I spåren på en misstänkt mördare

Fredagen den 21 september 2012 är det fest hos Kevin i Vallentuna, tre mil norr om Stockholm. Han är 17 år gammal och bor i en lägenhet med sin mamma, några minuters promenadavstånd från centrum. Den här kvällen är det tio killar och sju tjejer som samlats. De flesta är i övre tonåren och har tagit bussen ut från Stockholm.

En del av killarna har växt upp ihop eller går i skolan tillsammans, men det är framför allt en sak som förenar. Samtliga finns i kretsen kring den organisation som då hette Svenska motståndsrörelsen (SMR), men numera är känd som Nordiska motståndsrörelsen (NMR).

I gruppen ingår bland annat Thomas, Erik och Simon. Thomas har hunnit fylla 18, Erik har ett par månader kvar. De är uppvuxna i samma förort till Stockholm och är nära vänner. Simon heter Arnamo i efternamn, är 21 år gammal och bor i ett annat av Stockholms ytterområden. Sociala svårigheter. Stundtals struligt i skolan.

Av tjejerna på festen är tre vänner till killarna sen tidigare. En har bara hängt på. En annan har blivit inbjuden efter att ha chattat med Kevin på dejtingsidan Badoo och har tagit med två tjejkompisar.

Det hade kunnat vara som vilken annan fest som helst en fredag i en svensk småstad. Musik i stereon. Killarna dricker öl, tjejerna cider. Någon spyr på toaletten. Det röks cigg på balkongen.

Inom loppet av fyra timmar och en radie på 350 meter, kommer ett antal slumpartade omständigheter och beslut leda till att en ung man förlorar livet och en annan flyr för sitt. Men en avgörande faktor är ingen slump. Det är den syn på världen och i synnerhet våld som Simon Arnamo, i dag internationellt efterlyst för mord, bär med sig den här kvällen i september.

Dagen innan festen har Thomas, Erik och Simon närvarat på ett möte för en av de så kallade kampgrupperna i näste 1 – den avdelning inom SMR som omfattar Stockholm med omnejd.

Näste 1 leddes då av Emil Hagberg, som var alla unga aktivisters främsta förebild och senare kom att ingå i organisationens ledning.

SMR är 2012 en mindre, mer sekteristisk organisation – än mer extrem i sin retorik och än mer våldsam än vad NMR är i dag. Näste 1 var organisationens mest beryktade näste och följde strikt det motto som SMR anammat: kampen kräver mer än ord. För att budskapet inte ska missförstås tillverkas knivar med orden ingraverade. Medlemmarna skolas i det som kallas för ”stridens psykologi”. Ledordet är beslutsamhet. ”Slå först och med full kraft”. ”Gå på hårt och fortsätt bruka våld mot din motståndare tills du är säker på att han är oskadliggjord”.

När Simon Lindberg, i dag ledare för NMR, våren 2012 talar på de årliga aktivistdagarna om vad engagemanget innebär konstaterar han att ”oavsett om du aldrig tidigare slagits i ditt liv kommer du förr eller senare tvingas ta till våld för att freda dig själv och dina kamrater”. Längst fram sitter Simon Arnamo och lyssnar. Han är redan då väl förtrogen med vad som krävs. Hösten 2009 syns han för första gången i en demonstration med SMR. Från vintern 2010 deltar han i mer eller mindre samtliga av nästets aktiviteter. Våldet blir snabbt en del av hans vardag.

Mellan sommaren 2010 och hösten 2011 påträffas han beväpnad med kniv av polis fyra gånger. Vid ett av tillfällena hanterar han en kniv på ett sätt som gör att poliserna känner sig tvingade att dra sina tjänstevapen. Vid ett annat gör han kraftigt motstånd. Båda gångerna bär han skyddsväst. Spåren av hans engagemang syns inte bara i belastningsregistret. Simon skaffar allt fler tatueringar. En livsruna på höger underarm, och en likadan på vänster, fast upp och ner för att symbolisera döden. Svarta solen på vänster underarms insida.

I de förhör som senare hålls framkommer att ett par av tjejerna på festen reagerade på killarnas åsikter. Men en fest är ändå en fest och vem vill tjafsa om politik i onödan? Det enda som sticker ut är att en av Thomas och Eriks kompisar berättat att hon känner sig hotad av några invandrarkillar. Kanske är de till och med på väg till Kevins lägenhet. Historien är uppdiktad, men det vet inte killarna då. Thomas, Erik och Simon bestämmer sig för att ta en ”springtur”. En annan på festen berättar att hon uppfattat det som att de ska leta efter de där invandrarkillarna.

Ungefär samtidigt blir 22-årige Joakim Karlsson utslängd från Vallentuna Gästgiveri. Personalen har uppfattat honom som kraftigt berusad. Efter lite tjafs med vakterna går han hem till lägenheten ett stenkast bort, där han bor med sina föräldrar. Efter någon minut lämnar han igen och beger sig tillbaka mot centrum. Han vinglar förbi Ica Kvantum och möter Thomas, Erik och en person till vid en uttagsautomat. Den tredje personen misstänks vara Simon. Det finns inget som tyder på att de känner varandra eller haft kontakt tidigare. Vad som sen händer är relativt enkelt att urskilja i filmen från Nordeas övervakningskamera.

Medan Joakim snackar med Erik kliver Thomas åt sidan. Han byter några ord med den tredje personen i sällskapet, smyger sedan upp bakom Joakim och lägger höger arm runt hans hals. Som på kommando går den tredje till angrepp. Slå först och med full kraft. Erik ansluter och de får ner Joakim på marken. Men han lyckas ta sig upp och springer mot Ica. Erik och den person som misstänks vara Simon följer efter. Gå på hårt och fortsätt bruka våld mot din motståndare tills du är säker på att han är oskadliggjord. Joakim knivhuggs åtta gånger. Icas övervakningskamera fångar slutet. Erik ser ut att hugga Joakim två gånger. Thomas kan ses lämna platsen. Erik och den person som misstänks vara Simon utdelar ett flertal sparkar mot Joakims huvud innan de springer. Joakim gör en ansats för att resa sig men segnar ihop. En stund senare ligger han i en ambulanshelikopter på väg till Karolinska universitetssjukhuset i Solna.

När Thomas, Erik och Simon kommer tillbaka till festen är de andfådda och uppfattas som allt från ”hysteriska” till ”spralliga och glada”. En av tjejerna ser Simon tvätta händerna i diskhon i köket, han tittar misstänksamt tillbaka. Kevin meddelar att festen är över.

Spaningarna efter mordförsöket i centrum har inletts och vid en busshållplats blir Thomas, Erik, Simon och ytterligare några från festen kontrollerade av polis. De får visa ID och klädsel noteras, men patrullen vidtar inga åtgärder i övrigt. Gänget åker tillbaka till Stockholm. Under veckan som följer svävar Joakim mellan liv och död på Karolinska.

För Thomas, Erik och Simon verkar inte händelsen i Vallentuna bekymra. Helgen efter hamnar Thomas och Erik i tjafs under fredagsnatten med ett annat sällskap på en buss. Båda drar kniv och de grips trekvart senare. Lördag dag är Simon som vanligt med när näste 1 delar ut flygblad. Det uppstår tumult med polis men ingen anhålls. På söndagen tar Joakims kamp för överlevnad på Karolinska slut. Trots ett flertal operationer avlider han den 30 september. Det som var ett mordförsök har blivit ett mord och nyheten om Joakims död kablas ut dagen efter hans bortgång.

Thomas och Erik, som har suttit anhållna, häktas den 2 oktober. Men polisen har ännu inte kopplat dem eller Simon till mordet i Vallentuna, trots att den registerslagning som görs samma natt det skedde måste ha visat att Simon är dömd för brott mot knivlagen fyra gånger och Erik tre.

I ett kalt förhörsrum på Solna polisstation slår sig Kenneth Eriksson, en luttrad kriminalinspektör vid sektionen för grova brott i polisområde Nord i Stockholm, ner bakom ett skrivbord som på grund av pandemin försetts med plexiglas. Eriksson har varit involverad i utredningen sedan starten och är i dag den som leder arbetet.

– Namnen fanns ju med från början, utan att vi var medvetna om det så att säga. I början på de här utredningarna inhämtas hur mycket information som helst och det var väl ingen som tänkte att det här kunde vara hetare än någonting annat.

Den 3 oktober tar Efterlyst i TV3 upp fallet. Bilderna från övervakningskamerorna väcker starka reaktioner. Det trillar in en del tips och bland de namn som noteras finns Thomas, Erik och Simon. Utredningen tar genast en ny riktning. Det gör också Simons framtid. Några timmar efter att Efterlyst sänts, mellan 01.59 och 02.01 den 4 oktober, gör han fyra uttag från en bankomat i Älvsjö, på totalt 16 000 kronor. Polisen har till i dag beskrivit uttagen som det sista livstecknet från Simon.

Under besöket hos Kenneth Eriksson på Solna polisstation framkommer det att Simon den 3 oktober förde över 10 000 kronor från ett sparkonto till kontot hans kort var kopplat till. Saldot steg då till strax över 17 000. Uttagen är inte heller det sista livstecknet från Simon. Den 5 oktober registreras ett köp, med bokföringsdatum 8 oktober, från webbutiken Army Star. Vad han beställde och vilken adress han angav i sin order har till synes inte utretts. Däremot har en återbetalning på samma belopp senare satts in på Simons konto. Kanske gick beställningen i retur.

Den 15 oktober blir Simon anhållen i sin frånvaro som skäligen misstänkt för mord. En husrannsakan genomförs i hans och mammans gemensamma bostad den 17 oktober. Polisen beslagtar knivar, kläder och kommunikationsutrustning. Men också en lapp som ligger på köksbordet, undertecknad Simon.

”Hej, jag har fått jobb i Göteborg, det är ett renoveringsjobb (bygger villa). Jag kommer om 2–3 veckor. By the way min mobil har pajat så det går inte att nå mig men jag hör av mig.”

Sökandet efter Simon fortsätter under hösten. Polisen knackar på hos flera av hans kamrater i näste 1. Den 1 november publiceras en artikel på Nordfront om händelsen. Simon beskrivs som en aktivist som ”är känd för att alltid ställa upp och hjälpa till och att aldrig vika vid konfrontationer”. När organisationen samlas en månad senare för årets andra upplaga av aktivistdagarna beklagar sig Emil Hagberg efteråt i kommentarsfältet på Nordfront. ”Näste 1 saknade dig väldigt mycket Simon Arnamo, du var dock med oss i anden. Kämpa vidare var du än befinner dig”. I ett protokoll från ett möte den 8 december för den kampgrupp han ingick i antecknas Simon som ”försvunnen”. Vad visste Kenneth och hans kollegor om Simons engagemang i SMR?

– Vi hade väl egentligen ingen vetskap om hur insyltad han var i den här verksamheten. Det har överlämnats till avdelningar som sysslar med den biten. Även Säk [Säkerhetspolisen, reds. anm.], de har ju varit informerade hela tiden.

Kanske visste inte kamraterna i hans kampgrupp var Simon befann sig. Men vissa inom SMR gjorde. Esa Holappa ledde fram till sommaren 2012 organisationens finska gren från Dalarna. Han var aktiv i ytterligare ett par år, men har sedan dess tagit avstånd från de värderingar han då hade. Mellan sina studier i sociologi, och i väntan på en möbelleverans som aldrig tycks komma, ger han en inblick i relationen mellan Simon och SMR.

– Självklart fanns det medlemmar som hade kontakt med honom, eftersom det samlades in pengar åt honom inom organisationen.

På ett möte i Borlänge hösten 2012 hade Pär Sjögren, som än i dag leder det näste som räknar Dalarna till sitt verksamhetsområde, bett de lokala förmågorna om bidrag som skulle slussas vidare till Simon. Sjögren själv hade sagt sig vara ovetande om var han höll hus.

– Jag kommer ihåg att någon, jag minns inte vad han heter, kanske var det en ny medlem, lämnade 500 kronor till Sjögren.

I januari 2013 går Efterlyst ut med namn och bild på Simon. Erik åtalas i februari för mordet och döms en månad senare mot sitt nekande. På slidan till den kniv han hade på sig när han greps efter bråket på bussen i Stockholm hittas spår av Joakims blod. Straffvärdet anses motsvara 12 års fängelse men eftersom han var 17 år vid tidpunkten för mordet stannar påföljden vid tre års sluten ungdomsvård. Thomas avskrivs från utredningen.

När domen faller mot Erik publicerar Fria Tider en artikel där de påstår att Simon ”flydde utomlands en kort tid efter mordet begicks”. I den medlemstidning som SMR då gav ut beskrivs i de tre första numren 2013 att Simon är ”on the run” och ”still on the run”.  

Kenneth Eriksson berättar att polisens dialog med Simons föräldrar varit knapp.

– Det var ju mest i början då som vi hade kontakt. Det var en kollega som hade den. Men de verkade inte speciellt oroliga eller villiga att berätta nåt.

Att Simon aldrig har anmälts som saknad har bidragit till spekulation om att hans föräldrar kanske vet mer än de gett sken av.

– Det är väl en tanke som är ganska slående, att har man en son som har, i det här fallet, varit borta i nio år och man inte anmäler honom försvunnen, då vore det ju konstigt om man inte har någon form av kontakt, eller vet nånting i alla fall.

Simons föräldrar har, var för sig och gemensamt, meddelat att de inte vill medverka i artikeln eller svara på frågor om deras sons försvinnande. Men genom uppgifter från personer som figurerat i utredningen har vi kunnat bekräfta att det, någon gång under första året efter Simons försvinnande, har ägt rum ett möte mellan föräldrarna och representanter för SMR. Vilken part som initierat mötet har inte gått att klarlägga. Föräldrarnas intention ska ha varit att få information om var deras son befann sig och hur han mådde, medan det från SMR fanns en förhoppning om att föräldrarna skulle skjuta till pengar åt Simon. Mötet ska inte ha infriat förväntningarna hos någon av parterna. Kontakten mellan familjen och SMR har aldrig kommit till polisens kännedom.

I vår dialog med föräldrarna framhåller de att de inte vet vad som hänt med Simon.

Tiden går och det blir allt tystare kring Simon. Så den 31 mars 2014 händer plötsligt något. Katarina Lenter vid Norrorts åklagarkammare lämnar in en framställan till Attunda tingsrätt där det yrkas om att Simon ska häktas i sin frånvaro på sannolika skäl misstänkt för mordet på Joakim. I en kommentar till Aftonbladet uppger Lenter att det är ”olika omständigheter” som föranlett begäran. Förhandling äger rum två dagar senare. Några av Simons kamrater från SMR är på plats. Häktning medges. Som en följd av beslutet utfärdas en internationell arresteringsorder.

I dag minns inte Lenter vilka omständigheter som låg till grund för hennes beslut eller vad som föranledde att hon yrkade om häktning först i mars 2014.

– Jag minns faktiskt inte i detalj vad vi gjorde för överväganden då. Som jag minns det så fanns det nog inledningsvis uppgifter om att han faktiskt befann sig här i Sverige kanske, men senare uppgifter om att han inte befann sig här längre, utan utomlands. Det har kommit in tips under årens lopp om var det skulle vara någonstans, men väldigt osäkra uppgifter.

Sedan 2019 är chefsåklagare Anders Hirsch förundersökningsledare. Inte heller han har ett mer specifikt svar. I förhörsrummet på Solna polisstation sorterar Kenneth Eriksson bland minnen av spår och spekulationer. Fanns det något som pekade mot utlandet kring tiden Simon häktades?

– Det var då det kom upp det här med Ryssland och även någon form av legosoldatsverksamhet i Ukraina eller nåt sånt där.

Handlade det om konkreta uppgifter?

– Nej, utan det var väl mer de här kretsarna. Det fanns ju, jag vet inte hur det är i dag, men det fanns kontakter österut och det pratades om träningsläger och allt möjligt.

Att SMR hade och att NMR än i dag har kontakt med ideologiska fränder i öst och inte minst med Ryska Imperiska Rörelsen (RIR) i Sankt Petersburg är väl dokumenterat. Relationen synliggjordes särskilt när det i samband med utredningen kring en serie bombdåd i Göteborg under hösten 2016 och vintern 2017 framkom att två av de före detta NMR-aktivister som låg bakom attentaten hade varit på stridsutbildning hos den paramilitära grenen av RIR. Även om relationen tycks bli tätare kring 2015 när en delegation från RIR gästade NMR under det årliga arrangemanget Nordendagarna på en gård utanför Skara, sträcker den sig längre tillbaka än så.

I juni 2012 belönades ett par medlemmar i NMR, tillika skribenter på organisationens sajt, med diplom från RIR för sin rapportering om hur den nationella rörelsen i Ryssland motarbetades av regimen. På den demonstration hösten 2009 där Simon för första gången syntes till med SMR deltog även Anatolij Udodov, mångårig representant för RIR i Sverige och som även han var med på gården utanför Skara 2015.

Våren 2014, när Simon häktades i sin frånvaro, blossade en konflikt upp kring halvön Krim i Ukraina. Konflikten spred sig till ett antal regioner i östra delen av landet och resulterade i intensiva strider mellan ukrainska styrkor och pro-ryska separatister. Flera svenska högerextremister stred för den ukrainska sidan under konfliktens första år. Att det bland de pro-ryska separatisterna funnits högerextremister från såväl Ryssland som ett antal västerländska länder är inte lika omskrivet i svensk press. Sannolikt för att det saknas tillförlitliga uppgifter om svenskar på den sidan av striden. Men bara genom RIR ska mer än 300 frivilliga ha anslutit och när ledaren Stanislav Vorobjev talade på Nordendagarna 2015 beskrev han hur de ”för en kamp mot judiska oligarker i Ukraina genom att strida på de ryska separatisternas sida”.

Men var kom uppgifterna om Ryssland och Ukraina ifrån?

– Jag kommer inte ihåg om det var härifrån eller om det var Säk som hörde av sig. Det är ju mer deras sak och jag vet inte om det var där det väcktes.

Kenneth tycks väga sina ord och när han inleder nästa mening skiftar hans tonläge en smula.

– För det skulle ju kunna vara såhär, att om han nu hade varit i Ukraina och stridit, att han till och med dött där. Men om han nu inte grävts ner som okänd borde det ha kommit en begäran till svensk polis om identifiering. Det var väl en spekulation lika god som någon annan. Vi fick aldrig någon klarhet i om det låg någon sanning i det där. Sen om någon annan avdelning vet mer, det vet jag inte.

Kenneths beskrivning, oavsett om det nu är en sanning, halvsanning eller ren och skär spekulation, låter bekant. En källa till Expo, som befann sig i samma miljö som Simon när det begav sig, har beskrivit Simons flykt på ett sätt som stämmer överens med det Kenneth säger och med samma olyckliga slut. Enligt källan skulle Simon redan någon dag efter uttagen i Älvsjö ha tagit en färja till Finland. Innan avresa ska han ha fått ett kontant tillskott från nästets kassa och väl i land ska han ha mötts upp av finska organisationskamrater. Färden ska så småningom ha gått vidare till Ryssland där han skulle ha tagits omhand av RIR och inkvarterats i en förort till Sankt Petersburg. Tillvaron i Ryssland ska ha varit miserabel. När konflikten i Ukraina blossade upp ska Simon, mer eller mindre i brist på alternativ, ha följt med frivilliga från RIR till fronten för att strida för den pro-ryska sidan. Han ska sedan ha omkommit i stridigheter under krigets inledande skede, i den del av östra Ukraina som separatisterna kallar för Novorossija.

Källans uppgifter har inte gått att verifiera och bristen på detaljer väcker en del betänkligheter. När vi når Denis Gariev, ledare för den paramilitära grenen av RIR, och som var med Vorobjev och Udodov på besöket hos NMR, och frågar om han träffat eller känner till Simon, får vi efter ett par sekunders tystnad svar.

– Hmm … njet.

En som möjligen vet var Simon tog vägen är den kamrat som, klockan 14.26 den 3 oktober 2012, dagen Efterlyst sändes, tog emot det sista samtalet som kan knytas till Simon. Den han ringde är en i dag 31-årig man som var gruppchef inom näste 1 och stod Simon nära. När en delegation från NMR besökte en högerextrem konferens i Sankt Petersburg 2015 syns han på bild med en av ledarna för en bataljon som stred i Ukraina, en rysk medborgare som tidigare bott i Norge, och efter konferensen besökte han den paramilitära grenen av RIR. 31-åringen vill inte låta sig intervjuas och skriver i ett meddelande: ”Jag har inte svarat på Säpos, eller polisens frågor om Simon så att jag skulle prata med Expo är inte så troligt. Och det du antyder att jag skulle vara inblandad i är ju i så fall högst olagligt”.

En annan som borde veta är Emil Hagberg, då nästeschef och numera en del av Nordisk styrka. Hagberg hummar instämmande när han får höra att vi antar att han borde veta vad som hänt, men inte heller han vill svara på några frågor. 

– Vi är i varje fiber politiska motståndare, du och jag. Hela min gärning går i någon form ut på att inte hjälpa såna som dig.

Innan han hinner lägga på får han höra slutet på den historia om Simons flykt som Expos källa delat med sig av.

– Okej, det var ju beklagligt då i så fall.

En sak som talar emot källans berättelse, eller åtminstone hur den slutar, är sättet som Simons kamrater skildrar hans flykt. Hösten 2017 firade NMR 20 år. Som ett led i firandet sammanställdes en bok om organisationens historia. I kapitlet om 2012 återfinns ett avsnitt med rubriken ”Simon Arnamo går under jorden”. Här beskrivs hur Simon efter inslaget i Efterlyst ”väljer att glida ur systemets händer”. Vidare anges att ”flera av hans gamla kamrater gratulerar Simon Arnamo årligen på hans födelsedag i slutet av juli. Rykten om hans död dyker då och då upp, men Motståndsrörelsen vet att Arnamo är vid liv och god hälsa”. Avslutningsvis betonas att de fem år som Simon då hållit sig undan ”troligtvis kommer bli till 10, 20 och 30 år”. I samma veva berättar en av Simons kamrater i näste 1, Oscar Bergström, en historia i podden Mer än ord som inleds med ett konstaterande om att ”vi hade en, eller har fortfarande en aktivist, men han är lite på rymmen för tillfället”. Något namn framgår inte, men eftersom händelsen som beskrivs resulterade i en dom för Simon 2011 går det att veta att han är den som omnämns.

Hösten 2018 sänder Brottsjournalen i TV4 ett inslag om mordet. Leif GW Persson konstaterar med sedvanlig tvärsäkerhet att Simon ”finns någonstans hos likasinnade, sannolikt i vårt europeiska närområde”. Kenneth Eriksson medverkar också. Han berättar att det finns uppgifter som tyder på att Simon ”skulle försvunnit i Göteborg” och att polisen är ”ganska säkra på att han varit i Norge”. I mötet med Eriksson på Solna polisstation framgår att det enda som pekat mot Göteborg är den lapp som Simon lämnade på köksbordet. Men vad är det för uppgifter som gör att polisen är ”ganska säkra” på att han varit i Norge?

Det visar sig att norsk polis tog kontakt med svensk polis sommaren 2015. Först väcktes en förhoppning om att Simon fanns i förvar i Norge. Så var det inte. I Norge kan den som blivit belagd med böter och inte betalar till sist få sona med en kortare vistelse på anstalt. Av den anledningen hade Simon blivit ombedd att inställa sig hos polisen i Trondheim. När han inte dök upp hade de så småningom kontaktat svensk polis. När det stod klart att Simon inte befann sig bakom galler i Norge lämnade polisen i Sverige saken därhän. När den förseelse han bötfällts för skulle ha skett verkar inte ha kontrollerats. Kenneth Eriksson bläddrar i handlingarna och hittar till slut en sifferkombination som han tidigare trott var ett diarienummer. 100312.

Under åren Simon var aktiv publicerade SMR, och särskilt näste 1, ofta sina så kallade kamprapporter i rörlig form. Simon syns oftast till i filmerna och den kamprapport som publicerades efter en manifestation i Trondheim den 10 mars 2012 är inget undantag. Simon är en av fanbärarna när gruppen marscherar fram längs gatorna. När det senare blir handgemäng syns det hur han utdelar ett par knytnävsslag mot en motdemonstrant. 100312.

En förfrågan skickas om att ta del av handlingarna i Simons ärende till polisen i Trondheim. Begäran nekas då en ”avsluttet straffesak” omgärdas av sekretess. Men per mejl bekräftas att norsk polis inte haft kontakt med Simon sedan våren 2012. Det ”ganska säkra” spåret efter honom i Norge finns inte. Uttagen i Älvsjö och beställningen från Army Star är fortfarande de sista livstecknen. Så var är Simon Arnamo?

Otaliga samtal med allt från avhoppare till forskare, kontaktförsök med familjen, brev till gamla kamrater, sökningar i sociala medier, synande av tusentals bilder och timtals med film från konflikten i Ukraina, men inte ett enda spår efter Simon. Källans berättelse kan för all del uppfattas som spektakulär, men att de blodiga striderna i Ukraina har kostat tusentals liv och att många stupade aldrig identifierats är väl belagt. Att han skulle ha förolyckats i en konflikt som attraherat högerextremister från hela världen framstår inte som mer otroligt än att han skulle ha lyckats skapa sig ett liv någonstans utan att lämna ett enda spår efter sig längs vägen.

Likt uppgifterna om Ukraina måste organisationens historieskrivning värderas med försiktighet. Det går att argumentera för att det skulle finnas skäl för NMR att odla myten om hur en av deras egna har kunnat hålla sig undan så länge. Men om han nu skulle ha stupat i strid, varför inte göra en martyr av honom? Har ryssarna bett dem lägga locket på? Varför beskrivs hans kamrater som ”gamla kamrater” om han nu lever? Har de kontakt på hans födelsedag eller handlar det inte om gratulationer, utan om ett hedrande till en fallen kamrat? Varför ens avslöja att de har kontakt med honom? Och hur kan de vara så säkra på att han inte kommer att påträffas?

Simons försvinnande förblir en, i formell mening, aktiv utredning som i väntan på ett avgörande tips eller en konkret ledtråd samlar damm på ett skrivbord på Solna polisstation. Om Simon är vid liv fyller han 30 år i sommar. Hade han dömts för mordet samtidigt som Erik hade han med all sannolikhet varit en fri man i dag. Joakim Karlsson blev bara 22 år.

Slutruta: Frilansjournalisten Volodya Vagner har bidragit med kompletterande research i förhållande till Ryssland och Ukraina. Även Expos Jonathan Leman har bidragit med research. Simon Arnamos föräldrar har informerats om att Expo kommer publicera uppgifterna om deras sons påstådda död. Thomas, Erik och Kevin heter egentligen något annat.