Kan USA reparera sitt rasistiska arv?

År 1846 markerade den officiella slutpunkten för slaveriet i USA. I dag beräknas 40 miljoner amerikaner ha släktskap med svarta som drabbats. En allt starkare rörelse arbetar för en formell ursäkt – och pengar. Tanken är att det ska jämna ut de ojämlikheter som skapades då och som än i dag märks i det amerikanska samhället.

På flera håll i landet arbetar man med frågan, och Kalifornien går i bräschen: delstaten har inrättat en speciell arbetsgrupp som bland annat rekommenderar att de som kvalificerar sig ska kunna få upp till tolv miljoner kronor i skadestånd.

”Reparations”, som används i USA, avser inte bara ekonomisk kompensation utan används på ett bredare sätt och kan innefatta fler former för upprättelse mellan stat och drabbade grupper och individer. På svenska finns ingen bra motsvarighet och därför används det engelska ordet i artikeln.

Många tror på idén, men lika många befarar att åtgärder för kompensation och upprättelse skulle elda på spänningar mellan olika grupper i samhället och att priset skulle bli högt – inte bara ekonomiskt.

Går det ens att kompensera för flera hundra år gamla brott? Och kan den här sortens åtgärder mildra rasismen i landet?

Expo har sökt svar med hjälp av några av de mest engagerade i frågan.

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #1-2024

Är det rasistiska gatuvåldet påväg tillbaka? I 2024 års första nummer av Expo granskar vi barn som delar nazistisk propaganda, avrättningsvideor och planerar ideologiskt motiverade våldsdåd. Vi kliver även in i supervalåret 2024 och träffar Shadi Salame som arbetar för en moské i Kalmar. SD har försökt sabotera planerna med smutskastning och namninsamlingar.

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

Carolyn rouse är professor i antropologi vid Princeton University. Hennes forskning fokuserar på ras och rasskillnader – i USA använder man termen race, ras, på ett deskriptivt sätt för att beskriva och definiera grupper och individer utifrån hudfärg, etnisk och nationell bakgrund – och Carolyn Rouse har bland annat jämfört hälsoaspekter mellan olika grupper. Just nu tittar hon på förväntad livslängd i Kalifornien, kopplat till ägande av bostad.

– Jag är väl medveten om vad svarta har gett USA, i form av att ha byggt dess infrastruktur och skapat en betydande del av dess välstånd. Och trots att svarta har bidragit med så mycket kunde till exempel mina föräldrar, som är högutbildade, inte köpa hus i många områden i Kalifornien på 1960-talet. Så strukturell rasism har påverkat min familj. Men av komplicerade anledningar anser jag att ingen är skyldig oss någonting, fastän vi har lidit, säger hon.

Carolyn Rouse tror att en viktig distinktion är att en del ser reparations som en gåva, eller som en kompensation. Som exempel nämner hon ”affirmative action”, det vill säga en slags positiv särbehandling på universiteten i USA som funnits i decennier men som stoppades av Högsta domstolen förra året. Carolyn Rouse menar att de som protesterade mot Harvard och andra universitets urvalsätt såg svarta amerikaners chanser som en ”gåva”, och att samma tänk går att applicera på reparations.

– Rasbaserade reparations i form av pengar, till exempel, kommer inte att skydda svarta från fortsatt rasism. Låt oss säga att jag använder pengarna till att köpa ett hus. Det har visats att om du försöker att sälja huset så kan marknadsvärdet gå ner så mycket som 50 procent, bara för att en svart familj bott i huset.

Carolyn Rouse fortsätter:

– Rasism är en prisma runt ras, det finns ständigt under ytan. Med andra ord, rasbaserade reparations skulle inte nödvändigtvis skydda svartas välstånd. Men jag vill också göra klart att jag inte talar om de civilrättsliga tvister som pågår många städer, som till exempel San Francisco, Chicago och Baltimore.

Carolyn Rouse menar att även om svarta i högre utsträckning skulle ha råd att köpa sin bostad, så skulle de kanske ändå inte ha råd att ta hand om huset i längden, om inte inkomstskillnader och rasism vid anställningar samtidigt bekämpas.

– Du kanske lyckats att köpa ett hus i ett bostadsområde med främst svarta, men dina barn går kanske fortfarande i en underfinansierad skola, så vilken skillnad gör det att äga en bostad i ett system som är brutalt och dysfunktionellt? Vi måste öppna dörren för systematiska förändringar som är designade för att stärka de utan makt, oavsett ras eller etnicitet, säger hon.

Carolyn Rouse vill se ”radikala förändringar” i det amerikanska samhället. Det kommer alla, inklusive svarta, att gynnas av, menar hon.

– Det som oroar mig med reparations är att de flesta förslag kring det bara imiterar de strukturella dysfunktionaliteterna i vårt kapitalistiska system. Rasbaserade reparations kommer inte att förändra något i grunden eller generera en vision om ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Vi behöver ändra skattesystemet för att omfördela välstånd, för att skapa en större medelklass. Vi behöver också lika finansiering för utbildning över hela USA, samt vård för alla. Och det är bara en början, säger hon.

Just nu finns kommissioner på flera håll i USA, men Kalifornien är de som går i bräschen. En motion resulterade i en arbetsgrupp som i somras lämnade över ett utredningsdokument till delstatens politiker. Utredningen hanterades av California Legislative Black Caucus, CLBC. CLBC är en politisk organisation, bestående av sittande politiker i representanthuset. Den bildades redan 1967 för att förbättra levnadsvillkoren och öka det politiska inflytandet för svarta och andra grupper som rasifieras som icke-vita. I februari i år tillkännagav CLBC att de kommer att presentera en rad lagförslag som adresserar en del av de över 115 rekommendationerna som återfinns i rapporten, som är över 1000 sidor lång. Dock fanns utbetalningar till svarta inte med i planeringen.

– Medan många bara associerar direkta penningutbetalningar med reparations så involverar den sanna innebörden i ordet, to repair (att reparera), så mycket mer! Det är det som läggs fram i rapporten, vi behöver en helhetslösning för att demontera arvet efter slaveriet och systematisk rasism, sa Lori D. Wilson, ordförande i California Legislative Black Caucus, i ett pressmeddelande.

Shirley Weber är den demokratiska politiker i Kalifornien som skrev motionen med förslaget om att tillsätta en speciell arbetsgrupp gällande reparations i delstaten. Då var hon bland annat ordförande i California Legislative Black Caucus, nu är hon statssekreterare. Hon tror att den 1000-sidiga rapporten är ett viktigt första steg, eftersom den går igenom slaveriet och vad som hänt sedan dess på djupet.

– När vi skalar av lager på lager av löken inser man att det här är en viktig möjlighet att hjälpa släktingar till slavar att ta sig fram i samhället i dag. Fortfarande hör vi ekon från de lagar som en gång fanns. Svarta som ”klarat sig bra” i Kalifornien ligger fortfarande efter andra. Till exempel är det mindre troligt att de har ärvt fastigheter eller ett företag i deras familj i generationer. Att ha hindrats från att ta del av välstånd som ärvts från generation till generation gör det svårt att komma i kapp, säger Shirley Weber.

Hon menar att för mycket i debatten har kommit att handla om den delen i dokumentet som handlar om pengar som föreslås utbetalas till svarta, och de kalkyler som finns över  tänkbara summor. Pengarna är bara en liten del, menar Shirley Weber, det handlar om systematiska förändringar som exempelvis skulle göra det lättare för svarta att äga fastigheter, att skapa möjligheter till lån eller anpassa handpenningen till endast några procent.

– Jag hoppas att det här arbetet resulterar i riktig förändring, inte bara pengar. Om alla svarta i Kalifornien skulle få, säg, 20 000 dollar, vad hjälper det? Du kan inte ens köpa en bil eller ett garage för de pengarna i dag. Det kompenserar inte för 400 år av slaveri och diskriminering. I så fall behöver det handla om större summor pengar som kommer att skapa riktig och långvarig förändring – som gör det möjligt att köpa sitt hem, starta företag, ta del av utbildning, få tillgång till hälso- och sjukvård.

Shirley Weber skakar på huvudet åt dem som anser att svarta ska ”ta sig i kragen” i stället för att vilja ha ersättning för 400 års diskriminering.

– Som Martin Luther King sa, det är elakt att säga till en ”bootless man to pull himself up by his bootstraps” (uttryck för att ta sig i kragen, reds anm). Vi har inte fått någon ursäkt eller kompensation för det arbete vi utfört i så många år – så nu säger en del att vi måste arbeta hårdare. Varför? För att bevisa något? Ingen människa är en ö. I USA har vi till exempel hjälpt bilindustrin ekonomiskt, som Ford och General Motors efter finanskrisen 2008. Ford och de andra företagen sa inte nej till pengarna eller sa att de klarar sig själva.

Tatishe Nteta är politikprofessor och ställföreträdande rektor vid University of Massachusetts och studerar amerikaners attityder när det gäller bland annat ras, ojämlikhet och reparations. Det sistnämnda har historiskt sett, och inte heller i dag, varit särskilt populärt i opinionen.

– En majoritet av amerikaner uttrycker motstånd mot utbetalningar av skadestånd till svarta, eller någon form av hjälp gällande utbildning. Det område där majoriteten är för handlar om att ge en officiell ursäkt för slaveriet, säger han.

Attityderna mot reparations i form av pengautbetalningar har varit relativt oförändrade i mätningar från de senaste åren, omkring 45 procent är starkt emot och 15 procent starkt för. Men skillnaderna mellan svartas och vitas åsikter är stora. Enligt Tatishe Ntetas studier är 68 procent av svarta amerikaner för reparations, bland vita amerikaner är motsvarande siffra 26 procent. Totalt sett ligger stödet på runt 35 procent, en ökning från början av 2000-talet då motsvarande siffra låg på 20 procent.

– Något vi ser tydligt är att unga i större utsträckning än de tidigare generationerna är positiva till olika progressiva idéer när det gäller ras. Totalt sett, i alla åldersgrupper, är det Biden-anhängare som är mest positiva till reparations; svarta, unga, demokrater, progressiva. Negativa attityder gällande ras spelar en central roll inom oppositionen mot reparations, och det är mer vanligt bland republikanska väljare och konservativa.

Shelby Steele är författare, dokumentärfilmare och forskare vid Hoover Institution, där han ägnar sig åt olika typer av rasstudier. Han är starkt kritisk till förslag om reparations till svarta amerikaner, och menar att svarta har skiftat fokus från lagar och rättigheter till identitetspolitik och offerroller.

– 1964 markerar en vändpunkt för svarta i USA. Diskriminering blev olagligt. USA blev ett fritt land, men det som hände i samma stund var att vi började använda oss av en offerroll som maktmedel för att få inflytande i samhället. Om du som svart i dag säger ”jag är inte ett offer”, blir du ifrågasatt. Vi svarta pressar varandra att kalla oss själva offer, säger han.

Att reparations i Kalifornien – eller någon annanstans – faktiskt skulle bli verklighet tror inte Shelby Steele. Enligt honom skulle det bara driva svarta amerikaner djupare in i den offerroll han beskriver, och samtidigt vara slöseri med skattemedel.

– Pengar är inte problemet. Sedan 1960-talet har vi spenderat miljarder på sociala program designade för att lyfta svarta amerikaner. Samtidigt har vi som grupp inte gått framåt, för så går det när du ger människor något som de inte har jobbat för. Problemet med att ha varit förtryckt i fyra århundraden och plötsligt blir fri, är att du inte är van vid frihet; du är inte utbildad, du vet inte hur du ska göra för att vara duktig i skolan, du är ignorant när det kommer till hur samhället fungerar. Vi svarta är våra egna största fiender i dag.

Enligt shelby steele finns det en generationsskillnad.

– För någon generation sedan hade vi alltför stor värdighet för att be om någon typ av kompensation eller skadestånd. I dag har unga svarta lärt sig att förvänta sig det. Det är självdestruktivt att stanna i en offerroll snarare än att utbilda sig ordentligt, vilket skulle förändra livet för svarta mer än ekonomisk ersättning någonsin skulle kunna göra.

Shelby Steele berättar att han blir kallad för ”Onkel Tom”, som en anklagelse när han av en del anses ”sälja ut sin egen ras” – han menar nämligen också att rasismen i USA är över.

I början av året hamnade den dåvarande republikanska presidentvalskandidaten Nikki Haley i blåsväder när hon sa att USA ”inte är ett rasistiskt land”.

– Hon är villig att säga det, och några få svarta är villiga att få det hett om öronen för att de säger det. Vita är rädda för att bli kallade rasister och få sina karriärer eller sociala liv förstörda, och svarta är rädda att ses som svikare. Själv har jag sagt i 20 år att rasismen är överspelad. Jag kan gå vart jag vill, studera vid vilket universitet jag vill, göra vad jag vill. Var är rasismen? Jag växte upp i segregation, och det var hemskt, men unga i dag har inte den erfarenheten. Det gör mig arg att se att vi slösar tid på att be om reparations snarare än att satsa på utbildning och bli läkare, advokater, professorer… USA belönar människor som arbetar hårt, för det är vad man måste göra i ett fritt samhälle.

Raymond Winbush är aktivist, professor vid Morgan State University och tidigare ordförande för National Association for the Advancement of Colored People.

– O ja, det här kommer definitivt att bli verklighet de kommande åren. Vi kommer att se det i Baltimore, Kalifornien och fler platser under min livstid. Det är på väg nu, långsamma droppar som snart kommer att vara en flod.

Han sitter i en kommission som vill få till reparations i Baltimore. I det arbetet har gruppen tittat på en rad olika rapporter som tagits fram i ämnet, och Raymond Winbush anser att Kaliforniens 1000-sidiga rapport är bristfällig, men ger högsta betyg till en något kortare rapport som San Francisco gjort parallellt. Rapporten i San Francisco föreslår en utbetalning på 5 miljoner dollar, motsvarande mer än 50 miljoner kronor, till svarta invånare. Kalifornien-rapporten är mer blygsam och gör uträkningar som hamnar på 1,2 miljoner dollar, cirka 12 miljoner kronor.

– I Kaliforniens rapport säger man i princip att svarta måste bevisa sin anknytning till slaveriet för att få pengar utbetalda. Jag själv vet var mina förfäder kom ifrån, men jag är forskare och vet hur man gör den typen av efterforskningar. San Franciscos rapport är mer realistisk.

Att lägga pengar på systematiska förändringar i stället för ersättning till individer tror Raymond Winbush inte på.

– Jag har blivit cynisk när det gäller pengar som vi lagt på olika program och där vita berättat för svarta vad de borde göra. Ge svarta pengar och bra medier, som radiostationer drivna av svarta. Det finns också de som uppmanar till omvänd migration, att svarta borde flytta tillbaka till södern så att vi kan förändra fler delstater politiskt.

Temat svarta amerikaner och rasism är explosivt, menar Raymond Winbush, som själv blivit dödshotad och fått ha livvakter på grund av innehållet i sina böcker (t ex Should America Pay? Slavery and the Raging Debate on Reparations från 2003).

– Det finns så mycket ilska hos svarta amerikaner, men också hos vita amerikaner. Det jag tänkte när jag såg stormningen av Kapitolium var att det liknade en lynchmobb. Så jag tror att svarta amerikaner är medvetna om att de kan råka ut för våld – det är nästan så att vi förväntar oss det.

Raymond Winbush ser reparations som något nödvändigt.

– Reparations är egentligen lika amerikanskt som äppelpaj – vi har gett det till bland annat ursprungsbefolkningen, judar, japaner. Med svarta handlar det om flera hundra år av förtryck. Amerika kommer inte att vara Amerika förrän man tagit tag i sitt förflutna.

Cornell Williams Brooks är advokat, medborgarrättsaktivist, professor vid Harvard Kennedy School och tidigare ordförande för National Association for the Advancement of Colored People. Enligt honom är reparations inte bara moraliskt rätt, utan också politiskt nödvändigt i den tid vi befinner oss i. Han värjer sig mot tre motargument som ofta förs fram: att slaveriet inträffade för alltför länge sedan, att det inte är möjligt ekonomiskt och att det vore svårt rent administrativt.

– De som är hundra år i dag kan ha känt personer som var slavar. Min mamma lever fortfarande och hennes farfar var slav. Och slaveriet ersattes bara av annan diskriminering. Dessutom – USA har många gånger kompenserat människor av olika anledningar, det är nästan norm, tusentals människor har fått skadestånd av anledningar som inte har med ras att göra. Så vi kan göra det, vi gör det hela tiden, men när det kommer till svarta så ”går” det inte.

Cornell Williams Brooks tycker att för mycket fokus i debatten har riktats mot pengar, och specifika summor. Han liknar det vid att gå till sjukhuset med en bruten arm – först måste läkaren undersöka skadan, innan man tar beslut om hur stort bandaget ska vara.

– Innan du bestämmer en summa, måste du bestämma att du ska räkna. Det är många som inte är där än. Vissa delstater, som Kalifornien, har startat en process, men den borde fullbordas på en federal nivå. När Rosa Parks satte sig ner på bussen var det ingen som tittade på att förändra lagarna – förändringen kom nerifrån och upp. Kalifornien är en modell, men kongressen i Washington DC har inte ens startat en kommission. Det är absolut nödvändigt.

Det verkar som att de enda som engagerar sig i reparations är svarta – det är svårt att hitta vita amerikaner som ens debatterar frågan offentligt. Varför är det så?

– Ibland är det enklast att besvara argument med tystnad. Men människors tvekan inför att prata om det här förändrar inte nödvändigheten i att göra det. Det här måste vara något som alla engagerar sig i. Och det sker ett generationsskifte, jag har vita studenter på Harvard som går på mina föreläsningar och gör sig hörda. Så jag ser en positiv förändring, säger Cornell Williams Brooks.

Han menar att många unga i dag – oavsett hudfärg – ser igenom tidigare generationers pessimism.

– De i dag som inte ens vill prata om det här är rättvisans motsvarighet till klimatförnekare. Vi kan fortsätta att skjuta upp debatten om reparations, men det här försvinner ingenstans. Allt fler unga och svarta tar sig in i politiken i dag och frågan om reparations lyfts. Den kommer att bli besvarad.