Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Jag satt på Expos trånga redaktion. Vi försökte få rätt vinkel på den slitna antennen för att följa händelseutvecklingen på vår lilla skruttiga TV. Offren, förödelsen och skräcken. Det vi såg var ofattbart, som en Hollywoodfilm. Fast det var på riktigt.
Just i det läget var det svårt att förutse terrorattentatens alla konsekvenser. Några dagar senare blev i alla fall en av konsekvenserna uppenbar.

Al Qaidas terrorattack sammanföll med att jag på Expos uppdrag infiltrerade det då nybildade partiet Nationaldemokraterna. När vi några dagar senare träffades hemma i partiorganisatören Tor Paulssons lägenhet var terrorattackerna mot USA det självklara samtalsämnet. Den pensionerade snickaren Harry Edlund, ordförande för partiets pensionärsförbund konstaterade skadeglatt: "Nu blir det tufft för muslimerna".
Han visste inte hur rätt han skulle få.

Det finns mycket att säga om de tio år som passerat sedan den 11 september 2001. Men en sak är klar. Det blev decenniet då islamofobin fick ett politiskt fäste i västvärlden. Hatet mot muslimer startade inte då. Men 11 september-dåden fick det att på allvar vakna till liv.

Vi har under de senaste tio åren fått se en sorglig samhällsutveckling där kriget mot terrorismen har skapat ett samhällsklimat som gjort det möjligt att vinna politisk mark med ett antimuslimskt budskap. Hos de högerpopulistiska partierna har islam tagit platsen som den uttalade fienden och det yttre hot de vill samla sin nation emot. Och andra etablerade partier har i många länder accepterat den nya världsbeskrivningen. Viktiga samhällsfrågor har hamnat i skuggan av en signalpolitik med udden riktad mot islam. I en påstådd ambition att försvara Europas grundläggande fri- och rättigheter har de istället steg för steg nedmonterats. Slöjor förbjuds, burkor förbjuds och minareter förbjuds. Och om man lyssnar på den antimuslimska rörelsens fixstjärna, holländaren Geert Wilders, ska även Koranen förbjudas. För säkerhets skull, resonerar den anti-muslimska rörelsen, är det lika bra att förbjuda muslimer att komma till Europa överhuvudtaget.

11 september-attacken har blivit extremhögerns vattendelare. Den antimuslimska har distanserat sig från den traditionella extremhögern genom att kidnappa liberalismens ideal om yttrandefrihet, anta en pro-israelisk hållning och värna Europas "judeokristna arv". För dem är 9/11 en effektiv språngbräda, en ruin att resa sig ur till försvar mot det muslimska hotet.

Den traditionella extremhögern håller däremot fast vid sitt hat mot det moderna samhället och framför allt vid antisemitismen. I deras ögon är 9/11 antingen en berättigad attack mot den judiska sammansvärjningen, eller rentav ett insiderjobb i syfte att skapa utrymme för en nyimperialism med det yttersta målet att stärka greppet om världsherraväldet.

Alla som betvivlar den officiella förklaringen till hur och varför World Trade Center attackerades är inte antisemiter. Men attacken har skapat en ny plattform även för den moderna antisemitismen. Så är det med stora avgörande ögonblick i världshistorien
De ritar om spelplanen även för de som drivs av hat, misstänksamhet eller intolerans.

Samtidigt finns det givetvis anledning att vara orolig över islamistiska gruppers nyrekrytering både i Sverige och runt om i världen. Det finns skäl att befara nya terrordåd från militanta islamistiska grupper.
Det är så verkligheten ser ut. Men islamofobin handlar inte om verkligheten.
Den utgår från skräckbilden, från myten om islam som något enhetligt, om muslimen som en fiende. Och sådana myter finns det idag gott om.

Efter terrordåden den 11 september var det många som med rätta varnade för en växande antimuslimska stämningar. Men det har tagit tid för hatet att blomma ut. Situationen ser faktiskt på många sätt värre ut i dag än i början av 2000-talet. Anders Breiviks terrordåd i Norge är förvisso en extraordinär händelse. Men på ett sätt visar den på en tydlig trend. I USA upplever muslimer en ökad intolerans. Allt fler moskéer attackeras och den antimuslimska rörelsen har med sina pengar och inflytelserika representanter lyckats sätta dagordningen, samtidigt som rörelsens gräsrötter får allt större självförtroende.

I England kan vi se hur English Defense League, EDL, har tagit hatet ut på gatan. Med sina konfrontativa demonstrationer skapar man oro och rädsla.

Det hade varit skönt att kunna säga att vi ser en ljusning. Men just nu går det inte. Men det finns hopp. Precis som den 11 september utgjorde ett paradigmskifte kommer även den arabiska våren förändra världen. Modiga arabiska aktivister har under dramatiska former visat att de är beredda att offra livet för friheten. Det kommer oundvikligen förändra den förhärskande bilden av islam. Och i slutändan skingra det islamofobins giftmoln som vi har fått vänja oss vid sedan den där omtumlande dagen för tio år sedan.