Det går inte att få tag på ”Söndagstidningen” i tidnings-kioskerna. Personalen strejkar. Uppslutningen är stark, och historien väcker mycket uppmärksamhet. Konflikten sommaren 2023 är den längsta inom den franska medievärlden på årtionden. Efter sex veckor kommer JDD, Le Journal du Dimanche, ut igen. De anställda säger sig vara besegrade och snart har ett 70-tal journalister lämnat redaktionen. De har visserligen lyckats förhandla sig till skäliga avgångsvillkor. Men anledningen till tvisten kvarstår.

Den nya chefredaktören Geoffroy Lejeune kan börja sitt arbete. Han är känd för sina sympatier på den yttersta högerkanten, är god vän till Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen, och stöttade öppet den främlingsfientliga kandidaten Éric Zemmour i presidentvalet förra året. Det innebär en tvärvändning för Söndagstidningen som har formen av en dagstidning, men kommer ut en gång i veckan. Tidningen trycks i omkring 130 000 exemplar och beslutsfattare tillhör läsekretsen. Fram tills nu har den ansetts vara ”mittenpolitisk”, men också varit redaktionellt oberoende gentemot den förra ägaren.

Mönstret upprepar sig på de medier som köps upp av den franska affärsmannen och miljardären Vincent Bolloré. Det hävdar franska Reportrar utan gränser, RSF.

– Han tar över kontrollen, tillsätter personer som han styr över och påverkar innehållet, vilket är emot alla journalistiska principer. Han använder sig av styrmetoder som går ut på att skrämma journalister, säger organisationens språkrör Pauline Adès-Mével.

Hon betonar att RSF är politiskt neutralt. Det är egentligen inte en tidningsägares politiska sympatier som skapar problem. Det är när ägaren utövar påtryckningar på redaktionen som det uppstår en risk för att journalisterna förvränger eller döljer den verklighet de har i uppdrag att beskriva.

Pauline Adès-Mével säger också att den här historien inte alls bara berör Frankrike.

– Det är viktigt att diskussionen om medieägare förs inom hela EU.

Vincent Bolloré själv är av det mer diskreta slaget. Sedan flera år tillbaka ställer han inte upp på intervjuer. Officiellt är han pensionär och har låtit sönerna ta över driften av företagen som ingår i Bolloré-koncernen, däribland medieföretaget Vivendi.

Men i Frankrike är hans hårda styrning som medieägare en allmänt vedertagen sanning.

Tidskriften Expo #3 2023
Omslag: Alexander Mahmoud/DN/TT

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2023.

I numret granskar vi bland annat friskoleentreprenörerna Hans och Barbara Bergströms finansiering av tidningar som sprider konspirationsteorier och rasism, nöjeshistorikern Kalle Lind läser högerextrema dystopier ur Expos arkiv och vi tittar närmare på Elon Musks radikalisering och förändringen av X.

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

Journalisten Caroline Fontaine har arbetat på en annan välkänd fransk tidskrift, som nyligen har slukats av koncernen. I april i år fick hon sparken från veckotidningen Paris Match, där hon hade jobbat i 20 år. Paris Match skapades, precis som JDD, några år efter andra världskriget. Tidningen har en upplaga på över en halv miljon i veckan och har länge gått balansgång mellan att vara ett nyhetsmagasin och en kändistidning. Och framför allt har den varit känd för sina fotoreportage.

Caroline Fontaine säger att det finns många exempel på hur Vincent Bolloré har ändrat det redaktionella innehållet. Men det mest flagranta var när en relativt okänd präst, kardinalen Sarah, placerades på tidningens förstasida i juli förra året.

– Det var mitt i sommaren då tidningen brukar ha unga kändisar på omslaget. Aldrig någonsin har det varit en kardinal. Och i artikeln nämndes inte ens att han tillhör en reaktionär del av kyrkan.

Enligt Caroline Fontaine är detta en beprövad teknik hos affärsmannen. Målet är att provocera fram reaktioner från journalisternas yrkesetiska föreningar.  På franska heter de SDJ, Société de journalistes. Medlemmarna diskuterar tidningens innehåll och ska värna om journalistiska grundläggande regler, men har inte reell makt.

– Bolloré gör alltid samma sak. Han skapar ett yrkes-etiskt problem. Han vet att vi inte kan låta bli att reagera. Det ger honom möjligheten att identifiera vilka som opponerar sig. Samtidigt sänder han ut ett budskap. Tidningen är nu i mina händer. Det är jag som är chef. Jag gör vad jag vill. Om ni inte är nöjda kan ni gå.

Caroline Fontaine säger att redaktionen på Paris Match i dag i stort sett är tömd på sina traditionella skribenter. Flera har lämnat självmant. Att hon själv blev avskedad förklarar hon med att hon var en av de röster som hördes när journalistföreningen protesterade mot förändringarna. Hon säger att tidningsledningens motiv för beslutet är svepskäl. Hennes fall kommer att behandlas av Arbetsdomstolen.

Hon är orolig, inte för egen del, utan för vad som håller på att hända i det franska medielandskapet och vad detta på sikt innebär för samhället i stort.

Enligt den amerikanska ekonomitidskriften Forbes är Vincent Bollorés privata förmögenhet i dag 8,8 miljarder euro, alltså drygt 100 miljarder kronor. Det placerar honom på elfte plats bland de rikaste i Frankrike och han är inte den enda miljardären som investerar i medier.

Men förutom att han anklagas för att ha en ideologisk agenda och för att lägga sig i det redaktionella innehållet särskiljer han sig genom att agera inom hela mediesfären.  Bolloré äger bland annat tevekanalerna Canal + och CNews, radiokanalen Europe 1, och alltså flera kända veckotidningar. Dessutom kontrollerar koncernen bokförlag, har musik- och filmproduktion, verksamhet inom reklam- och kommunikationsbranschen och äger opinionsinstitutet CSA. 

Han tar över kontrollen, tillsätter personer som han styr över och påverkar innehållet, vilket är emot alla journalistiska principer.

Pauline Adès-Mével, språkrör RFS

När Vincent Bolloré föddes 1952, drev hans pappa pappersfabriker. Sonen utvecklade företaget till att bli en storkoncern inom transport-, logistik- och energisektorn med aktiviteter i Europa, Asien och Afrika. Det var efter millennieskiftet som Bolloré-koncernen också började äta sig in i medielandskapet.

2015 väckte han rubriker när han stoppade sändningen av en dokumentär i tevekanalen Canal +. Den handlade om en fransk bankfilials skumma affärer och sändes senare i en public service-kanal. Med tiden har den undersökande journalistiken försvunnit från Canal +. Under Vincent Bollorés ledning har också Frankrikes populäraste satirprogram lagts ner.

Affärsmannen Vincent Bolloré har köpt upp en rad tidningar och tv-kanaler i Frankrike och franska Reportrar utan gränser är starkt kritiska till hur han påverkar mediernas innehåll. Foto: Copyleft-Wikimedia Commons

2016 strejkade de anställda på en annan av hans tevekanaler, I-Télé, som senare döptes om till CNews, och krävde garantier för att kunna arbeta utan påtryckningar från ägaren. Även i det fallet förlorade personalen, vilket ledde till att en stor del av journalisterna lämnade redaktionen. Under det senaste året har den privata radiokanalen Europe 1 gått samma öde till mötes.

Eftersom Vincent Bolloré sällan visar sig offentligt i Frankrike uttrycker han inte heller sig direkt om sina politiska åsikter. Han döljer däremot inte att han är starkt troende katolik. Det märks också i programutbudet i de tevekanaler han kontrollerar, där antalet religiösa inslag har ökat.

Enligt Alexis Lévirer, medieforskare och historiker vid universitetet i Reims, förblir affärsmannen en mystisk person.

– Han odlar hemligheten kring sig själv.

I hans vänskapskrets ingår också politiker som inte befinner sig längst ute på högerkanten. Nicolas Sarkozy firade till exempel sin seger i presidentvalet 2007 med att åka i Vincent Bollorés privatjet för att sedan tillbringa en helg på affärsmannens lyxjakt utanför Malta.

När Vincent Bolloré förra året deltog i en utfrågning i franska Senaten, som handlade om ägarkoncentrationen inom medierna, påstod han att han varken har en ideologisk eller politisk agenda.

Men att Vincent Bolloré i dag klassas som ”högerextremist” beror inte i första hand på vad han har sagt i intervjuer, utan på hur de medier han har tagit över utvecklas.

Ett exempel är tevekanalen CNews, som numera framför allt är en ”opinionskanal” och inte längre en journalistisk produkt, där dagsnyheter kommenteras av en panel av tyckare.

Eric Zemmour har beretts stor plats i utbudet, både som provokativ kåsör och senare som kandidat för sitt högerkonservativa parti Reconquête!, Återerövring! Partiledaren har flera gånger dömts för hets mot folkgrupp bland annat för uttalanden han har gjort om muslimer i kanalen. Éric Zemmour själv är jude, men har enligt Alexis Lévrier gjort flera uttalanden där han försvarar historiska personer och skeenden som har varit antisemitiska. Till exempel Philippe Pétain, som var statschef i Vichyregeringen under andra världskriget, som samarbetade med nazityskland och bidrog till deporteringen av judar från Frankrike.

– Éric Zemmour kan inte anklagas för att vara antisemit. Men han har ifrågasatt om Dreyfus var oskyldig. Han har påstått att Pétain räddade judar under andra världskriget. En judisk journalist som återupprättar antisemitismen, gör honom till en idealisk figur för Bolloré, som representerar en antirepublikansk högerextremistisk katolicism som har sina rötter i Maurrassismens idéer.

Alexis Lévrier syftar på Charles Maurras, som runt förra sekelskiftet utvecklade en antirevolutionär nationalism, som bland annat byggde på auktoritet, var antisemitistisk och antiprotestantisk och sa sig motverka en generell dekadens i samhället.

Forskaren berättar att starkt högerkonservativa strömningar har existerat inom den franska tidningsvärlden ända sedan pressens början. Under perioden för revolutionen i slutet av 1700-talet fanns det till exempel flera rojalistiska tidningar. 1881 kom den första lagen om pressfrihet i Frankrike. Det var också framför allt i slutet av 1800-talet och inte minst i samband med Dreyfus-affären som en extremhögerpress utvecklades och blev stark i den offentliga debatten. Alfred Dreyfus var officier i den franska armén, och jude, och anklagades 1884 på falska grunder för att ha spionerat för Tysklands räkning. Han dömdes för landsförräderi, men återupprättades i början av 1900-talet då det stod klart att han var oskyldig.

– Under affären växte tidningar fram som var fientliga till republiken och mot judar.

Alexis Lévrier drar paralleller mellan Vincent Bolloré och parfymtillverkaren François Coty som vurmade för Mussolini, och som under mellankrigstiden tog över och startade tidningar med målet att sprida fascistiska idéer. Det var ingen bra affär, François Coty dog ruinerad 1934.

– Men även om det blev ett journalistiskt misslyckande, lyckades han vinna ett kulturellt slag genom att sprida sina idéer.

Flera av de högerextremistiska tidningarna fanns kvar ända till andra världskrigets slut. Under 1939, några månader före krigsutbrottet, antogs visserligen Frankrikes första lag mot rasism. Målet var att minska antisemitisk propaganda i tidningarna och att bromsa Tysklands inflytande över fransk press.

Men lagen slopades ett år senare av Vichy-regeringen.

– Extremhögerns förespråkare har alltid haft samma strategi. De säger att de är de enda som försvarar pressfriheten, och klagar över censur. Men när de själva får makten finns det inte längre någon pressfrihet, säger Alexis Lévrier.

Efter kriget krympte extremhögerpressen och marginaliserades. Ett undantag var veckotidningen La Minute, som i början av 1980-talet kunde säljas i 200 000 exemplar. Men sedan dess har den levt en tynande tillvaro och lades ner helt 2020.

Enligt Alexis Lévrier skedde återigen en förändring 2012. Veckotidningen Valeurs Actuelles, som tidigare hade varit högerkonservativ, förvandlades under sin nya ägare till att bli öppet främlingsfientlig.

– Tidningen utsåg syndabockar. Inte judar. Det går inte längre att uttrycka sin antisemitism i dagens Frankrike. De nya syndabockarna var andra, som romer och muslimer, som framställdes som fiender mot nationen. Att tala om opinonspress är som ett dåligt skämt. Det handlar om brottslig press. När man attackerar utlänningar, uppviglar till rasistiskt hat, uttrycker man inte åsikter utan bryter mot lagen, säger den franska medieforskaren.

Valeurs Actuelles har dömts flera gånger för hets mot folkgrupp, bland annat under den förra chefen Geoffroy Lejeune. Till slut tyckte den nuvarande ägaren för veckotidningen att det hade gått för långt och avsatte redaktionschefen.

Nu har Geoffroy Lejeune alltså i stället anlitats av Bolloré-koncernens mediebolag Vivendi för att leda Söndagstidningen JDD.

Geoffroy Lejeune var tidigare chefredaktör på veckotidningen Valeurs Actuelles som under hans ledning upprepade gånger fällts för hets mot folkgrupp. Nu har han anlitats för att leda Bollorés senaste tidningsköp JDD. I Bollorés tv-kanaler har både Lejeune och den högerextrema politikern Éric Zemmour återkommande fått ta plats.

Journalisten Caroline Fontaine säger att det är svårt att förstå logiken bakom Vincent Bollorés metoder, eftersom han bidrar till att sänka en rad väletablerade medier. Tittarsiffor och lyssnarsiffror minskar, liksom upplagorna hos de tidningar som affärsmannen har tagit över. Annonsörer drar sig också ur.

– Han får röster att tystna, säger hon.

Medieforskaren Alexis Lévrier säger att även om Bollorés medieaffärer hittills inte har visat sig vara ekonomiskt lysande, har han lyckats med att lyfta vissa frågor till att bli centrala i den allmänna politiska debatten.

Enligt Raphaëlle Bacqué som har granskat Vincent Bolloré för dagstidningen Le Monde, är affärsmannens mål framför allt att påverka Republikanerna, det franska högerpartiet, till att ta ett steg längre ut på den politiska skalan. Vilket också är något som håller på att ske.

Det enda som hittills har kunnat bromsa affärsmannens glupskhet är att EU-kommissionen har granskat Vivendis köp av medieföretaget Lagardère News, där både Paris Match och JDD ingår. Nyligen meddelade kommissionen att Vivendi måste göra sig av med delar av verksamheten för att inte bli alltför stark på marknaden. Det innebär att koncernen säljer flera kändistidningar, och ett bokförlag.

Men JDD-medarbetarnas strejk har också inneburit att ett nytt lagpaket ska diskuteras i det franska parlamentet. Ett förslag  i detta är att kräva att tidningar och etermedieföretag ska följa lagen och pressetiska regler, för att kunna få statligt presstöd och kunna behålla sändningstillstånd. Ett annat är att tidningsägare i framtiden inte ska kunna tillsätta en redaktionsledning utan stöd hos en majoritet av de anställda. På vissa medieföretag till exempel hos tidningen Le Monde är det redan en etablerad regel. Men på andra har redaktionerna i dag inget skydd mot tidningsägare, som inte respekterar yrkesetiska regler.

Vid sidan om klimatet och fattigdomen, borde en fri press vara en av de främsta politiska frågorna i dag, eftersom det handlar om demokratins överlevnad.

Caroline Fontaine, journalist

Regeringen har också utlovat en stor konferens under det kommande året, där bland annat ägarkoncentrationer inom medierna ska diskuteras.

Caroline Fontaine är trots det skeptisk till om den politiska viljan finns.

– Vid sidan om klimatet och fattigdomen, borde en fri press vara en av de främsta politiska frågorna i dag, eftersom det handlar om demokratins överlevnad. Men pressfriheten är inte ett stort debattämne. Ingen har lust att hamna i skottgluggen för Bolloré. Det ger inga röster att försvara journalister, som ofta betraktas tillhöra landets elit, säger hon.

Pauline Adès-Mével hos Reportrar utan gränser säger att problemet med klåfingriga tidningsägare och inskränkningen av pressfriheten är ett allvarligt problem som berör flera europeiska länder, och att debatten om Vincent Bolloré inte bara bör föras innanför Frankrikes gränser.

Men hon hoppas ändå att konflikten på söndagstidningen JDD, trots utgången, på sikt kan bidra till en annan mer positiv förändring. Förtroendet för journalistkåren är relativt lågt i Frankrike. Många invånare föreställer sig att journalister ofta går i politikernas ledband.

– Strejken bevisar ju att journalister kämpar för sina yrkesetiska regler, säger hon.

RSF gjorde förra året en dokumentär, som finns på föreningens hemsida under namnet Le Système B, där en rad journalister berättar vad som har hänt när Bolloré-koncernen har tagit över deras redaktioner. Där beskriver också en undersökande journalist, som hade kontaktat affärsmannen för att ge honom möjligheten att bemöta kritik, hur han i stället hade blivit stämd för förtal och trakasserier och avkrävts ett skadestånd på 700 000 euro.

Inte heller RSF har fått något svar från Vincent Bolloré.

Expo har kontaktat både Vivendi och Lagardère News för att ge bolagsledningarna en möjlighet till kommentarer. Även i det här fallet utan svar.