Medial gränsdragning i Belgien

I det franskspråkiga Belgien är ytterhögerpartierna portade från direktsändningar i tv och radio.

– Vid valet den nionde juni kommer vi att ha en journalist på plats hos Vlaams Belang. Han ska beskriva vad som händer. Och säkert göra en intervju med partiledaren Tom Van Grieken. Men den kommer att granskas innan den sänds, säger Laurence Brecx, inrikeschef hos det franskspråkiga tv- och radiobolaget RTBF.

Så fungerar den belgiska principen om en medial cordon sanitaire i praktiken. Men gränsdragningen existerar inte i hela landet och i ett och samma mediehus i Bryssel finns också huvudredaktionen för det flamländska public service-bolaget, VRT. Där låter redaktörerna ledaren för det nationalistiska och invandrarfientliga partiet Vlaams Belang, ”Flamländskt Intresse”, uttala sig utan filter.

– Jag är tveksam till om det är journalisters uppdrag att utestänga legala politiska partier. De utgör ju en del av demokratin, säger Ivan de Vadder, politisk kommentator hos VRT.

De motstridiga inställningarna från de olika mediebolagen är en spegel av ett splittrat Belgien, uppdelat i tre större regioner och flera språkområden. Skillnaderna i det politiska landskapet är betydande, vilket med stor sannolikhet också kommer att märkas vid valet den nionde juni. Då ska belgarna inte bara rösta fram nya EU-parlamentariker utan på en och samma dag dessutom välja nationella och regionala ledamöter.

I Flandern i norr, där public service-bolaget VRT har sin publik, kan partiet Vlaams Belang bli störst med tippade 25 procent av rösterna.

I de andra två belgiska regionerna, franskspråkiga Bryssel och Vallonien, har ett ytterhögerparti aldrig lyckats få mer än några ynka procent av väljarstödet. Det kan, åtminstone delvis, förklaras med att medierna där också tillämpar en ”cordon sanitaire”.

Ordagrant översatt från franska betyder begreppet ”sanitärt snöre” och handlar om vad vi på svenska brukar prata om som en röd gräns gentemot politiska partier som uppfattas som ett hot mot demokratin.

Men det var i Flandern, där Vlaams Belang nu förutspås bli största parti, som begreppet myntades för över trettio år sedan.

I slutet av 1980-talet var Jos Geysels parlamentsledamot för flamländska De Groenen, De Gröna. Det var han som tog initiativet till att bygga en mur gentemot det dåvarande Vlaams Blok, som hade börjat växa och som senare ombildades till Vlaams Belang.

Jos Geysels fick ledarna för de andra demokratiska partierna att skriva under en överenskommelse där de lovade att säga nej till allt politiskt samarbete med ytterhögern.

Jos Geysels förklarar att den politiska överenskommelsen, som fortfarande gäller, bygger på tre texter; Deklarationen för de mänskliga rättigheterna från 1948, EU:s fördrag om de mänskliga rättigheterna och den belgiska grundlagen.

– Ja, en demokrati är förstås inte levande utan en diskussion. Men vi måste vara överens om en ram, som säger att alla människor är lika mycket värda. Partier som inte ställer sig bakom texterna är inte demokratiska. Så enkelt är det, säger han och tillägger att det inte handlar om taktik eller strategi utan om en princip.

– Det spelar ingen roll om ett parti har över 50 procent av rösterna, om det inte står upp för alla människors lika värde är det ändå odemokratiskt.

Även om den sanitära gränsen inte har förhindrat att väljarstödet för Vlaams Belang har vuxit i Flandern, hävdar Jos Geysels att den har stoppat partiet från att sitta i regeringsställning både på regional och kommunal nivå.

– Partiets idéer har påverkat andra politiska partier i frågor som bland annat rör invandring. Men det är ändå en skillnad när extremhögern sitter vid makten. Då får den ett ännu starkare inflytande, säger han.

Det är än så länge osäkert vad som händer med det politiska ”sanitära snöret” om Vlaams Belang verkligen blir störst i regionen Flandern vid valet. En osäkerhet är till exempel om det nationalistiska partiet N-VA även i framtiden vägrar att regera med partiet.

N-VA står för Nieuw-Vlaamse Alliantie, Nya Flamländska Alliansen, och kämpar för ett självständigt Flandern. De ingår i samma partigrupp som Sverigedemokraterna i EU-parlamentet, ECR, klassas i Belgien som ”högerkonservativt” och likställs ungefär med konservativa britter.

Jos Geysels undrar om partiledaren för N-VA, Bart de Wever, verkligen skulle ta risken att bryta det ”sanitära snöret” i Flandern och därmed bli ovän med de andra partiledarna. Det skulle riskera N-VA:s inflytande på nationell nivå, tror Jos Geysels.

Att politiska partier vägrar att samarbeta med ytterhögern är knappast unikt för Belgien, även om alltfler överger principen. I grannlandet i norr har de nederländska liberalerna nyligen inlett ett regeringssamarbete med högerpopulistiska PVV. Hos grannarna i söder, i Frankrike, tillämpas däremot samma gränsdragning som i Belgien.

Trots att franska Nationell Samling stadigt växer och nu förväntas skrälla i EU-valet, vägrar de andra partierna att samarbeta inför valet.

Men skillnaderna mellan Frankrike och det franskspråkiga Belgien är ändå betydande. I Belgien sitter ribban på en betydligt högre nivå och upprätthålls förutom av politiker också av medierna.

I Frankrike kan fransmannen Jordan Bardella, som har efterträtt Marine Le Pen som partiledare för Nationell Samling, i direktsändning påstå att 75 procent av alla våldtäkter begås av utländska män, och att ”vi franska” håller på att bli en minoritet på grund av invandringen. Den sortens felaktiga påståenden faktagranskas först i efterhand av journalister.

Medierna i det franskspråkiga Belgien motar istället Olle i grind, och tar inte risken att bidra till spridningen av liknande oriktigheter eller hets mot folkgrupp.

Det ”sanitära mediala snöret” omfattar alla traditionella franskspråkiga medier, men effekterna är tydligast i radio och tv. Varken det privatägda RTL eller public service-bolaget RTBF låter representanter för ytterhögerpartier delta i direktsändning.

Och så har det varit sedan 1991.

Inför årets val är det inte bara Vlaams Belangs företrädare som berörs.

Det nybildade partiet Chez Nous, ”Hos oss”, omfattas också.

Enligt Laurence Brecx, inrikeschefen på tv- och radiobolaget RTBF, handlar särbehandlingen inte om en godtycklig redaktionell bedömning.  Hon säger att företagets juridiska avdelning granskar partiernas program utifrån precisa juridiska och lagliga kriterier.

– Vi respekterar yttrandefriheten, och beslutet beror inte på att vissa partier är högerextremistiska, utan på diskriminerande, rasistiska och främlingsfientliga uttalanden. Hur talar de om utlänningar? Hur vill de inskränka grundlagsstadgade rättigheter? En person som till exempel säger att alla utlänningar profiterar på systemet bryter helt enkelt mot lagen, säger Laurence Brecx.

Det betyder inte att de berörda partierna är frånvarande i RTBF:s program, men intervjuer med deras representanter granskas innan de förs vidare i radio, tv eller på mediernas sajter. Företrädare för ytterhögern i andra länder utsätts för samma behandling.

Enligt Laurence Brecx händer det att Vlaams Belangs ledare vägrar ställa upp på intervjuer i RTBF, men i övrigt skapar policyn i de franskspråkiga medierna sällan debatt, varken inom journalistkåren eller bland intellektuella. Däremot tvingas redaktörerna ofta förklara bakgrunden till den för publiken.

Men hennes kollega hos RTBF:s flamländska motsvarighet, VRT, anser att den mediala gränsdragningen ändå är märklig, särskilt som det framförallt i dag utövas gentemot ett flamländskt parti. Den politiska kommentatorn Ivan de Vadder säger att det visserligen förekom en diskussion hos VRT om att ha samma hållning mot dåvarande Vlaams Blok i Flandern i slutet av 80-talet, men att den inte fick gehör.

– Det handlar om ett politiskt parti som är accepterat av det demokratiska systemet, av vår publik och av väljarna. Däremot anser jag att de högerpopulistiska partierna bör granskas särskilt kritiskt, eftersom de har en särskild historia, och har dömts för rasistiska uttalanden, säger Ivan de Vadder.

Det finns andra bidragande orsaker till att det franskspråkiga Belgien, vid sidan om Irland och Luxemburg, i dag utgör undantagen i EU när det gäller framväxten och utvecklingen av partier på den yttersta högerkanten.

Enligt Jean-Benoît Pilet, professor i statsvetenskap vid Université Libre de Bruxelles, beror det i alla fall inte på att invånarna i Vallonien och i Bryssel skulle vara mindre främlingsfientliga än landsmännen i Flandern.

Enligt opinionsundersökningar vill en ungefär lika hög andel av befolkningen i de olika regionerna till exempel ha en strängare invandringspolitik. Men i den franskspråkiga delen av landet saknas en viktig komponent för en stark ytterhögern och det är identifikationen med en nationell identitet. I Flandern däremot är den stark på grund av historisk negativ särbehandling.

– Den flamländska identiteten existerar sedan 1800-talet när den belgiska staten var franskspråkig. Flamländska betraktades till exempel inte som ett riktigt språk, flamländsk konst, teater och litteratur nervärderades. Det här gjorde att en flamländsk rörelse växte sig stark, och de första nationalistiska partierna bildades redan efter första världskriget.

Jean-Benoît Pilet säger att försvaret av en flamländsk identitet inte bara berör högern utan också existerar inom vänstern. Men den har varit en förutsättning för att ett parti som Vlaams Belang ska röna framgångar.

Ibland påstås också att de olika regionernas inställning till nazisterna och den tyska ockupationen under andra världskriget skulle spela en roll i sammanhanget.

Detta är en myt, hävdar Jean-Benoît Pilet.

– Motståndsrörelsen var lite starkare i Vallonien och i Bryssel än i Flandern. Men i verkligheten var den stora majoriteten av befolkningen i hela landet passiv och tog inte ställning, varken för motståndsrörelsen eller för ockupanterna.

Statsvetaren anser trots allt att de franskspråkiga mediernas särbehandling av ytterhögern har spelat en roll och bidragit till att det har varit svårt för partierna att växa sig starka.

Något som också avspeglas i den aktuella politiska valrörelsen.

– De flamländska partierna talar mycket om invandring, ett ämne som i stort sett är frånvarande i debatterna mellan de franskspråkiga partierna, som i betydligt högre grad istället talar om miljöfrågor. Det här påverkar också väljarna och deras inställning till vad som är viktigast.

Jean-Benoît Pilet tror visserligen att det är för sent att försöka tillämpa ett ”medialt sanitärt snöre” i länder eller regioner där ytterhögern redan har vuxit sig stark, till exempel i Flandern där Vlaams Belang i dag är väl etablerat.

Men han anser ändå att det i en demokrati går att försvara att vissa partier utsätts för en särbehandling.

– Det grundläggande problemet är egentligen inte extremhögerns politiska styrka, utan normaliseringen av deras idéer. En cordon sanitaire förhindrar denna normalisering. Vlaams Belang är inte ett normalt parti, eftersom det ifrågasätter grunderna i vårt demokratiska system,säger professorn Jean-Benoît Pilet.

Anna Trenning-Himmelsbach är frilansjournalist bosatt i Frankrike.