Ledarlöst motstånd

År 1953 hade den amerikanska underrättelseorganisationen CIA bara existerat i sex år, och erfarenheterna var ännu inte särskilt omfattande på en rad områden. Föregångaren OSS hade bildats efter brittisk modell under brinnande krig på 1940-talet, av ren nödvändighet eftersom USA helt saknade något liknande britternas MI6.

En av organisationens medarbetare, överste Ulius Amoss, var missnöjd med hur CIA organiserade motståndet mot diktaturerna i Östblocket. De hierarkiska organisationsstrukturer man använde sig av var för lätta för sovjetiskt och östeuropeiskt kontraspionage att infiltrera och slå sönder.

Amoss förordade därför vad han kallade ledarlöst motstånd. I stället för direkta fysiska kontakter med motståndsgrupper skulle CIA sprida idéer och praktisk kunskap om hur man organiserar små, fristående sabotagegrupper som agerar utan central styrning.

1961 spred motståndare till Fidel Castro flygblad på Kuba som argumenterade för bildandet av ”fantomceller” för att bekämpa Fidel Castros regim. Av allt att döma togs Ulius Amoss principer i bruk – den gången dock inte med någon framgång.

Ett par decennier senare plockades konceptet ledarlöst motstånd upp av den amerikanske högerradikalen Louis Beam. I sin essä ”Leaderless Resistance” från 1983 refererar Vietnam­veteranen och före detta Ku Klux Klan-medlemmen Beam till Ulius Amoss som konceptets upphovsman, men tillägger att om det för Amoss handlade om att bekämpa kommunismen så handlar det för Beam om att bekämpa den federala staten i USA.

Louis Beams utveckling av Ulius Amoss koncept har haft enormt inflytande på den amerikanska högerradikala undergroundmiljön. Det mest kända attentatet är sprängningen av en federal byggnad i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor dödades och fler än 600 skadades. De båda dömda för dådet, Timothy McVeigh och Terry Nichols, agerade utifrån Louis Beams riktlinjer. Men de var inte ensamma om det.

Seriemördaren Joseph Paul Franklin hade liksom Louis Beam en bakgrund i Ku Klux Klan. Han var övertygad nazist, och sina båda förnamn tog han sig för att det är de som Tredje rikets propagandaminister Goebbels bar. Han reste runt i USA, gäckade myndigheterna medan han tog livet av mer än tio personer under fyra år. Hans främsta måltavla var par av olika ”ras”, men han tog även på sig mordförsöket som satte porrkungen Larry Flynt i rullstol. Motiveringen var enligt Franklin att Flynt publicerade så kallad ”interracial”-porr, där svarta och vita hade samlag med varandra.

Franklin inledde sin verksamhet flera år innan Louis Beam första gången publicerade sin text, och är en föregångare för den form av lågintensivt högerradikalt motstånd som Beam förordar. Nazisten William Pierce, mest känd för The Turner Diaries – en nazistisk upprorsmanual i romanform utgiven 1978 under pseudonymen Andrew McDonald – baserade sin bok Hunter från 1989 på Joseph Paul Franklins seriemord.

1983–1984 opererade en högerextrem terrorgrupp i amerikanska mellanvästern som kallade sig The Order, efter gerillarörelsen i The Turner Diaries. De gjorde sig skyldiga till bankrån och mord, och kom att bli förebilder för bland annat svenska Vitt Ariskt Motstånd, från början tänkt som en terrorgrupp innan de utvecklades till en bredare politisk organisation. Både McVeigh och Franklin har dessutom mer sentida efterföljare i Norden.

Norske Anders Behring Breiviks sprängattentat i Oslos regeringskvarter 22 juli 2011, samma dag som han begick massmordet på det socialdemokratiska ungdomslägret på Utøya, har stora likheter med Timothy McVeighs dåd.

De båda svenska rasistiska serieskyttarna John Ausonius och Peter Mangs, som var aktiva i Stockholmsområdet 1991–1992 respektive i Malmö 2003–2010, passar väl in på Joseph Paul Franklins handlingsmönster, och hur det skildrats av William Pierce i Hunter. Peter Mangs hade dessutom vistats mycket i USA, och umgåtts i högerextrema miljöer kring vapenmässor där Timothy McVeigh sågs som en hjälte, och har själv angett Franklin som en viktig förebild.

I Peter Mangs fall fanns ett mycket välformulerat politiskt syfte, som är detsamma som hos William Pierces romanfigur i Hunter, såväl som hos dennes förebild Joseph Paul Franklin. Ett ”raskrig” ska provoceras fram, och mord på rasifierade är bara första steget. När människor som tillhör etniska minoriteter blir rädda uppnås ett mål, men om de tar till vapen mot majoritetsbefolkningen, börjar det bli riktigt intressant ur den ensamopererande terroristens synvinkel.