ha med Bernard Mengal att göra."
Drygt tre veckor senare kunde Expressen avslöja att Mengal i maj 2002 bland annat hävdat att islam "inte är ett religiöst problem utan ett rasproblem". Dessutom visade det sig att belgaren väntade åtal för tryckfrihetsbrott i Belgien sedan han gett ut en bok där hans kollega Pierre Chassard fördjupat sig i rasbiologiska teorier.
"Negroida barbarer – såväl araboida och mongoliska – är överflödiga för vitaliseringen av de befolkningar som är på väg att degenerera. De skulle bara förändra vår särart innan de förstör den, utan att genetiskt tillföra något värdefullt till våra neuroner."
Efter Expressens avslöjanden skrev Mattias Karlsson, som själv menat att Mengal var problematisk:
"Under utredningens gång har dock ingenting framkommit som talat för att anklagelserna skulle vara sanna, tvärtom."
Nya avslöjanden
I dag är antalet personer i partiet med kopplingar till vit makt-rörelsen få. Jens Leandersson, partiets starke man i Klippans kommun, rörde sig under mitten av 1990-talet i nazistiska skinnskallekretsar. Men har trots det fått partiets förtroende. Leandersson har också gjort offentlig avbön från sina tidigare sympatier.
– Den här historien har jag fått dras med i så många år. Jag har förlorat två tjänster på grund av de här skitsakerna. Jag borde ha lämnat de här kompisarna tidigare, men det är inte så jävla lätt när man är ung. I dag föraktar jag det de stod för, förklarade Leandersson i en intervju i Aftonbladet den 20 september 2009.
En annan är Martin Karlsson, aktiv Sverigedemokrat i Eslöv. 1995 greps han tillsammans med åtta nazister i Malmö. Polisen sökte efter personer som skulle ha misshandlat en person tidigare under kvällen. Med sig hade gänget en hakkorsfana. Året efter stod Karlssons bil parkerad vid uppsamlingsplatsen för Nationalsocialistisk fronts tältläger.
Med jämna mellanrum avslöjas dessutom nya fall.
2006 kunde Expo avslöja att tre av partiets kandidater i valet haft samröre med nazistiska grupper.
Daniel Olsson dåvarande ordförande för Sverigedemokraterna i Hässleholm och första namn på partiets lista i kommunvalet, hade tidigare varit medlem i Nationalsocialistisk front.
Petter Carlsson, partiets toppkandidat i valet till Norrköpings kommunfullmäktige, hade valt att åka 30 mil för att delta på en vit makt-konsert i värmländska Munkfors hösten 2001.
Andreas Lundkvist, första namnet på partiets valsedel i Finspångs kommun, deltog i en manifestation i Sollentuna 2004 tillsammans med hundratals nazister.
I början av 2008 var det dags igen. Då kunde Expo avslöja att flera personer i partiet på olika sätt stöttat den nazistiska rörelsen. Från en telefon som stod skriven på Göran Lagrot, ersättare för partiet i Göteborgs kommunfullmäktige hade det sammanlagt skickats 21 betal-sms till den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen. Jan Kassberg, kommunfullmäktigeledamot i Gävle och nämndeman i Gävle tingsrätt, hade vid två tillfällen betalat in pengar till det nazistiska nätverket Info 14.
Sverigedemokraterna tar i dag betydligt mer allvarligt på den här typen av avslöjanden än under partiets första år. Ledningen har flera gånger gjort tydligt att personer med nazistsympatier inte är välkomna i partiet. Flera personer som på olika sätt gjort sig skyldiga till grova övertramp har under de senaste åren uteslutits från partiet.
Uppgifterna om Jan Kassbergs och Göran Lagrots stöd till den svenska vit makt-rörelsen gjorde att partiet öppnade uteslutningsärenden mot de två. Men båda valde att lämna frivilligt innan ledningen hann ta beslut om deras medlemskap.
Även avslöjandena i samband med valet 2006 fick partiet att reagera. Daniel Olsson tvingades att omgående avsäga sig sin kandidatur och i samtliga tre fall inledde partiet utredningar om eventuella uteslutningar.
Trots att partiets företrädare hävdar att Sverigedemokraterna håller rent bland sina företrädare fick partiledningen kritik för sitt agerande.
I ett internmejl vände sig flera ledande sverigedemokrater i Skåne mot vad de ansåg vara ett ogenomtänkt och klumpigt agerande.
"Försöken att sparka ut Daniel kan få till följd att SD inte kommer att kandidera över huvud taget i Hässleholm och Kristianstad, eftersom flertalet av kandidaterna överväger att hoppa av till följd av behandlingen av Daniel. Samtidigt blir det sannolikt reducerat valarbete i nordvästra Skåne, eftersom flera personer strejkar med anledning av detta. Detta är också mer negativt för partiet än "nazistkopplingen".
Men samtidigt finns en förlåtande attityd:
– Har någon ett förflutet i en extrem organisation så är det någon form av varningsklocka, som gör att man måste bedöma den personens trovärdighet i dag. Men det är inte intressant vad personen gjorde för 25 år sedan, utan vad han gör och är i dag, förklarade Jimmie Åkesson så sent som i september 2009.
När väl partiledningen skulle hantera de tre ärendena från valrörelsen 2006 beslutade den att varken varna eller utesluta någon av de tre personerna.
Sverigedemokraternas pressekreterare, Mattias Karlsson, menade att det allvarligaste fallet var Daniel Olsson från Hässleholm.
– Den tid som förflutit i kombination med Olssons relativt låga ålder, hans i övrigt klanderfria vandel och hans trovärdiga och starka avståndstagande gjorde dock att partistyrelsen beslutade sig för att låta honom kvarstå som medlem under förutsättning att han omedelbart avsade sig sin kandidatur i valet och samtliga förtroendeuppdrag inom partiet, vilket han gjorde.
När det gäller både Carlsson och Lundkvist betraktade Sverigedemokraterna deras kontakter med vit makt-rörelsen som ett avslutat kapitel.
– Carlsson och Lundkvist tycks ha haft dåligt omdöme i sitt val av vänner när de var yngre, men det finns mig veterligen inga belägg för att någon av dem ska ha sympatiserat med nazisternas idéer eller varit anknuten till någon extrem organisation.
Det senaste i raden av exempel är Patrik Ehn, kandidat för partiet i valet till kyrkofullmäktige 2009 och vice ordförande i Göteborg. Ehn hade innan sitt engagemang i Sverigedemokraterna blivit utkastad från Centerpartiet sedan det visat sig att han samtidigt haft kontakter med den engelska fascistgruppen Third way. Ehn hade innan dess påbörjat sin politiska bana i Nordiska rikspartiet och via Riksfronten hamnat i Centerpartiet.
Patrik Ehn hävdade själv att han gått med i Nordiska rikspartiet på grund partiets antikommunism. Men i de brev han skickade till Nordiska rikspartiet ledare Göran Oredsson i slutet av 1980-talet lät det annorlunda.
"Det viktiga är att sprida nationalsocialismens idéer och få folk att inse att förr eller senare är det måste att Norden följer NRP:s program om det (Norden) skall överleva."
Han avslutar brevet med en "Nationell socialistisk hälsning".
Partisekreteraren Björn Söder ifrågasatte varför inte media uppmärksammade att Sverigedemokraterna även hade före detta vänsterpartister som medlemmar. "Det är lika uppseendeväckande i så fall", menade Söder.
Det mediala efterspelet till avslöjandet om Ehn blottade en ny strategi hos Sverigedemokraterna. Tidigare engagemang i nazistiska grupper ska inte få hindra personer från att kandidera för partiet.
– De här personerna står inte för extrema åsikter, det hade varit helt oacceptabelt. Det finns ingen anledning till att de inte skulle få kandidera. De här personerna står upp för våra åsikter, och det är det väsentliga. Vilka organisationer eller partier de tidigare företrätt får stå för dem.
Exemplen fortsätter. Under arbetet med den här boken hackade tyska antifascister bolaget Thor Steiners hemsida, Bolagets kläder är populära bland nazister runt om i världen och i kundregistret fanns över 20 000 personer, varav 384 svenskar. Av dem var 195 mer eller mindre kända vit makt-aktivister. Bland namnen fanns också Sverigedemokratisk ungdoms ordförande Erik Almkvist.
Det är inte bara i beställningsregister sverigedemokrater dyker upp. Partiets kontaktperson i Västerås och ledamot i Sverigedemokraterna Västmanland/Dalarna, Arne Granlund, har en betydligt radikalare sida. Under våren 2009 gick han med i den paramilitära nazistgruppen Legion Wasa tillsammans med sin son. I samband med att svenska nazister hyllade Gösta Hallberg Cuula, en finlandsveteran och nazist, vid skogskyrkogården i Stockholm var Granlund där som representant för Legion Wasa. Tillsammans med den nazistiska gruppen Folkfronten lade han ner en krans på graven.
"Vår avsky för nazismen"
Sverigedemokraterna tar tydligt avstånd från den nationalsocialistiska ideologin. Partiet förkastar antisemitismen, rasbiologin och nazismens syn på demokratin.
Men avståndstagandet handlar mer om att distansera sig än att ringa in en ideologisk fiende.
I sin påstådda strävan efter ett öppet demokratiskt Sverige och Europa pekas främst vänsterextremister, islamister, liberaler, feminister och socialdemokrater ut som civilisationens dödgrävare.
I ytterst få fall reagerar partiet mot nazismen.
Sverigedemokraternas första tydliga avståndstagande publicerades i partiets medlemstidning i februari 2000 och är ett talande exempel. Under rubriken "Vår avsky för nazismen" lade partiledaren Mikael Jansson ut texten om partiets syn på det nazistiska våldet. Artikeln kom i kölvattnet av flera uppmärksammade politiska attentat utförda av nazister. Sommaren 1999 avrättades poliserna Olov Borén och Robert Karlström i samband med ett bankrån i Kisa. Vid det lilla samhället Malexander stoppade poliserna de flyende bankrånarna. Gripandet slutade med att de två poliserna sköts till döds. De tre rånarna hade alla en bakgrund i nazistiska organisationer.
Samma år sköts syndikalisten Björn Söderberg till döds vid sin bostad i Sätra, utanför Stockholm. Mördarna var aktiva i den svenska vit makt-miljön. Dessutom sprängdes journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larssons bil i luften. Paret hade gjort sig kända för sina avslöjande artiklar om den svenska nazismen.
Dåden fick det demokratiska samhället att sluta sig samman i gemensamma manifestationer mot nazismens våld. De fyra stora svenska dagstidningarna gick samman i en gemensam publicering och hängde ut ledande nazister under rubriken "hotet mot demokratin".
Situationen tvingade Sverigedemokraterna att distansera sig från nazismen. Mikael Janssons artikel var i sig banbrytande, men blev lika mycket en attack mot det etablerade samhället och extremvänstern som mot nazismen.
Jansson tyckte sig se likheter mellan de nazistiska dåden och "Baader-Meinhofligans härjningar" och "de anarkistiska attentaten mot slutet av 1800-talet". Genom att strypa debatten om invandringen och blunda för vänsterextrema gruppers våld hade även etablissemanget "skuld för tragiken", resonerade Jansson.
Slutligen konstaterade han att debatten om det politiska våldet måste vidgas för att bli meningsfull. Enligt Jansson stod kommunister och anarkister för det mesta våldet. De syndikalister som nu drabbats har själva en "märklig syn på samhället", påminde Jansson.
När Sverigedemokraterna ertappas med att ha företrädare med kopplingar till nazistiska grupper försöker partiet förminska och normalisera deras tid i nazirörelsen.
– Vem som helst kan hamna snett, menade partisekreteraren Björn Söder när Patrik Ehns engagemang i nazistiska grupper som Nordiska rikspartiet och Riksfronten.
– Jag har träffat helt vanliga människor i vårt parti som fått flygblad och gått med i en organisation och i efterhand förstått vad de står för, förklarade han i en intervju i Svenska Dagbladet.
Tommy Hansson, chefredaktör för SD-kuriren och tidigare ledande i den antikommunistiska organisationen Contra, slätade även han över Ehns förflutna. Det var i ungdomligt oförstånd som Ehn "för nära ett kvartssekel sedan, var med i den betydelselösa nazisekten NRP ett par år", skrev Hansson på sin blogg.
I samma anda bemöttes de uppgifter som uppdagades i samband med radioprogrammet Kalibers granskning av partiet i mars 2009. Under sex månader gick tre reportrar på uppdrag av Kaliber in i partiet och låtsades vara sympatisörer. Med sig hade de dolda mikrofoner. På en resa till Tallinn kunde en av reportrarna fånga på band hur flera högt uppsatta personer i partiet satt och lyssnade på vit makt-musik. Bland annat spelades vit makt-bandet Svensk ungdoms låt "Frågor" till far och den nazistiska kampsången "Friheten Leve" från 1930-talet.
Men det blev aldrig någon pudel från Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson beklagade och bad om ursäkt för att han sjungit en nidvisa om Olof Palme. Att det spelades vit makt-musik fanns det däremot inte lika starka skäl att be om ursäkt för. Det var visserligen olämpligt, medgav Björn Söder i SVT:s program Debatt. Samtidigt hävdade han envist att om man verkligen bröt ner några av den svenska vit makt-rörelsens mest kända alster så fanns där inget rasistikt eller nazistiskt innehåll.
Motståndarnas mörka historia
För att undkomma kritik och kopplingar till den nazistiska rörelsen bedyrar Sverigedemokraterna sin oskuld genom att vända fokus från sitt eget parti, mot sina politiska motståndare. Sverigedemokraternas kopplingar till nazismen är ingenting jämfört med de etablerade partiernas mörka historia, hävdar partiets företrädare.
Sverigedemokraterna påminner om att Kristdemokraterna under sina första år befolkades av personer med kopplingar till den nazistiska rörelsen, bland annat blev partiets förste presstalesman Per Lennart Aae senare chefsideolog för det tyska partiet Nationaldemokratische partei deutschlands, NPD.
Centerpartiet, påpekar Sverigedemokraterna, hade rasbiologin inskrivet i partiprogrammet och representerades av flera personer med en bakgrund i 1930- och 1940-talets nazistiska grupper.
Det var under 1960-talet. Rasbiologin plockades ut ur dåvarande Bondeförbundets partiprogram 1946.
Folkpartiet anklagas för att i valet 1938 haft valsamverkan med det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och samarbete med fascistiska Sveriges nationella förbund. Dessutom var partiets skolminister under 1970-talet tidigare aktiv i den fascistiska organisationen Förbundet det nya Sverige.
Även Moderaterna, gamla "Högerpartiet", hade lokala samarbeten med nazistgrupper under 1930-talet. Dessutom har partiet haft en företrädare in på 1990-talet med en bakgrund i en nazistisk sammanslutning.
Socialdemokraternas hålls av Sverigedemokraterna ansvariga för Rasbiologiska institutet och steriliseringspolitiken. Att den i sin tur präglades av det svenska folkhemmets ideal som partiet ofta hyllar nämner Sverigedemokraterna inte.
Vänsterpartiet anklagas av partiet bland annat för att partiets föregångare öppet stödde både Hitler och Stalin under andra världskrigets inledningsskede.
Synderna, som i de flesta fall är över 50 år gamla, överskuggar enligt partiet det faktum att Sverigedemokraterna än i dag har personer i sina led som aktivt stödjer och sympatiserar med den nazistiska rörelsen.
"Om man tänker efter så är inte heller SD:s historia värre än något annat partis i det här avseendet, snarare tvärtom", skriver partiet på sin hemsida.
Anklagelser och påståenden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazismen betraktas därför som orättvisa och oproportionerliga. Nazistanklagelser är i själva verket ett sätt för Sverigedemokraternas motståndare att svartmåla partiet. Det är också medias orättvisa beskrivningar av partiet som gör att det lockat till sig personer som fått en fel uppfattning om vad partiet egentligen står för.
På det sättet glider partiet effektivt undan sitt ansvar.
Ändå är Sverigedemokraterna medvetet om vikten av att förmedla bilden av ett parti som gjort upp med sin historia. Sverigedemokraterna söker en brytningspunkt mellan det gamla och det nya. Under andra halvan av 1990-talet drogs gränsen vid 1995 och Mikael Janssons tillträde. Efter splittringen med Nationaldemokraterna flyttades gränsen delvis till 2001. Ett tänkbart framtida scenario för partiet skulle vara att dra gränsen vid Jimmie Åkessons tillträde 2005.
Men ju längre fram i historien skiljelinjen placeras desto svårare blir det för partiets nuvarande ledning att försvara varför de valde att gå med i partiet.
När partiet i dag talar om att det på allvar gjorde upp med extremistiska tendenser 2001 väcker det frågan om partiledningens demokratiska trovärdighet. Den grupp som i dag leder partiet gick in i Sverigedemokraterna under mitten av 1990-talet eller under 1990-talets andra hälft. Hur kunde de, som de goda demokrater de utger sig för att vara, engagera sig i ett parti som tillät "extremistiska tendenser" och som bevisligen huserade en rad personer med det som partiet skulle kalla "extrema åsikter"?
Jimmie Åkesson menar att det finns flera orsaker till att han stannade, trots "alla brister som bevisligen fanns". Han var ung, naiv och inte lika kritisk som i dag. Han träffade många människor som han trivdes med. Samtidigt, hävdar han, har han drivits av en vilja att förändra partiet.
Den förklaringen är han inte ensam om.
Richard Jomshof, partistyrelseledamot och ansvarig utgivare för SD-kuriren, tyckte sig se en oslipad diamant i Sverigedemokraterna:
"Det fanns en grund, men den behövdes bearbetas. Jag syftar då inte bara på det politiska budskapet som sådant, utan kanske främst på arbetsmetoder, partiets framtoning och en partikultur som jag uppfattade något destruktiv. […] Jag menar inte att partiet var extremt, men det kändes som att man ibland var så tacksam att en viss person var villig att arbeta aktivt för partiet, att man valde att se mellan fingrarna, även då det framfördes tvivelaktiga åsikter och då dugligheten på andra plan minst sagt visade sig vara undermålig."
I dag anser ledningen att den tiden är förbi. När personer med nazisympatier söker sig till Sverigedemokraterna, eller när Sverigedemokrater för den delen uttrycker stöd för nazistiska idéer, beskrivs det som en konsekvens av enskilda personers dåliga omdöme.
Den egentliga förklaringen är betydligt mer obekväm.
Sverigedemokraterna säger sig vara det enda partiet som på allvar ifrågasätter invandringen och det mångkulturella samhället. Det är givetvis inte sant. Den invandrarfientliga intressesfären är större än så. Även om grundanalysen är en annan sprider nazistiska grupper samma typ av budskap som Sverigedemokraterna. Detta retoriska släktskap skapar en gråzon mellan Sverigedemokraterna och vit makt-rörelsen. De allra flesta i Sverigedemokraterna har inga problem med att se skillnaderna, medan andra uppenbarligen inte klarar det. Eller ens tycker att det är någon skillnad.
Likheterna uppstår i talet om svenskfientligheten, om mångkulturens konsekvenser och det som har blivit Sverigedemokraternas varumärke – invandringsmotståndet.