Det sitter i väggarna

Vikingeskibsmuseet vid Roskildefjorden ligger precis där hav möter land. Byggnaden är internationellt ansedd som en av Europas finaste exempel på modernistiska betongbyggnader. Det är lätt att förstå: den verkar sväva på vattnet. Stora panoramafönster vetter mot fjorden och vikingaskeppen i museets inre är åter i kontakt med havet, sedda både från museets insida och dess utsida.

När skeppen upptäcktes på fjordens botten var det ett sensationellt fynd som motiverade bygget av ett nytt museum. Arkitekten Erik Christian Sorensen vann tävlingen. 1969 stod museet färdigt. Han dog 2011, men innan dess hann han oroas över byggnadens synliga behov av underhållning. Betongen krackelerar. 2016 meddelar Teknologisk Institut barskt i en rapport att renovering av byggnaden borde ske senast 2026, om det skulle ske med bra resultat och vara ekonomiskt försvarbart. 75 miljoner skulle det att kosta. Röster höjdes. En del ville häva kulturminnesmärkningen för att på så sätt kunna göra stora ingrepp som att konstruera ett nytt ytterhölje kring byggnadens inre ram och bevara dess autenticitet. Andra vill flytta skeppen till en annan byggnad, bland dem museets allt mer desperata personal.

Mitt i oron och osäkerheten tar nationalkonservativa Dansk Folkeparti chansen. I ett förslag anser de att man bör ta bort kulturminnesmärkningen, men vill inte renovera museet som de anser är anskrämligt. De vill bygga ett nytt museum och avsätta 100 miljoner kronor för en total nybyggnation. De har också egna, detaljerade idéer om hur det nya museet ska se ut. De föreslår en internationell arkitekttävling där villkoret för deltagande ska vara att museet gestaltas i ”spännande vikingastil”, fornnordisk stil, en av de så kallade historiserande stilar som användes före modernismens genombrott. De föreslår också att medborgarna därefter ska få rösta på sitt favoritförslag: vanliga människor ska få inflytande över arkitekturen och över arkitekternas arbete.

I Sverige går Sverigedemokraterna i bräschen när det gäller att politiskt gripa in i arkitekturens och det offentliga rummets utformande, och att kritisera arkitekternas självbestämmanderätt. Det rimmar med SD-ideologen Mattias Karlssons formulering att ”politiken ligger nedströms från kulturen” (bland annat i Min sanning, SVT 2020). SD:s fokus på kulturpolitik grundar sig i insikten att kulturen äger stor potential för att forma människors känslor och tankar och för att etablera nya normer. Det i sin tur skapar förutsättningar för att på ett mer radikalt sätt påverka samhälle och politik.

På sin hemsida skriver SD att ”ny arkitektur behöver knyta an till den svenska byggnadstradition som människor känner sig hemma i, trivs med och anser vacker och tilltalande.” I Stockholm har partiet tydligt profilerat sig i stadsbyggnad och arkitektur under den senaste mandatperioden. När stadsdelsnämnden i Stockholm beslutade att skapa en minnesplats tillägnad Avicii kom SD med ett förslag på var den skulle vara och hur den skulle se ut. I samband med en ny utformning av Östermalms torg skulle en skulptur av Avicii, komplett med mixerbord, placeras centralt i en stor fontän. I två mindre tegelbyggnader med ”toppiga tak inspirerade av Östermalmshallens vackra torn” skulle toaletter och kiosker finnas. Östermalmshallen är byggd på 1880-talet. I debatten om den tungt trafikerade Centralbrons framtid, anser SD 2020 att man, stället för att lägga den under jord, borde göra en överdäckning av den, med en park. Den egna visionsbilden för tankarna till den hårt formklippta och geometriska parkanläggningen framför slottet Versailles utanför Paris, byggt av Ludvig XIV på 1600-talet. Vad handlar detta om, egentligen?

Anders Dahlgren är arkitekt och konstvetare på Göteborgs universitet. Han forskar på modernismens utveckling i Sverige.

– Just nu råder en vurm för den estetik som modernismen kritiserade: det gamla samhällets borgerliga estetik, 1800-talets formspråk. Många hyllar dessa stilar nu och lyfter upp eran som idealet. Och det finns ett tydligt konservativt och populistiskt intresse för detta.

I Storbritannien lanserar nationalistiska partiet Ukip 2013 en film i bombastisk propagandastil med titeln ”Building for the future”, där modernistiska byggnader och moderna bostadskomplex sprängs i luften till tonerna av ödesmättad musik. Är arkitekturstilar knutna till politiska ideologier, historiskt sett? Är modernismen knuten till en viss ideologi?

– Man kan inte komma ifrån att modernismen bygger på en tro på arkitekturen som social ingenjörskonst. Det är en planerande verksamhet, snarare än dynamisk kapitalism. Man tänker att man genom att planera och bygga samhället i viss riktning kan få till en positiv samhällsförändring. Vad gäller stil och idelogi är det komplext. Stil och arkitektur är väldigt viktigt för totalitära regimer, till exempel för Sovjetunionen och Nazityskland. Men om Nazityskland var mer konsekvent, så svängde Sovjet i sin syn på stil under Stalin på 1940-talet. Från att ha betraktat modernismen som något radikalt, blev den nu ett uttryck för borgerlig degenerering.

Anders Dahlgren menar att den debatt som pågår i Sverige mellan förespråkare för modernistisk arkitektur och förespråkare för traditionellt formspråk har pågått i snart hundra år:

– När den nya arkitekturen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 gick vågorna höga i pressen. Utställningen fick väldigt mycket kritik. Man tilltalades av modernismen eller av traditionell, äldre arkitektur, det var antingen ”funkis” eller ”tradis”, som det kallades. På många sätt är vi fortfarande kvar där. Det handlar om debattens dynamik. Det blir ofta en polarisering. Man är kategoriskt för eller emot modernism/traditionalism. Arkitektur kan provocera, kanske för att det är så tillgänglig kulturform. Le Corbusiers byggnader från 100 år sedan kan vara väldigt provocerande för nationalistiska partier. Han målas ut som en av dem som förstörde allt.

Vad tänker du, som arkitekt, om när det talas om om det ”folkliga”, och vad ”vanligt folk vill ha”, när det gäller arkitektur?

– Frågan är om det är möjligt att avgöra det. Det är tydligt när man tittar på diskussionerna i ett historiskt perspektiv: de har ingen ände. Det är omöjligt att resonera sig fram till att vissa stilar är bättre än andra. I ett specifikt projekt kan man ju landa i att en del tycker om det här, andra tycker något annat, men att tro att man kan hitta en enhet eller konsensus kring det här. Ett exempel är när man byggde Annedalskyrkan i Göteborg i början av 1900-talet. Församlingen hade en åsikt om att man inte skulle bygga i nygotisk stil, av ekonomiska skäl. Det var enda anledningen till valet. Det blev den kyrka vi har nu, i en slags nationalromantisk och nyromansk stil. Och den visade sig bli jättedyr ändå.

Är folkstyre och folkomröstningar kring smak och stil på arkitektur realistiskt?

– Det är problematiskt. Inte minst på grund av att arkitektur och samhällsbyggnad är så långsamma och så komplexa processer.

– Att spela på nostalgi är en typisk retorik i ett högerpopulistiskt register, säger Catarina Kinnvall, professor i statsvetenskap på Lunds universitet.

– Det handlar om att bygga fantasier om det förflutna, och om att allt var bättre förr. Man vill på något sätt definiera en nation som man tror att den en gång var. Man använder sig av verktyg som moral, av högtider. Av arkitektur. Det som inte platsar i ett narrativ om nationaltanken, den här idén om det som var en gång, det går bort.

Catarina Kinnvall menar att den frammanade visionen av det som man menar fanns en gång – och det är inte alls säkert att det fanns på riktigt – används strategiskt och emotionellt:

– Det handlar om känslor. Därför är det svårt att bemöta detta rationellt. Man använder sig av olika verktyg för att bevisa existensen av en annan, bättre värld, ett förflutet som aldrig har funnits. Man skapar med hjälp av en avgränsad nationstanke ett vi och dem, skyller nuets tillstånd på det som har kommit hit utifrån, på etablissemanget, på experterna som har fört oss hit. Man betraktar sig själv som den vanliga människan och som ett offer för omständigheterna. Att väcka känslor av missnöje och melankoli är en viktig del i att dra till sig potentiella väljare. Att ge svart-vita förklaringar på komplexa frågor, möta människors längtan efter trygghet i oroliga tider.

Socialdemokratins samhällsvision, folkhemmet, har lyfts fram av SD som något eftersträvansvärt, som en tid vi bör återvända till. För mig är folkhemmet en epok som är kopplad till modernismen, funktionalismens arkitektur som ett verktyg för bostadsbyggande och samhällsplanering. Hur går detta ihop?

– Det kan verka som en tankevurpa, men hänger samman med kritiken av modernismen. Det finns olika bilder av folkhemmet och av välfärdssamhället. Högerpopulistiska partier skapar en bild av ett Sverige som det var förr i tiden, innan det öppnade upp. Om man vill gå med på deras budskap får man bortse från att delar i det narrativet är orealistiska. Jag tänker på Anders Breivik som i sitt så kallade ’manifest’ talade om hur man på 1950-talet i Norge minsann kunde lämna dörren olåst, att det var en tid när kvinnor var riktiga kvinnor, när Norge bestod av norrmän – ett samhälle som, enligt Breivik förstörts av mångkulturalismen, av feminister, av kulturella marxister och av en politiskt korrekt elit …

Catarina Kinnvall talar om hur högerpopulismen har spridit sig i Europa under senare år och att de högerpopulistiska partierna nu sätter agendan.

– Dessa partier definierar vad nationen är, och den idén får fäste. Andra partier kanske använder sig av andra termer, som mer ekonomiska argument. Men någonstans i detta ligger en växande nationalkonservatism, att vilja bevara det gamla, tanken att det var bättre förr. Den underliggande politiska retoriken går generellt åt ett nationalistiskt håll.

Det är tydligt hur tanken på att arkitekter alltför länge fått styra utformningen av arkitekturen inte bara finns i nationalkonservativa partiers retorik. När anrika Götaplatsen i Göteborg nu står inför modernisering kritiserar SD, men också Socialdemokraterna och Demokraterna, detaljplanen med förslag till byggnad för en ny konstnärlig fakultet vid Konstmuseet av det prisbelönta arkitektkontoret Tham & Videgård. När den är uppe i webbsända kommunfullmäktige 28 januari, vill SD avslå planen helt, med argument som att man förstör staden, med ”dystopiska, modernistiska experiment som ser likadana ut i alla storstäder.”

Nybyggnation kring Götaplatsen ska se ut som den gjorde en gång, tycker de, närmare bestämt vid sin tillkomst vid för snart hundra år sedan under jubileumsutställningen 1923. Den bör vara av samma typ av tegel. S anser att förslaget bör bearbetas, eftersom de inte anser att dess fasad harmoniserar med den befintliga bebyggelsen. Planen skickas tillbaka till byggnadsnämnden. Men förslaget till omarbetning avslås: det finns juridiska tveksamheter kring att detaljstyra en plan politiskt.

Det finns dock sätt att kringgå denna tvekan. Den 1 oktober 2020 startar en markanvisningstävling för arkitekter och exploatörer i Upplands Väsby. Tre nya bostadskvarter ska byggas. I inbjudan till tävlingen står att läsa att syftet med tävlingen är att skapa en väl gestaltad livsmiljö, genom att uppföra byggnader i en stil som väsbyborna efterfrågar.

Att väsbyborna efterfrågar den klassiska stilen baserar politikerna på resultatet av en medborgardialog i form av en digital enkät på kommunens hemsida. 670 personer har där poängsatt bilder av byggnader från slutet av 1800-tal till nutid. Kommunen har drygt 47 000 invånare. Men redan i sin sin gemensamma, politiska plattform 2018 har Moderaterna, Väsbys bästa, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet skrivit att man ville se att nybyggnation i Upplands Väsby sker med arkitektoniska förlagor i klassisk stil, i stilar före modernismen.

När Donald Trump i vintras skrev under sin exekutiva order ”Make federal buildings beautiful again” hade det föregåtts av en lång process för att förskjuta självbestämmanderätten för arkitektprofessionen till ett politiskt styre av estetik och stil. Även om Joe Biden tidigt i våras drog tillbaka Trumps order om att federala byggnader i fortsättningen skulle byggas i klassisk stil, men hänvisning till arkitekturens självbestämmanderätt, så sitter den av Trump tillsatte anti-modernisten Justin Shubow kvar som ordförande i National Civic Art Society, den självständiga organisation som sedan 1910 vägleder regeringen i konst- och arkitekturfrågor. Han propagerar för att nya federala byggnader ska vara i klassisk stil, med renässansens arkitektur som förebild, eller möjligen arkitektkontoret Delano & Aldrich, som i början av 1900-talet ritade hus åt New Yorks med välbärgade och mäktigaste familjer.

Vikingeskibsmuseet då, i Roskilde? Den modernistiska, internationellt berömda arkitekturpärlan av betong? Dansk Folkeparti fick igenom sitt krav om upphävning av kulturminnesmärkningen vilket möjliggör rivning. Om det nya museet kommer att byggas i fornnordisk stil, återstår att se.