Expo 30 år

Det högerextrema våldet och terrorn hade präglat 1990-talets första hälft. Den så kallade Lasermannen, John Ausonius, höll under ett par år Stockholms invånare i skräck. Totalt sköt han elva personer, samtliga med mörk hudfärg och mörkt hår. Samtidigt skakades Sverige av ett femtiotal anlagda bränder på flyktingförläggningar. Religiösa och politiska lokaler hotades och attackerades. Trollhättans moské utsattes för en mordbrand och brann ner till grunden. Det var i den här tiden, när det rasistiska våldet var högst påtagligt, som Expo startade.

Vit makt-musiken slog igenom på bred front. Det stora genombrottet kom när vikingarockbandet Ultima Thule fick kontrakt med Bert Karlssons skivbolag Marianne. I kölvattnet av bandets framgångar växte en allt större vit makt-musikscen fram. Konserter och skivförsäljning hjälpte till att finansiera högerextrema rörelser och grupper.

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2025

Hösten 1995 kom första numret av Expo ut. Tidningen startades av en grupp engagerade unga journalister i en tid där det rasistiska våldet präglade gatumiljön och samhället, men också i en tid där det fanns en bred uppslutning och konsensus kring att rasism och rasistiskt våld var något att aktivt motverka. Till exempel gick i princip samtliga partiledare i riksdagen 1992 i spetsen under ett fackeltåg mot rasism. På omslaget syns Stieg Larsson fota VAM i Göteborg 1995 och i det här numret tittar vi både bakåt och framåt. ...

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

I Stockholm finansierade staden Fryshusets så kallade skinheadsverksamhet. I lokalen som skinheadsen förfogade över startade nazisttidningen Nordland och den nazistiska terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd (VAM) planerade sina attacker. Skinheadgäng var en vanlig syn på gatorna runt om i Sverige. Hån och våld mot vad som ansågs vara invandrare, vänsteraktivister eller bögar var vardagsmat. Den 30 november, Karl den XII dödsdag, demonstrerade unga högerextrema aktivister sida vid sida med äldre nazister.

Det rasistiska våldet hade dödlig utgång. Under årets första nio månader mördades sju människor av högerextremister 1995. En av dem var flyktingen Gerard Gbeyo i Klippan. En annan var den 14-årige John Hron som försvarade sig när han trakasserades av nazister. En tredje var ishockeyspelaren Peter Karlsson som knivmördades för att en nazist inte gillade homosexuella. Det var också temat för en av artiklarna i Expos första nummer. 

Valet 1991 ritade om den politiska kartan i Sverige. Socialdemokraterna förlorade för första gången sedan 1970-talet regeringsmakten och ett högerpopulistiskt parti valdes in i riksdagen. Tillsammans med greven Ian Wachtmeister startade skivbolagsdirektören Bert Karlsson partiet Ny Demokrati och gick till val på sänkta skatter och en mer restriktiv flyktingpolitik. På valdagen lade 6,7 procent av svenskarna sin röst på partiet som fick en vågmästarroll i riksdagen. Sverigedemokraterna erövrade sina första två kommunala mandat vid samma val. Vid valet 1994 hade SD fem kommunala mandat fördelat på tre kommuner.

Den grovt antisemitiska närradiokanalen Radio Islam var en av de rasistiska eterrösterna. Dess ansvarige utgivare Ahmed Rami bjöd också in den ökända franska historierevisionisten och förintelse­förnekaren Robert Faurisson. Radiokanalen var föremål för flera polisutredningar och Ahmed Rami dömdes också till fängelse för hets mot folkgrupp.

Till det ska också den finanskris som orsakade massarbetslöshet och stora ekonomiska problem för många svenskar läggas. Samtidigt ökade invandringen till Sverige genom Sovjetunionen och östblockets fall. När sedan inbördeskriget i forna Jugoslavien bröt ut och människor tvingades på flykt kom allt fler asylsökande till Sverige. 

parallellt med det högerextrema våldet och den politiska utvecklingen fanns en stark och bred antirasistisk rörelse: hos politiska organisationer, fackförbund, organisationer som Krossa rasismen, Hasans vänner, kampanjen Rör inte min kompis för att nämna några. På såväl politisk nivå som i civilsamhället fanns ett stort engagemang i flyktingfrågan. Den borgerliga regeringen rev 1991 upp det så kallade Luciabeslutet. Beslutet togs av den socialdemokratiska regeringen som en reaktion på den rekordstora flyktingströmmen till Sverige under andra halvåret 1989 och innebar att asyl endast beviljades för dem som uppfyllde FN:s flyktingkonventions kriterier samt personer med särskilt stort skyddsbehov. De antirasistiska demonstrationerna samlade en bred uppställning från den autonoma vänstern till politiska partier i högerblocket. Studier visar att väljarna under 1990-talet generellt inte var missnöjda med den förda politiken och att motståndet mot att ta emot flyktingar minskade under 1990-talet. Vidare var väljarna i de flesta fall nöjda med sina partier i invandringsfrågan och ansåg inte heller att invandring var en viktig fråga för det egna partivalet.

Det är i den här kontexten och med inspiration av den brittiska antirasistiska tidningen Searchlight som beslutet att starta Expo tas. Uppslag för artiklar fanns det gott om. Likaså kunskap om tidningsproduktion och ambition. Pengar till att trycka och distribuera tidningar var det betydligt sämre ställt med.

Lösningen blev att kontakta organisationer och privatpersoner vi trodde kunde tänka sig att stödja en antirasistisk tidning. De som gick in med ett ekonomiskt bidrag fick också sitt namn tryckt på tidningens baksida som tack. Listan på namn fyllde också ett annat syfte. Vi visste att det inte skulle räcka med att göra ett bra första nummer med intressanta artiklar och texter. Det gällde också att bli tagna på allvar och få legitimitet för projektet och den politiskt obundna tidningsredaktion vi var. Även om flera av oss hade ett politiskt engagemang så var det den journalistiska ambitionen som låg till grund för Expo. 

Jag kommer ihåg hur vi ringde upp de kontakter vi hade. Någon hade koll på sport, en annan kände personer på bokförlag och en tredje skrev om alternativ musik. Sedan tog vi kontakt med politiker, skribenter, artister och andra kända namn som vi trodde skulle vara intresserade av att stötta oss. Namn som vi hittade i någons telefonbok, i telefonkatalogen eller via partikanslier, bokförlag och skivbolag.

Nu när jag ser listan 30 år senare kan jag konstatera att det är en imponerande lista och en spännande blandning av namn. Jag slås av hur idrottspersoner, artister och författare samsas med religiösa ledare och politiker. Små alternativa skivbolag och fanzines står jämte politiska ungdomsförbund och företag. Intressant ändå att de valde att sätta sitt namn och bidra till något som inte var mer än en idé från en handfull unga och okända journalister. Vad fick dem egentligen att säga ja?

– För mig är det viktigaste att inte vara en ynkrygg.

Det säger Beatrice Ask. Hon var nämligen en av dem som stöttade Expos första nummer. 1995 var Beatrice Ask riksdagsledamot för Moderaterna och hade just tjänstgjort fyra år som skolminister i den moderatledda regeringen mellan 1991 och 1994. Hon minns inte själv att hon skrivit under och stöttat initiativet med en nystartad antirasistisk tidning. Men det där med att inte vara en ynkrygg är så hon tror att hon måste ha resonerat.

– Även om jag inte minns hur jag tänkte handlar det om en etisk kompass. Det sitter i ryggmärgen att ta ställning mot rasism. Då är journalistiska granskningar väldigt viktigt, även om de givetvis kan skava ibland när man själv är en del av det som granskas. Det var nog det som gjorde att jag skrev under. Att våga ta ställning.

Vi pratar om hur det politiska landskapet såg ut i mitten av 1990-talet, att Expo när tidningen startades kritiserades för att vara vänsteraktivistisk från debattörer som stod politiskt till höger. Hur flera borgerliga partier och ungdomsförbund inte ville stötta projektet - däribland Moderaterna och Moderata ungdomsförbundet.

beatrice ask kan inte minnas att hon skulle fått kritik för att hon öppet stöttade Expo. Tvärtom. Att det var en tid då det var självklart att ta ställning. Hon menar att det är något vi måste tillbaka till i dag.

– 1990-talet var en tid när vi också hade nazisternas härjningar färskare i minnet. Vi var närmare det som hände på 1930-talet då. I dag upplever jag att fler är tysta. Det är det värsta. Det är som att svika sig själv.

Precis som Beatrice Ask satt även Folkpartiledaren Bengt Westerberg i den Moderatledda regeringen i början av 1990-talet, Westerberg som socialminister.

”Jag måste erkänna att jag inte mindes att jag hade bidragit till Expos start, men är glad att jag gjorde det!” Så svarar Bengt Westerberg när jag nu 30 år senare mejlar honom. Vi talas vid över telefon och tar upp tråden från vår mejlkonversation.

–Även om jag inte kommer ihåg att jag var med och stöttade tidningen så är jag inte förvånad. Jag var ute en del i de frågorna vid den tiden och syntes mycket. En del blev också väldigt uppmärksammat, som när jag lämnade tv-studion när Ny Demokrati kom dit.

Det som Bengt Westerberg refererar till ägde rum på valnatten 1991. Tillsammans med de andra borgerliga partiledarna satt han i SVT:s studio och blev utfrågad om valresultatet. När det nyinvalda riksdagspartiet Ny demokratis två partiledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kommer in i studion, väljer Bengt Westerberg istället för att ta dem i hand resa sig upp och gå. Även om Bengt Westerberg under valrörelsen sagt att han vägrade sätta sig i en regering tillsammans med Ny demokrati på grund av de främlingsfientliga inslagen var hans sorti en stark markering från en partiledare.

Bengt Westerberg menar att det var självklart för honom som Folkpartiets partiledare att ta ställning mot rasism. Att ställa sig bakom Expo och stötta tidningen säger han var en självklarhet. Bengt Westerberg återkommer under vårt samtal till att det var ett annat politiskt klimat då. Att den politik som de borgerliga partierna står för i dag skiljer sig från hur den såg ut på 1990-talet.

– Det var en annan stämning då än nu. När vi satt i regeringen fattade vi beslut om att ta emot flyktingar från forna Jugoslavien. Det var ingen i den borgerliga regeringen som var emot då. I dag har det ju svängt enormt!  Det jag saknar mest är bristen på nyanser i diskussionen – det finns inte plats för det i dag.

Samtidigt så säger Bengt Westerberg att det under 1990-talet också fanns en tydlig hotbild mot de som tog ställning. Att även han som statsråd och politiker var utsatt. När jag frågar honom om han minns några kommentarer om att han valde att stötta Expo säger han att det var så mycket annat vid den tiden. Att hatet mot honom var stort och att han tvingades leva med livvakter i perioder.

medan beatrice ask och Bengt Westerberg 1995 var erfarna politiker, tidigare statsråd och medelålders etablerade personer, var vänsterpartisten Hanna Zetterberg ny i politiken. Året innan hade hon vid 21 års ålder röstats in som en av de yngsta personerna någonsin i riksdagen. Likt Bengt Westerberg konstaterar Hanna Zetterberg att även om hon inte kommer ihåg att hon var med och stöttade Expo så är hon ”inte ett dugg förvånad”.

– Det var en annan samtid där frågan var mer levande. Rör inte min kompis-kampanjen med sin hand var någon ”alla” hade på sig och bar. Det var en tid när högerextremisterna var på gator och torg. De var synliga och gatorna var deras arena. Då fanns inte sociala medier, de var inte inröstade i politiska församlingar och fanns inte på ledarsidor.

Precis som att nazisterna och rasisterna fanns på gatorna så var det också där det antirasistiska motståndet syntes. Och det var i den aktivistiska antirasistiska rörelsen som Hanna Zetterbergs engagemang växte fram.

– Jag tror att aktivismen var större då än vad den är i dag. Jag var med och arrangerade en demonstration i Göteborg där vi var 80 olika organisationer och det kom 12 000 personer. Det var modigt och klokt av Expo att säga att det behövdes en tidning. Nu går det se att Expo som självklar och tidningen har spelat en stor roll för antirasismen i Sverige. Men för mig på 1990-talet var antirasismen mycket mer aktivism. Det var på gatorna, genom att dela flygblad, aktivt resonera med folk och demonstrera som jag engagerade mig.

Andra politiker som skrev under var: Per Ahlmark (FP), Sten Andersson (S), Andreas Carlgren (C), Juan Fonseca (S), Håkan Holmberg (FP) och Yvonne Ruwaida (MP).

Musiker, skivbolag och konsertarrangörer spelade också en stor roll för den antirasistiska rörelsen på 1990-talet. Artister spelade på demonstrationer och konserter. Biljetter och skivor såldes för att samla in pengar till antirasistiska organisationer och andra rörelser som arbetare mot nazism och rasism. På baksidan av Expos första nummer finns artister som Totta Näslund, Peter Le Marc, Ulf Lundell och Jan Hammarlund. Den sistnämnda är för de som deltagit i olika aktivistiska sammanhang ett välbekant ansikte och en välbekant röst.

Jan Hammarlund berättar att det framför allt är genom musiken och texterna hans engagemang tagit sig uttryck genom åren. Men att han i början av 2000-talet också deltog i motdemonstrationerna vid den nazistiska marschen i Salem.

Jan Hammarlund minns 1995 som året ”då allt kulminerade”.

– Det var då åtta personer mördades av högerextremister. Jag minns det så väl. Och att morden och våldet av flera kunde avfärdas som pojkstreck. Vi som var med såg vad som pågick, men jag upplever att polisen fattade allvaret först senare. Jag skrev också en sång om mordet på ishockeyspelaren Peter Karlsson senare.

Inte heller Jan Hammarlund kommer ihåg att han var en av dem som möjliggjorde starten av Expo.

– Nej, jag har inget minne av det. Men jag är glad att höra att jag gjorde det och att jag fick tillfälle att göra det. Däremot kommer jag ihåg att jag samlade tidningsartiklar och tidningsklipp under 1990-talet. Jag gav pärmarna till Expo sedan som ville ha dem till arkivet.

flera skivbolag valde också att stötta Expo: punkbolag som Birdnest, Beatbutchers och andra bolag som MNW och Massproduktion. Det sistnämnda har sedan starten på 1980-talet drivits av skivbolagsdirektören Mats Hammerman. När vi talas vid på telefon så säger han att det var självklart att ta ställning mot rasism då som nu. ”Det var inte något snack om saken”, säger Mats Hammerman. ”Alla” var antirasister – det gick inte att blunda.

– Jag upplever att högerextremismen och nazismen var väldigt påtaglig vid den tiden. Den syntes på ett annat sätt än i dag. När vi arrangerade konserter hade vi återkommande problem med skinnskallar som hotade både oss och publiken. Högerextremismen var ett påtagligt fysiskt hot som vi behövde hantera, såväl konsertarrangörer som besökare. På så sätt var det skitviktigt för oss som skivbolag att vara med och stötta antirasistiska initiativ.

Mats Hammerman säger att han har ett vagt minne av en insamling när Expo startade och att Massproduktion gav ett bidrag till tidningen. Och att han blir glad över att bli påmind om det.

– Jag känner en stolthet över att Massproduktion var med och stöttade starten av Expo. Det känns stort att vi var med och bidrog till att tidningen kunde starta!

Om man bortser från att skivbolag också är företag, är det få representanter från näringslivet som återfinns på baksidan av Expos första nummer. Förutom resebyrån Ritchie Travels så är det familjeföretaget Proventus som grundades och ägs av finansmannen Robert Weil.

När jag frågar hur det kommer sig att Robert Weil valde att stötta en tidning och sätta företagets namn på baksidan trots att det inte fanns mycket information att gå på säger han att det inte var konstigt att Proventus engagerade sig. Robert Weil berättar om sitt engagemang och bakgrund: 

– Jag var nära Per Ahlmark (före detta partiledare för folkpartiet och en av grundarna till Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA. Reds anm.) och var medlem i SKMA. När Expo hörde av sig med frågan så var det tydligt att tidningen tillsammans med SKMA skulle kunna bli en viktig antirasistisk röst. Det var självklart att Proventus skulle stötta tidningen, allt annat hade varit onaturligt.

Robert Weil berättar att hans privata erfarenheter och familjehistoria också är en viktig anledning till att Proventus engagerade sig. Hans föräldrar flydde från Tyskland på 1930-talet och att familjen splittrades fullständigt i samband med Hitlers maktövertagande.

– Självklart bidrog mina och min familjs erfarenheter till att jag hade en annan blick och oro över vad som hände i samhället. Vid mitten av 1990-talet var det som att det som hände i Tyskland på 1930-talet var bortglömt. Ingen trodde att det som hände då kan hända igen och få oroade sig över att demokratin kan gå förlorad. Det borde funnits ett mycket större stöd för Expos arbete.

Under vårt samtal återkommer Robert Weil flera gånger till näringslivets roll i ett demokratiskt samhälle och hur viktigt det är att fler inom näringslivet tar ställning mot rasism och främlingsfientlighet. Med en förlust av demokratin kommer bristen på kapital göra det omöjligt för näringslivet och kapitalmarknaden att verka, menar Robert Weil.

– Vi från näringslivet måste gå ut och ta ställning. Därför är det inget konstigt att vi stöttade Expo då och att vi fortfarande gör det. Det är en katastrof att företrädare för näringslivet lyssnar på sverigedemokraterna. Vi lever i en tid när en stor del av de politiska partierna medverkar till en normalisering av en högernationalistisk politik. Vi behöver mer än någonsin en viktig röst som Expos. Vi behöver en tydlig kompas----s annars är vi helt förlorade.

likt robert weil kommer historikern, författaren och Svenska Akademien-ledamoten Peter Englund ihåg att han tillfrågades vid Expos tillblivande.

– Jag minns att jag skrev under när Expo hörde av sig. Jag kommer väl ihåg att jag kände att det var orimligt det som hände, att utvecklingen pekade åt fel håll. Den organiserade nazismen växte sig starkare och förintelseförnekare som Robert Faurisson fick ett stort genomslag. Förintelsen hade börjat ifrågasättas. Det kändes akut och det fanns en våldsamhet. Expo kändes som ett viktigt och välbehövligt projekt.

Precis som de andra jag pratat med återkommer Peter Englund till den våldsamhet som präglade den högerextrema rörelsen på 1990-talet. Han talar om VAM och hur en ny, mycket mer våldsam, generation än tidigare vann mark.

– Jag kommer ihåg känslan av allvar och hot. Att det våldsamma var så pass nytt. Det kom också samtidigt som historierevisionismen. Det är alltid något ogripbart i tidsandan, men i dag känns det som att hoten var på en annan nivå då. Jag blev själv hotad och mitt bokförlag hotades i sin tur.

Peter Englund säger att hoten också togs på allvar. Han berättar om hur han i Aktuellt samtalade med en hög polischef efter att Expos tryckeri och återförsäljare blivit hotade av nazister något år efter tidningen startat. Att de diskuterade hur tryckfriheten hotades och hur polischefen svarade ”det här ska vi nog fixa”.

– Det kunde en hög polischef utlova i tv då. I början av 1990-talet så skedde mycket utomparlamentariskt och det räckte med det då. Det var en annan tid och hotet kom mer utifrån. I dag handlar det mer om vägvalet.

Peter Englund berättar att han följt Expos verksamhet sedan starten. Han läser tidningen, lyssnar på podden och följer arbetet. Det är en del av engagemanget för demokrati och mot rasism.

– Jag som historiker ser att det här engagemanget och arbetet är tidlöst. Det är stora frågor och inget som kan slås av och på eller som man springer kors och tvärs emellan.