Je t’aime Front National

"Vi är först och främst franska medborgare. Inte homosexuella.”

Aymeric Perraud sitter i fullmäktige i Montigny. Det är en ganska lugn men tätbefolkad förort till Metz, med många småvillor och radhus, och några allmännyttiga bostadsområden som trängs med nedläggningshotade militära kaserner.

– Gettoiseringen är i full gång även här, påstår han.

Kommunen ligger i nordöstra Frankrike där högerpopulistiska Front Nationals andranamn, Florian Philippot, fick 36 procent i de regionala valen i slutet av förra året.

24-åringa Aymeric Perraud säger att han varken gör hemlighet, eller stor sak av att han är homosexuell.

– Det är en icke-händelse att det finns homosexuella i partiet, säger han.

Att Jean-Marie Le Pen, som grundade och ledde partiet i nästan 40 år, har kläckt uttalanden som att homosexualiteten är en ”biologisk och social abnormitet” verkar han ta med viss ro.

– Men jag hade inte gått in i partiet under hans tid. Han är för provocerande.

Aymeric Perraud arbetar som manager på en restaurang i Verdun. Han berättar att han började intressera sig för Front National när han skulle rösta för första gången. Att det är Socialistpartiet som har drivit igenom rätten för homosexuella par att gifta sig ger han inte mycket för.

– Det är bara en liten minoritet som är intresserad av att gifta sig. Vänstern har i själva verket svikit de homosexuella. Det är ju vänstern som tillåter att personer, som kommer från länder där man hugger huvudet av homosexuella, får uppehållstillstånd. Ja, så att de kan göra samma sak här.

Han säger att han är orolig för att bli attackerad av personer med invandrarbakgrund om han går hand i hand med en pojkvän på gatan. Men att det finns de inom Front National som inte är särskilt toleranta mot homosexuella rycker han på axlarna åt. Han har aldrig känt av någon homofobi där, menar han.

– En person som Marion Marechal-Le Pen är kanske populär. Men hon har ingen betydande post inom partiet.

På frågan om varför det bara är manliga homosexuella och inga lesbiska kvinnor, som syns inom Front National har han inget svar.

– Det har jag aldrig tänkt på. Partiledaren är ju kvinna.

I slutet av 2014 började franska medier uppmärksamma att flera av partiledaren Marine Le Pens närmaste med-arbetare var homosexuella män. Skvallertidningen Closer publicerade en serie bilder där man kunde se Florian Philippot promenera i Wien, hand i hand med en älskare. Redaktionen hävdade att avslöjandet om att Front Nationals kommunikationsansvarige var homosexuell hade ett allmän-intresse. Partnerns ansikte hade suddats på bilderna.

Florian Philippot hävdade å sin sida att publiceringen var ett allvarligt intrång i hans privatliv, och tidningen dömdes till slut att betala honom 20 000 euro i skadestånd.

I samma veva blev det känt att en annan politiker, som inte gjorde någon hemlighet av sin homosexualitet, hade anslutit sig till Front National. Några år tidigare hade Sébastien Chenu varit med om att bilda GayLib för att driva frågor som rör homosexuellas rättigheter inom högerpartiet UMP (numera Les Républicains). Men nu slöt han upp som rådgivare åt Marine Le Pen.

Under 2015 var det självaste Mister Gays tur att skapa rubriker på grund av sin närhet till partiet. Matthieu -Chartraire utsågs av tidningen Têtu – en fransk motsvarighet till QX – till Årets bög. Kort därpå kom det fram att den bildsköna modellen även var medlem i Front National.

Matthieu Chartraire förklarade för dagstidningen Libération att ett medlemskap i partiet var hans ”julklapp till sig själv”. Modellen berättade om sin kaotiska och olyckliga tonårsperiod; ömsom jättetjock, ömsom hypermager, och där hans stora passion var djurrättsliga frågor. En av hans idoler hette Brigitte Bardot.

Han lockades av FN när han började arbeta, betala skatt och – som han säger – ”förstod pengarnas värde”. Hans oro för arbetslöshet var oundvikligen sammankopplad med invandrarfrågan.

– Man tar emot hela båtlaster av illegala flyktingar, och ger dem papper, bostäder och socialbidrag. Och låter dem gå före de franska. De som jobbar, sa han till tidningen.

Historien om Front Nationals relation till franska hbtq--personer handlar inte bara om att alltfler homosexuella synliggörs inom partiet. Utan också om att stödet från homosexuella väljare ökar – en väljargrupp som länge har varit starkt förankrad till vänster i Frankrike.

I de regionala valen i slutet av 2015 röstade en större andel homosexuella män än heterosexuella män på Front National. Enligt en studie från det statsvetenskapliga forskningsinstitutet Cevipof hade 38,5 procent av landets homosexuella män valt extremhögern, mot 30,2 procent av genomsnittsfransmannen. Motsvarande siffra för kvinnor som identifierar sig som lesbiska var lägre, 26 procent.

Ännu mer förvånansvärt var kanske att 32,5 procent av de personer som ingått ett samkönat äktenskap röstade på partiet, mot 29 procent av de tvåkönade paren. Marine Le Pen säger trots allt, att om partiet kommer till makten ska man återigen förbjuda samkönade äktenskap. Och ersätta det med ett ”förstärkt sambokontrakt”.

Men det är partiledarens något mystiska hållning i just den här frågan, som gjorde att den franska frilansjournalisten Marie-Pierre Bourgeois, började intressera sig för förhållandet mellan Front National och personer som identifierar sig som homosexuella.

Hon har nyligen gett ut en uppmärksammad bok om ämnet (Rose Marine – enquête sur le FN et l'homosexualité).

År 2012 och 2013 trampade hundratusentals franska invånare gatsten i protest mot att det styrande Socialistpartiet ville ge homosexuella par möjligheten att gifta sig och att adoptera barn. Det handlade om stora manifestationer, där horder av familjer och personer som aldrig tidigare hade demonstrerat, gång efter annan viftade med sina färgglada ”mamma-pappa-barn”-vimplar.

Rörelsen kallade sig för Manif pour tous, ”demonstrationer för alla”, och hade ett starkt stöd i katolska grupper.

Ledande personer från högerpartiet UMP gick långt fram i leden. Liksom Bruno Gollnisch och flera andra kända anhängare av Front National. Det var också under den här perioden som motståndare till samkönade äktenskap, som Marion Maréchal-Le Pen, blev känd för en bredare allmänhet. Marine Le Pens systerdotter är utövande katolik. Som barn gick hon till exempel fem år i en skola som drivs av den fundamentalistiska katolska rörelsen SSPX och valdes in som ledamot för Front National redan vid 23 års ålder.

Marine Le Pen var desto mer diskret under demonstrationerna. Likaså hennes närmaste rådgivare Florian -Philippot. Båda höll sig helt enkelt borta från gatorna.

– Frågan var uppenbarligen obekväm för Marine Le Pen. Och visade tydligt att det fanns spänningar i partiet, säger Marie-Pierre Bourgeois.

Att ledarna för Font National har en något svårtolkad inställning till homosexualitet är egentligen inte nytt. Även om Jean-Marie Le Pen vid flera tillfällen har fällt homofobiska uttalanden, har han privat odlat vänskapsrelationer med homosexuella män.

– Jag har blivit förvånad när jag har insett att varken Jean-Marie Le Pen eller Marine Le Pen egentligen har någon stark ideologisk struktur. De har alltid låtit sig influeras starkt av sina närmaste rådgivare när det gäller att förändra sin partipolitiska linje, säger Marie-Pierre Bourgeois.

Marine Le Pen drivs av ett annat mål än sin pappa. Han var provokatören. Hon siktar in sig på att ta makten i landet.

– I dag är familjefrågorna ett uppenbart tecken på att det finns två tydliga falanger inom partiet.

Det här är också någonting som Marine Le Pen kan dra strategiska vinster av. Hon behöver Florian Philippot, för att dra till sig nya väljare och Marion Maréchal-Le Pen för att behålla de gamla.

Enligt Marie-Pierre Bourgeois kan en uppblossande maktkamp mellan de båda lägren vara riskfylld för Marine Le Pen. Det ska vara anledningen till att hon i början av 2016 placerade en tredje person i en betydelsefull position: Jean-Lin Lacapelle, en affärsman som tidigare har varit aktiv inom partiet, men som under de senaste åren har arbetat för stora företag som L’Oréal. Hans närvaro kan minska de båda antagonisternas makt, och därmed också dämpa konflikten mellan de båda lägren i partiet.

– Florian Philippots framtid beror på vad som händer under presidentvalet nästa år. Om Marine Le Pen lyckas dra till sig många väljare kan hon fortsätta att leda partiet med hans stöd. Om inte är det sannolikt att hon tvingas ändra taktik, vilket förmodligen också kan betyda att Florian Philippot försvinner ur partitoppen.

Enligt Marie-Pierre Bourgeois är det uppenbart att det faktum att det finns flera honosexuella män inom partiledningen drar till sig röster från homosexuella personer. Men det finns flera andra anledningar till det ökade väljarstödet inom gruppen.

– Den galopperande rädslan för islam exploateras. Man säger att det är farligt att vara homosexuell i förorterna. Man vill bli av med muslimer för att känna sig tryggare. Men man glömmer att man kan blir utsatt för homofobi på många andra platser i det franska samhället, säger hon.

Många hbtq-personer har också blivit avskräckta av den konservativa högern, Les Républicains, på grund av att partiet flera gånger har motsatt sig ökad jämlikhet för homosexuella.

Ytterligare en möjlig förklaring är att homosexuella har uppnått mer jämlikhet i det franska samhället, jämfört med tidigare, och att hbtq-personer därför agerar ungefär som alla andra invånare.

– Allt fler homosexuella identifierar sig inte längre som en minoritet.

Men Marie-Pierre Bourgeois berättar också att hon har träffat homosexuella män i partiet som säger att det går bra att vara homosexuell på huvudkontoret i Paris, men att de oftare möts av ogillande miner ute i landet.

Avsaknaden av lesbiska kvinnor på ledande poster är också markant. Det kan delvis förklaras med att färre lesbiska kvinnor överhuvudtaget är synliga i det franska samhället.

– Men också på att det finns få kvinnor på ledande poster inom Front National.

Även om partiledaren är kvinna är det ett parti som framför allt styrs av män, säger den franska journalisten.

Frågan om det ökade stödet för extremhögern skapar i alla fall en hel del obehag inom hbtq-rörelser.

I Aymeric Perrauds hemtrakter i staden Metz, har den lokala regnbågsföreningen, Couleurs Gaies, öppet tagit avstånd från Front National. Vid förra årets Gay Pride blev det bråk om en affisch med texten ”Florian, Fabien, Steeve och ni andra. Alla fjollor är inte vid fronten!”, Budskapet var riktat till tre homosexuella FN-ledare: Florian Philippot, och till två borgmästare som tillhör partiet; Fabien Engelmann och Steeve Briois.

Matthieu Gatipon-Bachette, som är ordförande i -Couleurs Gaies, tror att det går bra att vara homosexuell inom Front National. Om man bara inte gör väsen av att man är homosexuell.

Men han säger att lokala FN-politiker systematiskt motsätter sig stöd åt föreningar som bekämpar homofobi, och vill även dra in bidrag till de som arbetar med hiv-positiva.

– Att homosexuella dras till ett parti som FN kan bero på att de söker ett slags kollektivt skydd, och en kollektiv styrka. Man tror att FN ska ge skydd mot farliga ungdomar i förorter, och man tror att homofobin är ett kulturellt problem. Men den finns ju överallt, även bland vita män. Det är också viktigt att förstå att man kan vara homo-sexuell och homofob. Och homosexuell och rasist.