Är det här det Sverige vi vill ha?

Frågan är inte hur en enskild handläggare har resonerat. Frågan är hur vi som samhälle har hamnat i en situation där det över huvud taget är juridiskt möjligt att splittra en familj och utvisa en åtta månader gammal bebis. Att det är möjligt.

Under lång tid har migration i den politiska debatten i huvudsak beskrivits som en tärande belastning, ett tryck på samhället, ett säkerhetsproblem. Ramen för politiken har blivit repression, restriktivitet och murar.

Den utvecklingen har den svenska ytterhögern, med SD som motor, välkomnat och kämpat för. För ytterhögern är migranten inte i första hand en individ med rättigheter och värde, utan en bärare av risk och hot – något som måste begränsas, kontrolleras och stoppas. Steg för steg har de försökt flytta problemformuleringen i samtalet om invandring och asyl: från skydd till belastning, från rättigheter till hot, från människor till volymer.

När andra partier accepterar denna utgångspunkt – och börjar tävla om vem som kan vara mest handlingskraftig inom samma problemdefinition – sker en avgörande förskjutning.

Många med oss har varnat för detta. Ytterhögern söker inte bara politisk makt, utan försöker förändra själva språket och därmed ramarna för vad som uppfattas som rimligt. Avhumaniseringen är central för detta projekt. Den reducerar människor till kategorier och siffror och är en förutsättning för ytterhögerns radikala vision om en homogen nation.

Avhumaniseringens funktion är enkel: att göra det lättare att acceptera det som annars skulle göra ont. Det börjar i språket – när människor beskrivs i termer av en siffra, som volymer, tryck eller belastning.

När människor reduceras till problem och hot minskar motståndet mot att behandla dem därefter. Därför är avhumanisering alltid en politisk handling. Den skapar distans och flyttar den moraliska gränsen för vad vi är beredda att acceptera.

Hand i hand med avhumaniseringen av ”de andra” går attacken mot dem som protesterar. Solidaritet avfärdas som destruktiv ”woke”. Humanism hånas som ”godhetsknark”. Empati misstänkliggörs. De som håller fast vid människans okränkbara värde kallas naiva, verklighetsfrånvända eller ”landsförrädare”.

Ytterhögerns solidaritet är begränsad och villkorad. Den omfattar bara dem som ryms inom deras definition av nationen. Perspektivet förskjuts från universellt människovärde till nytta och tillhörighet. Det normaliserar ett tänkande där vi skiljer mellan våra barn och andras ungar.

Utvisningen av åtta månader gamle Emanuel har väckt ilska bland många ute i samhället. Det visar att förskjutningen inte är fullbordad. Många tror fortfarande på något annat: på en solidaritet som inte graderas, på en humanism som inte hånas bort, på ett människovärde som inte är förhandlingsbart.

Inte därför att migration är enkelt. Inte därför att lagar saknar betydelse. Frågan är inte vad som är juridiskt möjligt. Frågan är vilka vi vill vara.

När ett samhälle accepterar att en liten bebis kan utvisas och förvägras rätten till sin familj, då har något grundläggande redan gått förlorat. Det är en förlust som angår oss alla.

Niclas Nilsson