Livet efter Gyllene gryning

– När man förlorar ett barn stannar livet. Man slutar drömma och orkar bara ta en dag i taget. Det viktigaste då är att inte förlora sin mänsklighet och sin värdighet.

Hon tar emot i dörren till den kulturförening i Pireus, lite söder om Aten, som hon skapat till minne av sin son. Magda Fyssa är mamma till Pavlos Fyssas som mördades 2013 av en medlem i det nazistiska partiet Gyllene gryning. När mordet skedde satt partiet i det grekiska parlamentet. 

Gyllene gryning hade tagit sig in i parlamentet 2012, mitt under den grekiska skuldkrisen, när arbetslösheten steg kraftigt samtidigt som de som fick behålla sina jobb fick se sina löner sänkta. Även pensionerna minskade och många hade inte längre råd med mat, el eller hyra. Misstron mot de etablerade partierna spred sig över landet och det var i det läget som Gyllene gryning växte sig starkare. Partiet pekade ut invandrare som syndabockar, lovade arbete åt greker och delade ut matpaket enbart till greker.

Pavlos Fyssas, även känd som rapparen Killah P, mördades natten till den 18 september 2013 i Keratsini, nära Pireus. Han hade varit och sett en fotbollsmatch på ett kafé tillsammans med sin flickvän och några vänner när personer från Gyllene gryning kom till platsen efter att ha blivit ditkallade av en annan medlem. 

Gruppen attackerade Fyssas och hans vänner. Giorgos Roupakias, medlem i Gyllene gryning, knivhögg honom så svårt att han senare avled. Innan Fyssas förlorade medvetandet pekade han ut Roupakias som gärningsman. Roupakias greps på platsen.

Två år senare, i september 2015 fick partiet, trots det uppmärksammade mordet, nästan sju procent av rösterna och 18 platser i parlamentet.  Därmed blev Gyllene gryning Greklands tredje största parti. Då hade landet precis genomlevt ännu en dramatisk krissommar med stängda banker, kapitalkontroller och begränsningar för hur mycket människor kunde ta ut från sina egna bankkonton. 

Samtidigt pågick redan rättegången mot Gyllene gryning, en process som i efterhand har beskrivits som den största i sitt slag i Europa sedan andra världskrigets Nürnbergrättegångar. Rättegången omfattade inte bara mordet på Fyssas utan ytterligare en rad politiskt motiverade våldsbrott utförda av medlemmar i organisationen. Med överklagandet inräknat kom den att pågå i nio år och tre månader. Under alla 683 rättegångsdagar satt Magda Fyssa längst fram på åhörarläktaren.

– Jag ville inte under några som helst omständigheter lämna Pavlos ensam med dem, säger hon och rör vid halsbandet med hans namn. De försökte smutskasta honom och lägga skulden på honom. Det var det som tog hårdast på mig, det slet sönder mig fullständigt. Jag bestämde mig för att vara där tillsammans med honom tills domen föll. För det var så det kändes, att han var där med mig.

I början beskrevs dådet i medier som ett bråk mellan fotbollssupportrar. Den bilden byggde delvis på polisens första uppgifter som även sa att endast fyra poliser funnits på plats och att de därför behövt invänta förstärkning innan de kunde ingripa. 

– Vi förstod tidigt att vi var tvungna att själva samla bevis och sätta ihop ett team av skickliga advokater för att få fram sanningen och se till att alla blev dömda, berättar Magda Fyssa. Jag ville inte att mordet skulle avfärdas som en uppgörelse mellan supportrar, för det var det inte. Ingen av de omkring sextio personer som var där den kvällen greps, bara mördaren. I stället grep polisen Pavlos vänner, som av rädsla för sina liv hade gömt sig i närheten. Vi förlorade vårt barn. Han förlorade sitt liv. För vad? 

Material från övervakningskameror, senare analyserat av Forensic Architecture, en Londonbaserad forskningsgrupp som utreder människorättsbrott, visar hur en konvoj med bilar och motorcyklar rörde sig från Gyllene grynings partilokal mot platsen före mordet. Tillsammans med telefonavlyssning där medlemmar talade om att de ”letat efter honom länge” blev materialet en del av bevisningen för att mordet inte var ett spontant bråk, utan en planerad attack.

Forensic Architectures rekonstruktion visade senare att åtta poliser hade befunnit sig på platsen när Pavlos Fyssas mördades. De var alltså där medan attacken pågick, men ingrep först efter att han hade knivhuggits.

Överallt i lokalen där vi gör intervjun finns det teckningar, fotografier och målningar på Pavlos Fyssas, eller snarare antifascisten och rapparen Killah P. De flesta av dem är gjorda av ungdomar från olika delar av världen. 

– Musiken var det viktigaste i hans liv. Det var hans stora kärlek. Jag tror att det var i musiken och texterna som han fick ur sig allt han bar inom sig. Orättvisorna, det han tyckte var fel i samhället och det han försökte kämpa emot. När jag frågade varför hans texter bar på så mycket smärta svarade han att det var kärleken han fått hemifrån som gjorde att han kunde se orättvisorna där ute. ”Om ni inte hade lärt mig att älska skulle jag inte känna det.”

– Jag tyckte mycket om att lyssna på hans musik, men han lät mig inte höra allt. Låten ”Ta Zoria” (”Svårigheterna”) spelade han aldrig för mig. Den är nästan profetisk. Den gjorde starkt intryck på mig när jag till slut hörde den och jag har svårt att förstå hur han kunde skriva den.

”Ta Zoria” handlar om att bära sin egen börda, om orättvisa och om en värld där människor kvävs av misär och sorg. Efter mordet har låten beskrivits som kusligt förutseende eftersom Fyssas rappar om sin egen död och om att dö ”rakryggad”, inför allas ögon.

– Pavlos förstod tidigt vilket hot Gyllene gryning var, berättar Magda Fyssa. Han var en del av den antifascistiska rörelsen. Han var ute på gatorna, deltog i protester och följde utvecklingen på nära håll. Själv tog jag först inte hotet på samma allvar. Men så såg jag det med egna ögon. Jag stod på gatan där Pavlos senare samma år skulle mördas när jag hörde motorcyklar närma sig. Vi som stod där trodde först att det var polisen som kom. Men så dök de upp, ett demonstrationståg med motorcyklar från Gyllene gryning. Jag glömmer det aldrig. Vi stelnade allihop. Där och då förstod jag hur farligt läget var.

Ändå trodde hon aldrig att våldet skulle drabba hennes egen familj.

– Visst hade jag läst om attackerna på de egyptiska migrantarbetarna. Men de hade inte fått den uppmärksamhet de förtjänade i medierna. Polisen hade inte heller utrett dem som det organiserade brott de var.

När mordet skedde var hon inte hemma, utan sov hos sin dotter som precis hade fött barn. Det var bara tio minuters promenad mellan lägenheterna och mordplatsen låg mycket nära familjens hem.

– När min man ringde förstod jag att något allvarligt hade hänt men jag höll fast vid det där förbannade hoppet. Att han kanske bara var skadad. På sjukhuset var det sedan en läkare som berättade att Pavlos var död.

Tiden efteråt beskriver hon som ett enda stort töcken.

– Jag minns inte mycket, men vi hade väldigt många runt omkring oss som stöttade oss. Vår dörr stod alltid öppen och människor kom och gick under lång tid. Vi visste inte hur vi skulle orka leva vidare men vi hade ett barn till, så vi var tvungna att orka. Min man höll mig och vår dotter uppe utan att tänka på sig själv. Först när han såg att vi stod på egna ben bröt han själv ihop.

Efter mordet har Magda Fyssa också kommit att stötta andra föräldrar som förlorat sina barn och tvingats kämpa för rättvisa. Hon följer med dem till rättegångar och tillsammans går de i demonstrationståg.

– Jag vet vad de går igenom. Jag vet hur det är att sitta i rättssalen och höra dem förminska ens barn, offret som inte längre kan försvara sig. Jag tänker på föräldrarna till Zak Kostopoulos, Vasilis Maggos och Eleni Topaloudi, och alla andra. När man bär sitt barns död på ryggen känns det som att bära hela världens orättvisa. Och ändå måste man fortsätta leva.

Pavlos Fyssas var en välkänd antifascist. Magda Fyssa menar att Gyllene gryning fruktade hans ord. Men när hovrättens dom till slut kom var det inte triumf hon kände, utan lättnad.

– Jag kände lättnad över att jag aldrig mer skulle behöva gå dit. Att jag aldrig mer skulle behöva se dem och aldrig mer behöva höra dem säga mitt barns namn. Det var som att jag tog Pavlos med mig och gick. 

För Magda Fyssa är domen samtidigt inte slutpunkten.

– Jag är stolt över Pavlos. Utan honom hade Gyllene gryning kanske aldrig ställts till svars. Rättegången satte punkt för partiet i parlamentet men den gjorde inte slut på fascismen. Därför fortsätter kampen.

I dag ser hon skolan som en av de viktigaste platserna för den kampen.

– För mig är det viktigaste utbildning. Fascismen har tagit sig in i skolorna på allvar. Därför besöker  jag skolor och pratar med elever om Pavlos, om fascism och om vad hatet kan leda till. Det är med den nya generationen det stora arbetet måste göras, inte med de vuxna som redan har gjort sitt val.

Samma tanke återkommer hos Ioanna Meitani, som jag träffar inte långt från domstolen där rättegången mot Gyllene gryning hölls. Hon är en av grundarna till Simeio, en organisation som kartlägger extremhögern i Grekland och som utbildar lärare i hur högerextrema idéer kan bemötas i klassrummet. Hon har även varit samordnare för Golden Dawn Watch, som bevakade rättegången mot Gyllene gryning och transkriberade allt som sades i rättssalen.

– Simeio grundades direkt efter den första domen mot Gyllene gryning 2020, berättar Ioanna Meitani. Det var tydligt för oss att det inte var över. Idéerna fanns kvar, och skadan de gör i samhället fanns kvar. Det fanns en risk att människor skulle tänka att ”nu är det över”. 

Arvet efter Gyllene gryning finns enligt Ioanna Meitani inte bara hos de grupper som fortfarande använder partiets namn eller symboler. Det finns också i hur staten och polisen behandlar de grupper som länge varit extremhögerns måltavlor.

– Gyllene gryning visade att man kunde misshandla människor på gatan utan att polisen ingrep. I många fall stod polisen också på deras sida och sympatiserade med dem, det visste de. Partiet är borta men våldet mot demonstranter, flyktingar, migrantarbetare, hbtqi-personer och vänsteraktivister har inte försvunnit. Skillnaden är att det i dag ofta är polisen som står för våldet.

Hon menar också att arvet efter Gyllene gryning märks i språket. Retorik som för tio år sedan uppfattades som tydligt högerextrem hörs i dag i etablerad politik. Enligt Ioanna Meitani har regeringspartiet Ny demokrati bidragit till den förskjutningen genom att släppa in politiker från extremhögern i sina led.

– De var rädda att förlora väljare till höger, inte till vänster. Därför hade de inget intresse av att röra sig mot mitten.

Samtidigt beskriver hon dagens grekiska extremhöger som splittrad. Gyllene gryning finns inte längre som parti, men det betyder inte att miljön har försvunnit.

– På politisk nivå är extremhögern svagare och mer splittrad än den är i samhället. De reaktionära idéerna är mer förankrade än partierna själva.

Partiets ungdomssektion, Youth Front, är fortfarande aktivt i sociala medier. I samma kretsar rör sig också Active Club Hellas. I ett inlägg från mars 2026 på ett Instagramkonto kopplat till ungdomssektionen beskrivs gruppen som en del av Gyllene grynings ”militanta kärna”.

Kopplingarna sträcker sig även till Sverige. Expo har tidigare rapporterat att svenska aktivister från Aktivklubb Sverige deltog i en högerextrem kampsportsturnering i Grekland 2024. Turneringen arrangerades av Pro Patria Hellas, som i grekiska medier har beskrivits som en avknoppning från Gyllene gryning. I öppna Telegramkanaler syns också hur svenska och grekiska konton i samma miljö har spridit varandras material.

Mot den bakgrunden oroar sig Ioanna Meitani för att de mer militanta delarna av extremhögern åter ska hitta en samlande figur. Hon nämner Ilias Kasidiaris, Gyllene grynings tidigare talesperson och en av rörelsens mest mediala profiler.

Trots fängelsedomen har Kasidiaris fortsatt att påverka grekisk politik. Inför valet 2023 stoppades hans eget parti Hellenes från att ställa upp. I stället gav han sitt stöd till Spartiates, som tog sig in i parlamentet. En viktig förklaring till partiets framgång var att Kasidiaris kunde bedriva valkampanj inifrån högsäkerhetsfängelset via sin egen Youtubekanal och andra sociala medier. Innehåll kopplat till Kasidiaris och Spartiates fick också miljontals visningar på Tiktok, där många användare är unga.

– För mig är Kasidiaris farlig eftersom han kan ena delar av de mer militanta nazisterna och fascisterna. Han är själv våldsam och militant.

Kasidiaris dragningskraft syns också i den personkult som vuxit fram kring honom i högerextrema ungdomsmiljöer. I material som återgetts i grekiska medier hyllas han och ungdomar talar om att åka till Aten för att träffa honom när han får permission från fängelset. I ett mobilklipp trakasseras också en pojke och tvingas säga ”Länge leve Kasidiaris”, medan de som filmar honom skrattar.

Ioanna Meitani tror att Kasidiaris kan friges redan sommaren 2026. Eftersom han inte har fråntagits sina politiska rättigheter kan han försöka göra politisk comeback i valet 2027.

– Vi kommer inte att bli av med honom. Han är fortfarande ung, han är smart, han har karisma och framför allt får han människor att tro på honom.