Nya vågen: högerextrem feminism

Frankrike, vinterhalvåret 2012 – 2013. Hundratusentals personer viftar med vimplar prydda med färgglada mamma-pappa-barn-motiv. Föräldrar som drar på barnvagnar är vanliga i tågen och många vittnar glatt om att de aldrig någonsin tidigare har trampat gatsten i protest mot någonting. Utanför kyrkor runt om i landet sitter grupper av ”väktare” och sjunger psalmer och ber böner.

Bakom protesterna står kollektivet Manif pour tous, Manifestationer för alla, en samling av framför allt katolska grupper med hemvist till höger på den politiska kartan, som hävdar att samkönade äktenskap kommer att få samhället att rämna.

Medlemmar säger att de giftermålen utgör ett hot mot den ”naturliga lagen”, ett begrepp inom katolicismen för att beskriva en grundläggande, mänsklig etik, och som här används för att framhålla kärnfamiljens naturliga och bärande samhällsroll.

– Det var som en konservativ 68-våg, säger den franska statsvetaren Magali Della Sudda, specialiserad på radikala politiska rörelser hos det franska statliga forskningsinstitutet CNRS och vid högskolan Sciences Po i Bordeaux.

Lagen som tillåter att homosexuella personer kan ingå civila äktenskap röstades trots de manstarka protesterna igenom av parlamentet våren 2013, under den dåvarande socialistregeringen med stöd hos en majoritet av invånarna.

Demonstrationerna gjorde i alla fall starkt avtryck, i vissa fall av smärtsam art, inte minst hos dem de protesterade ”mot” – det vill säga personer som definierar sig som homosexuella.

Enligt Magali Della Sudda innebar Manif pour tous protester i början av 2010-talet också en nytändning för höger-konservativa grupper generellt, och mer specifikt för unga höger-konservativa kvinnor.

– Rörelsen hade som effekt att politisera framför allt yngre generationer. Och den gav en rad konservativa kvinnor en visibilitet.

Längst fram på barrikaderna och i medierna syntes bland andra katolska och adliga Ludovine de la Rochère, en komiker med artistnamnet Frigide Barjot (den ”Galna Frigida” – en ordlek med namnet Brigitte Bardot) och Béatrice Bourges, ledare för den ”Franska våren”, en grupp bestående av bland annat traditionalistiska katoliker som försökte skapa en konservativ våg och använde den Arabiska vårens symbolik.

I början av 2014 deltog Manif pour tous också i protester mot ett nytt jämställdhetsprogram inom de offentliga skolorna, som de hävdade var genomsyrade av ”genus-teorier”.

Enligt falska rykten skulle barnen få lära sig att onanera och bli avklädda.

Till slut drog utbildningsministern tillbaka programmet, som senare ersattes av en annan och mer diskret utbildning om könsroller.

I dag har flera grupper inom Manif pour tous hoppat av eller blivit uteslutna ur kollektivet. Några bildade Sens commun, en politiskt konservativ förening som vid valet 2022 sällade sig till Éric Zemmours främlingsfientliga, nationalistiska och nybildade parti Reconquête, Återerövring.

Men rörelsen bäddade alltså också för en ny form av kvinnlig aktivism vilket är temat i Magali Della Suddas bok De nya högerkvinnorna som nyligen har kommit ut på franska.

Det handlar egentligen om en brokig och spretig skara, som trots sin ringa storlek hörs och syns mycket, framför allt i sociala medier, men också som inbjudna i populära teveprogram.

Magali Della Sudda beskriver bland annat tre grupper i boken, alla med namn hämtade från antikens Grekland; Antigones, Caryatides och Némésis.

Kollektivet Némésis säger sig försvara ”fransk och europeisk identitet”, och förespråkar ”remigration”, alltså att invandrade ska återvända till sina ursprungsländer. En ideologiskt närbesläktad organisation, Génération identitaire, upplöstes 2021 av den franska regeringen efter att ha genomfört flera spektakulära aktioner mot utomeuropeiska flyktingar. Motivet var att rörelsen hade ett hatiskt budskap och uppmanade till hets mot folkgrupp.

Men i Némésis lever idéerna vidare. Målen står på hemsidan:

”Att avslöja alla former av våld mot kvinnor i deras vardag, oavsett om det är på deras arbetsplatser eller på gatan.”

”Att avslöja massinvandringens fara för västerländska kvinnor.”

”Att förespråka europeisk civilisation, vaggan för deras frigörelse, och som inte reducerar dem till objekt.”

Kollektivets ledare, Alice Cordier, är 24 år, student och brukar framträda klädd i tröja och jeans. Hon är regelbundet gäst i ett populärt debattprogram i den privata tevekanalen C8, som följs av uppemot två miljoner tittare, och vars ägare, industrimagnaten Vincent Bolloré, håller på att bygga upp en mediekoncern med Fox News som förebild.

Alice Cordier har inte besvarat Expos intervjuförfrågan men till andra medier har hon sagt att hon är feminist, men att Némésis till skillnad mot andra feministiska rörelser, inte ägnar sig åt dammiga, ideologiska diskussioner om oväsentligheter.

”Vi ägnar oss åt konkreta feministiska frågor” säger hon till exempel i veckotidningen Valeurs Actuelles, som driver en rad politiska frågor ur ett konservativt ytterhögerperspektiv.

Hon förklarar att hon och hennes vänner tillhör ”Kölngenerationen” – det vill säga att de starkt påverkades av händelserna i Köln nyårsnatten 2015 då ett stort antal kvinnor utsattes för sexuella övergrepp av nyanlända män från framför allt Nordafrika.

Némésis genomför då och då gatuaktioner, bryter sig till exempel in i andra demonstrationståg eller klistrar affischer på offentliga platser. Förra året lät gruppens medlemmar sig fotograferas framför Eiffeltornet iklädda heltäckande slöja, under banderollen ”Fransyskorna om 50 år”. Men i huvudsak ägnar sig rörelsen åt vad Magali Della Sudda kallar för ”tangentbordsaktivism”.

Det sistnämnda gäller i hög grad också Les Antigones, vars visuella strategi är av ett mer klassiskt och konservativt snitt. På gruppfoton är medlemmarna draperade i vita ”feminina” klänningar.  Les Antigones kritiserar diskussioner om könsidentitet, och har profilerat sig mot Femen, det vill säga de barbröstade kvinnorna som då och då genomför spektakulära aktioner för att protestera mot patriarkala strukturer.

Ordföranden Anne Trewby säger att rörelsen är alter-feministisk.

Inte heller hon har svarat på Expos förfrågan om en intervju. Men hon är en flitig krönikör bland annat i Valeurs Actuelles och har även skrivit en bok där hon kritiserar andra feministiska rörelser.

”Vår rörelse är grundad på att män och kvinnor utgör komplement. Feminismen tillhör idéer från förra seklet” säger Anne Trewby i en intervju med den högerextremistiska nättidningen Breizh-info.

Exakt vilka skillnaderna egentligen är mellan män och kvinnor och vilka konsekvenserna av detta bör vara, är det svårt att få grepp om. Men gruppen framhåller modersrollen som väsentlig för kvinnor, att det är viktigt att stödja kärnfamiljen och anser bland annat att användningen av preventivmedel hotar både nativiteten och kvinnors hälsa. Även Les Antigones ser utomeuropeiska män som ett stort hot mot franska kvinnor och beskriver den europeiska civilisationen som överlägsen andra kulturer. Men det är ett faktum som censureras både inom andra feministiska rörelser, och av traditionella medier, enligt Anne Trewby.

Lyssna på Studio Expo

En tredje kvinnogrupp som Magali Della Sudda beskriver i boken har tagit namnet Caryatides efter de kvinnoskulpturer som fungerar som pelare i antik grekisk arkitektur. Caryatides är de minst synliga, sannolikt mest extrema, av de nya högerextrema kvinnorörelserna. De förespråkar hierarki mellan könen och har band till den ultrakonservativa, nationalistiska rörelsen L'Œuvre française, som upplöstes av regeringen 2013.

Enligt den franska forskaren finns det, trots olikheterna, några gemensamma nämnare mellan dessa olika grupper av ”nya högerkvinnor”.

– De definierar kvinnor utifrån biologiska element, och försvarar cis-kvinnor. De anser att den västerländska civilisationen är präglad av harmoni mellan könen, men nu är hotad av samhällsförändringar som liberal kapitalism, utomeuropeisk invandring och av islam. De uttrycker också ett motstånd mot aborter, även om de har något olika linjer. En del säger att aborterna är ett hot mot kvinnors hälsa, att de bara ska kunna genomföras i extrema fall och inte bekostas av skattepengar.

Magali Della Suddas förklaring till att dessa jämförelsevis små kvinnogrupper har en relativt stor synlighet är att de är uppfostrade till att ta debatten.

De är unga, urbana och har sociala nätverk. De har ofta arbetat med kommunikation och studerat språk. Flera av dem har skolats i att uttrycka sig i medier via Institut de formation politique – ett utbildningsinstitut i Paris som bildades 2004 med syfte att vara en plantskola för högerns och ytterhögerns framtida företrädare. Årligen utbildar institutet tusentals personer i konsten att argumentera och opinionsbilda.

Men enligt Magali Della Sudda har de nya kvinnogrupperna dessutom delvis bildats som en reaktion mot vad de uppfattar som flathet hos Marine Le Pen.

– Ja, vissa av dem anser att Marine Le Pen är för republikansk. Och att hon till exempel inte längre är tillräckligt offensiv vad gäller abortfrågan, säger Magali Della Sudda.

Men att Marine Le Pen tog över ledarskapet för den Nationella fronten 2011 har i sig haft betydelse för att kvinnor generellt sett är synligare i dag inom grupper på den yttersta högerkanten. Hennes pappa Jean-Marie Le Pen hade i och för sig tillåtit att flera kvinnor inom partiet kunde väljas in i parlamentet. Men hans stil och framtoning fick kvinnliga väljare att rygga.

– I dag röstar kvinnor ungefär som män. Enkäter visar också att allt fler franska kvinnor anser att Marine Le Pen är kapabel att försvara kvinnosaken. Hennes pappa däremot förkastades av de kvinnliga väljarna, säger Magali Della Sudda.

Under det senaste året har flera kvinnor varit språkrör för partiet, och en större öppenhet för ”kvinnofrågor” kan delvis ses som en del av Marine Le Pens strategi för att ”normalisera” bilden av partiet. 

Det handlar både om att hon som person har försökt visa upp en mjukare och ”kvinnligare” sida av sig själv, och en rad uttalanden där hon försvarar kvinnor bland annat genom att tala om rätten till offentlig service.

– Hon har skapat en image som landsmoder, som står upp för välfärdssamhället, säger sig vilja skydda arbetarklassen och medelklassen gentemot Emmanuel Macrons aggressiva nyliberalism. Hon försvarar förlossningssjukhus i mindre städer, och säger att kvinnor ska ha rätt att besluta över sina egna kroppar, säger Magali Della Sudda.

Marine Le Pen har också sagt att Frankrike i dag är moget för att välja en kvinnlig president.

I det praktiska politiska arbetet syns däremot inte denna nya attityd, enligt en genomgång som tidningen Le Monde publicerade under våren 2022.

Både på nationell och på EU-nivå har partiets medlemmar i allmänhet röstat mot eller lagt ner sina röster vid lagändringar eller uttalanden som berör kvinnors rättigheter.

Marine Le Pen omgav sig länge av manliga rådgivare och när partiet, som numera heter Nationell samling, i november 2022 väljer en ny ledare är det återigen en han. Jordan Bardella blir den första ordföranden utanför familjen Le Pen. Det betyder inte att Marine Le Pen släpper taget om partiet, utan att hon bland annat kan ägna sig åt att förbereda nästa presidentval 2027.

Att kvinnor spelar en alltmer framträdande roll även inom politiska rörelser på den extrema högerkanten kan förstås delvis ses som ett uttryck för en bredare samhällsförändring.

Fransyskorna fick inte rösträtt förrän efter andra världskriget, landet har tvingats könskvotera för att öka antalet kvinnliga delegater, och även om den nuvarande premiärministern heter Elisabet Borne är hon bara den andra kvinnan någonsin på den posten. Högern har varit ännu trögare än vänstern vad gäller antalet kvinnor med mandat i Nationalförsamlingen. Men när invånarna skulle välja ny president 2022 representerades inte bara Nationell samling av en kvinna, alltså Marine Le Pen. Högerpartiet Republikanerna hade för första gången en kvinnlig kandidat, Valérie Pécresse.

– De flesta av de nya högerkvinnorna som jag har intresserat mig för har vuxit upp med värderingar om jämställdhet mellan könen, och är uppriktiga när de säger att de inte vill ha en tillbakagång när det gäller kvinnors legala rättigheter, säger Magali Della Sudda.

Utvecklingen berör förstås inte bara Frankrike. Ett färskt exempel är Italiens nya premiärminister Giorgia Meloni, ledare för Fratelli d’Italia, Italiens bröder.

Men varje land präglas av sin historia. Enligt Magali Della Sudda skulle en politiker som Giorgia Meloni ha svårt för att röna framgångar bland franska väljare. Inte bara för att hon kommer från ett fascistiskt parti med ett tydligt arv från Mussolini.

– Hon går ut med att hon är en kristen kvinna. Här skulle den inställningen vara kontraproduktiv, eftersom samhället är starkt sekulariserat. Få fransyskor skulle känna igen sig i hennes diskurs.

Även om katolicismen var en uppenbar ingrediens när Manif pour tous genomförde sina manifestationer, är eventuell religiös tillhörighet något som i allmänhet är nedtonad hos de nya högerkvinnorna.

Enligt den norska forskaren Eviane Leidig, specialiserad på högerextremism och digitala medier, spelar kvinnor också i dag en viktig roll när högerradikala rörelser i olika länder försöker rekrytera nya medlemmar via sociala medier. Inte bara för att dra till sig kvinnor utan även män. I Sverigedemokraternas kampanj inför årets val var ju också några av de mest framstående opinionsbildarna för partiet yngre kvinnor aktiva i partiets egna propagandakanaler eller på appar som TikTok.

”Varför skulle någon vilja gå med i en rörelse där det inte finns några kvinnor? En rörelse utan kvinnor är dömd att misslyckas. Inom högerextremismen bidrar kvinnorna till att legitimera och normalisera rörelsen”, skriver Eviane Leidig i en artikel på ICCT:s, International Centre for Counter-Terrorism, hemsida.

Den norska forskaren förklarar att det är svårt att avgöra hur bra strategin lyckas, om de kvinnliga influerarna verkligen är framgångsrika när det gäller att locka fler adepter.

Samma sak säger Magali Della Sudda om de nya franska högerkvinnorna – att det är svårt att mäta resultatet.

Men genom sina aktiviteter på sociala medier har några av deras idéer fått genomslag i den allmänna debatten. Ett exempel är föreställningen om att fransyskorna skulle vara som mest otrygga när de rör sig ute i samhället, trots att statistiken visar att våld mot kvinnor framför allt sker i hemmen.

– I dag är till exempel trakasserier av kvinnor på offentliga platser ofta förknippat med invandrare från utomeuropeiska länder. Det är en stor seger för dem. De har också bidragit till att sprida idén om att extremhögern är bra på att försvara kvinnor.

Trots detta är Della Sudda tveksam till de nya högerkvinnornas möjligheter till ett bredare inflytande, eftersom det skulle förutsätta att deras idéer har en förankring inom politiska partier. Inget större franskt parti driver till exempel frågan om inskränkningar i aborträtten.

Hon anser att faran ligger på ett annat plan. Att den aktuella franska regeringen driver en ekonomisk politik som göder väljarstödet för ytter- och extremhögern.

– Kvinnor upplever att den franska staten inte ger dem ett tillräckligt skydd, när det är brist på barnomsorg, när skolor och förlossningskliniker stängs, när det kan vara svårt att göra abort i tid på grund av brister i sjukvården. Detta gav Marine Le Pen fördelar i valet 2022, oavsett hur hennes parti agerar i praktiken, säger Magali Della Sudda.