Miquel Rosselló står framåtlutad i cirka 45 grader mot väggen. På sträckta pekfingrar bär han sin kroppsvikt. Fingrarna darrar. Han vet att han inte heller den här gången kommer hålla längre än några minuter, men han ger inte upp. Lyfter han fingrarna från väggen kommer polisen som sitter på en stol under honom att sparka honom hårt i magen, för så har han har gjort under de senaste två timmarna. Miquel vet inte hur länge till det kommer pågå. Orken sinar och han släpper men hinner inte känna lättnaden i fingrarna innan smärtan i buken får honom att vika sig dubbel.
– Om du ger oss två namn kan du gå ner, säger polisen.
Men han förblir tyst och får stå ut i några timmar till. Tillbaka i cellen gör magen fortfarande ont. Pungen är öm sedan gårdagens hårda sparkar. Han vet att tortyren fortsätter imorgon.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #4-2025
Radikala boomers – ett osynligt samhällsproblem. Expo går i sista numret för 2025 på djupet med frågan om äldres radikalisering.
Dessutom granskas stödet till Aktivklubb och vi tittar närmare på arvet efter Franco – 50 år efter hans död.
Det här är den ökända polisstationen i Via Laietana i Barcelona, sätet för enheten för politiska brott. Här har otaliga antifrancoister torterats i årtionden, och även dödats, under förhör. Miquel Rosselló är här för att ha tryckt och delat ut flygblad med kommunistiskt budskap. Det är maj 1970, och Franco kommer att leva dryga fem år till, men den politiska repressionen kommer att fortsätta längre än så.
spanien var inte ensamt att styras som en auktoritär diktatur under 1900-talet. Men Spanien var det enda landet som aldrig helt bröt med det fascistiska styret. Övergången till demokratin planerades, leddes och begränsades av den gamla regimen. Konsekvensen blev att landet aldrig gjorde upp med sitt våldsamma förflutna. I stället slöts en ”glömskans pakt” mellan oppositionen och regimen som innebar att förövare inte behövde stå till svars och offer aldrig fick upprättelse. Landet blev utåt sett en mönsterdemokrati på rekordtid, men om man skrapar på den nymålade ytan träder dess bruna förflutna fram. Ett halvt sekel senare har landet fortfarande inte nått en riktig försoning. När diktaturens offer kräver upprättelse motarbetas de av den gamla regimens arvtagare. De hånas och beskylls för att väcka gamla spöken till liv av en ytterhöger som åter tagit maktpositioner.
– Om någon 1974 hade talat om för mig att det skulle vara så här i dag, hade jag kanske skjutit mig själv, säger Miquel Rosselló och skrattar till.
francos fysiska förfall hade varit uppenbart ett tag när Miquel Rosselló kom ut ur fängelset i december 1973. Och det var inte bara oppositionen som blickade bortom diktatorns död. Inom regimen fanns två olika falanger som båda förberedde sig för tiden efter Franco. Å ena sidan reformisterna som, utan att på något sätt ifrågasätta regimens legitimitet, ansåg att dess politiska strukturer behövde förändras för att den skulle kunna överleva. De förespråkade ”evolution utan revolution”. Å andra sidan fanns de hårdföra, de som helt motsatte sig alla former av förändring och hävdade rätten att ta till vapen mot dem som ville störta Francos regim.
Ur den första falangen kom politikerna som skulle leda den efterföljande övergången till demokratin. Ur den andra uppstod den politiska rörelsen som kom att kallas för Bunkern. Enligt historikern Xavier Casals ingick i Bunkern, förutom högt uppsatta personligheter inom regimen, även profiler från andra maktstrukturer såsom kyrkan, militären och näringslivet. Det var ur Bunkern som ytterhögern föddes som politisk aktör i landet och från den uppkom de första väpnade ytterhögergrupperingarna beredda att ta till våld mot politiska motståndare – utanför lagens ramar, men ofta med polisens tysta medgivande.
Francos sista år i livet var ett ständigt kaos för regeringen. Medan ekonomin föll som en sten var den hårt ansatt av strejker, gatuprotester och terrordåd. Så den 20:e november 1975 hände det som oppositionen väntat på och regimen förberett sig för – Franco dog.
Efter så många års väntan kände Miquel Rosselló en stor glädje och befrielse, men vågade inte yttra den offentligt. Inte ens i telefon.
– Franco var död, men vi var medvetna om att diktaturen inte var slut, så vi fortsatte att jobba under jorden på samma sätt vi dittills gjort, berättar han.
Mitt i den officiella sorgen utropades den unge spanske prinsen Juan Carlos I till kung. Därmed efterträdde han Franco som statschef, ett uppdrag han sedan barndomen hade fostrats till av diktatorn själv. Därför kom det knappast som en överraskning att han i sitt första tal hyllade Franco och svor trohet till Nationella rörelsens principer. Enligt historikern Emmanuel Rodríguez, var kungens prioritet att säkra monarkins överlevnad. Demokratiska reformer var ofrånkomliga, men ingen visste då varken omfattning eller form.
kungen utnämnde 1976 den unge regimprofilen Adolfo Suárez till premiärminister med uppdrag att inleda reformarbetet. 1977 legaliserades de politiska partierna, och i samma veva upplöstes Falange, den Nationella rörelsens enda parti. På så sätt inleddes den konstituerande processen med de första fria valen i Spanien på mer än 40 år.
Den mest hårdföra extremhögern fick knappt några röster alls. Partiet som förkroppsligade den gamla regimen, grundad av flera francoministrar, AP (Folkalliansen) fick ett mycket svagt resultat. I stället blev valet en framgång för reformlinjen. Suárez nya parti UCD (Förenade demokratiska center) fick flest röster, och socialdemokratiska PSOE lyckades bli det överlägset största oppositionspartiet. För kommunisterna från PCE, som Miquel Rosselló kampanjade för, blev valresultatet ett antiklimax.
– Valkampanjen blev fantastisk, alla ville vara med och sätta upp affischer, dela ut flygblad… Vi anordnade torgmöten överallt på Mallorca, folk fyllde Palmas tjurfäktningsarena för att höra partiledaren Santiago Carrillo… Sedan, vid valet, fick vi färre röster än de som var med på Carrillos tal, säger Miquel Rosselló och skrattar.
– Folk kom fram och tackade oss för vårt mod och för kampen, men de var övertygade att om vi vann valet skulle det bli en statskupp, att det skulle bli krig igen …”allt utom kriget” sa de. Nu när jag blickar tillbaka så var det uppenbart att det hade blivit så, folk var klokare än vi.
Den nya regeringens viktigaste uppdrag var att ta fram en ny författning, som antogs med brett stöd 1978. Men landets allvarliga politiska och ekonomiska läge krävde bred konsensus. Därför slöts hösten 1977 sociala och politiska överenskommelser, med stöd av de flesta partierna. Samma höst klubbades amnestilagen för politiska brott. Den innebar inte bara att regimens politiska fångar skulle släppas fria, utan gav även straffrihet åt tjänstemän och representanter för ordningsmakten som gjort sig skyldiga till övergrepp i diktaturens namn. Därmed blev amnestilagen den juridiska grunden för det som kom att kallas ”glömskans pakt”, en outtalad politisk och social överenskommelse för att undvika att konfrontera arvet efter det spanska inbördeskriget och diktaturen, i hopp om att främja försoning och skapa politisk stabilitet.
bunkern var ursinnig över samhällsutvecklingen, och sabelskramlet ekade allt högre. Militären kände sig redan förrådd efter att Suárez brutit sitt löfte om att PCE inte skulle legaliseras, och frustrationen växte över vad de uppfattade som regeringens passivitet inför den baskiska terrororganisationen ETA:s allt intensivare aktivitet. Folkets rädsla för militären visade sig vara mer än välgrundad, statskuppsförsöken skulle snart rada upp sig.
Det första kuppförsöket avvärjdes hösten 1978. De skyldiga, Antonio Tejero och Ricardo Sáenz de Ynestrillas, dömdes till fängelse men blev återinsatta i sina tjänster efter bara några månader. Generalen Torres Rojas utnämndes till militärguvernör i Galicien 1980. Det var hans ”straff” för att ha planerat att avsätta regeringen militärt. Det skulle inte dröja länge tills alla tre skulle försöka på nytt.
ekonomin var fortsatt i fritt fall, och vid det här laget hade en pressad Suárez blivit en alltmer isolerad figur. Trycket kom från alla håll: oppositionen, Bunkern, näringslivet, kyrkan, kungen, till och med från sitt eget parti. I januari 1981 avgick han plötsligt med avskedsorden: ”Jag vill inte att det demokratiska styrelseskicket återigen ska bli en parentes i Spaniens historia”. Enligt historikern Roberto Muñoz Bolaños hade Suárez fått reda på det som inom politiska kretsar var en illa dold hemlighet: att det fanns en plan för att avsätta och ersätta honom med en samlingsregering ledd av en militär. Militären i fråga var generalen Alfonso Armada – kungens mångårige mentor och vän. Armada hade, med kungens stöd i ryggen, fört samtal med alla politiska partier som var tänkta att ingå i upplägget, inklusive kommunisterna. Enligt Muñoz Bolaños var Armadas plan att samlingsregeringen skulle röstas igenom i parlamentet efter en misstroendeomröstning mot Suárez.
armada kände sedan tidigare till flera militära kupplaner. Ledarna hade gått med på att pausa dem med ett villkor: om han misslyckades med att bli premiärminister skulle planerna återaktiveras. När Suárez plötsliga avgång förstörde Armadas plan återupptog Tejero sin, och på eftermiddagen den 23 februari 1981 stormade han parlamentet i Madrid. Public service-sändningarna avbröts och i València tog stridsvagnar kontroll över staden. Hela landet höll andan.
Trycket kom från alla håll: oppositionen, Bunkern, näringslivet, kyrkan, kungen, till och med från sitt eget parti
Bakom kulisserna pågick en febril aktivitet. Telefonerna gick varma mellan generallöjtnanterna. De flesta sympatiserade med kuppen men ingen – utom i Valencia –vågade gå hela vägen och skicka ut trupperna. Senare på kvällen anlände Armada, med kungens tillstånd, till parlamentet för ett sista desperat försök att rädda sin plan. Ett flygplan och pengar skulle ordnas så att Tejero kunde lämna landet, medan Armada skulle föreslå parlamentet att rösta igenom en samlingsregering med honom som ledare. Men Tejero, som föredrog en militärjunta, vägrade när han fick se att socialdemokrater och kommunister skulle ingå i regeringen. Kuppen var död.
Framför kulisserna var det samtidigt olidligt stilla. Det blev en lång och spänd väntan fram till klockan ett på natten. Då trädde kungen fram i ett tv-tal, iklädd överbefälhavarens uniform, och bad kuppmakarna att dra sig tillbaka och lägga ner vapnen. Under efterföljande förmiddag utrymdes parlamentet och kuppmakarna greps.
Samma dag, i ett anförande inför de politiska ledarna, påpekade kungen: ”Det skulle vara mycket olämpligt med en öppen och hård reaktion från de politiska krafterna mot dem som begick subversiva handlingar under de senaste timmarna.” Och precis så blev det. I den efterföljande rättsprocessen dömdes bara trettio personer till fängelse för sin inblandning i kuppförsöket, de flesta till kortare straff. Ledarna dömdes till 30-åriga straff, men bara Tejero avtjänade mer än 10 år. Regeringen lade dessutom snabbt locket på, rättshandlingarna hemligstämplades och förblir det än i dag.
det misslyckade kuppförsöket blev början till slutet på militärens inblandning i det politiska styret, men det betydde inte att militären underordnade sig den demokratiska ordningen direkt. Fram till 1985 avvärjde säkerhetspolisen ytterligare fyra kuppförsök. Regeringen gjorde allt för att tona ner deras betydelse och kuppmakarna slapp i stort sett undan utan konsekvenser. Å ena sidan ville man dölja hur bräcklig demokratin faktiskt var, men framför allt ville man undvika att reta upp militären ännu mer medan man genomförde de reformer som en gång för alla skulle sätta den under civil kontroll.
I det tidigarelagda valet i oktober 1982 vann PSOE med en historisk majoritet medan AP klev fram som största oppositionsparti. UCD utan Suárez imploderade, och extremhögern förlorade sitt enda mandat. Det blev födelsen av det tvåpartisystem som skulle dominera det spanska politiska landskapet i över tre decennier. Det är här de flesta historiker anser att den demokratiska övergångsperioden avslutas.
Landet skulle börja ta sina första stapplande steg som demokrati, men enligt Xavier Casals hade den nya demokratin fötts förorenad av en francoism som skulle ta tid att blekna. Genom amnestilagen levde diktaturens straffrihet vidare in i demokratin, samtidigt som okunskapen om dess mörka historia rotade sig. Det försatte landet i ett tillstånd av historisk amnesi som än i dag står i vägen för diktaturens offers strävan efter upprättelse. En upprättelse som bland andra Maria Antònia Oliver París kämpat för hela sitt liv.
Det är allahelgonadag på Incas begravningsplats i mitten av 1960-talet. Maria Antònia Oliver París är cirka 10 år och bekymrad över att hennes mamma inte har någonstans att lägga blommor till morfar. När hon leker i de breda gångarna ser hon plötsligt ett fantastiskt vackert hav av blommor. Hon närmar sig en kvinna och frågar vem det är som fått så många blommor, och får till svar att ”det är till de döda i kriget”. Maria Antònia får ett glädjerus och springer så fort hon kan till sin mamma.
– Mamma, mamma! Det finns ett ställe där du kan lägga blommor till morfar! skriker hon upprymd.
Hennes mamma vänder sig om och följer henne till blomhavet och säger:
– Ser du inte vad det står här? ”Stupade för Gud och Fosterlandet”, och morfar, pappa, dog varken för Gud eller för fosterlandet.
Maria Antònias morfar, Andreu París var skomakare och en välkänd figur i byn. Han var en aktiv syndikalist, medlem i PSOE och även skribent för socialistiska tidningar. Bara några dagar efter fascisternas uppror fängslades han. Maria Antònias mamma, Antònia, var bara elva år. Hennes mor vågade inte låta storebrorn, tretton år gammal, gå dit – rädslan för att även han skulle tas var för stor. Så det blev Antònia som fick bära maten till sin far i häktet. Men en dag när hon kom till fängelset fick hon beskedet att pappan hade släppts. Det var den 13:e mars 1937, och så här skrev hon 2020 om den dagen:
”Jag blev överlycklig och sprang hem till några bekanta för att ringa min mamma, som hade fått börja jobba på en fabrik. När jag berättade det började hon gråta. Jag förstod inte och sa: ’Vad är det? Hör du mig inte? Han har släppts fri, han har släppts fri! Varför gråter du?’”
Samhällets fascistiska indoktrinering genomsyrade det mesta
Men i stället för att återse sin far fick de ägna dagen åt att söka efter honom. Mamman och Antònia gick runt till olika myndigheter för att få reda på vad som hade hänt med Andreu, men de möttes bara av hån och förakt: ”Han har nog lämnat dig för någon annan.” ”Han har säkert gömt sig, kommunisterna är ju fegisar.” Till slut frågade de bara efter kroppen, men inte heller den kunde de hitta. Inte ens en dödsattest fick de.
Antònia och hennes bror fick sättas i arbete direkt och växte upp med stigmat av att vara barn till ”röda, förrädare, och ateister”. Samhällets fascistiska indoktrinering genomsyrade det mesta, och minsta tecken på ”fel” åsikter var bokstavligen livsfarligt. Därför valde många familjer att hålla tyst om traumat – även inom familjen. Men så var inte fallet i Antònias familj.
– Jag minns när mamma kammade mig att hon viskade om att hennes pappa var en god man, och att han dödades i kriget. Jag frågade varför hon viskade och hon sa att ”väggarna har öron”. Jag blev förundrad över att hon gång på gång sa att hennes pappa var en god man, men förstod att något mycket allvarligt hade hänt, något som vi inte fick tala om utanför, berättar Maria Antònia Oliver París.
Konsensus blev övergångsperiodens ledord, men den hade en baksida. Den skapade en skönmålad berättelse om den demokratiska övergången som en fredlig process där regimens reformister framstod som övertygade demokrater, kungen som demokratins frälsare och den nya författningen som symbolen för nationens fullbordade försoning, vilket gjorde det onödigt att tala om inbördeskriget eller om diktaturens övergrepp. Det blev en myt som odlats genom åren av det politiska etablissemanget, och den har upprepats så många gånger att den, än i dag, utgör den officiella berättelsen om övergången.
Oviljan att blicka bakåt har bidragit till att befästa den francoistiska historieskrivningen. De flesta spanska skolbarn har aldrig fått någon undervisning alls om vare sig övergången eller den föregående diktaturen, och för de få som fått det har det varit en tillrättalagd version. En ny undersökning visade att en av fem unga tycker att diktaturen var en ”bra eller mycket bra period”.
Ett annat exempel är den socialdemokratiska ministern som2019 påstod att ”vi lämnade diktaturen utan minsta spår av våld – bortsett från ETA”. Var i historien hamnar då de cirka 700 personer som dog i politiskt motiverat våld under övergången? De närmare 200 som dog till följd av polisens repression vid demonstrationer och den systematiska tortyren som fortsatte att tillämpas? Och det faktum att statsapparaten från Francos diktatur – rättsväsendet, säkerhetsstyrkorna, förvaltningen och militären – förblev i stort sett intakt. Tjänstemän och befattningshavare behöll sina poster och sitt inflytande. Ett tydligt exempel är polisen som torterade Miquel Rosselló. Först befordrades han till polischef i Granada 1976, därefter i Zaragoza 1979, och utnämndes senare till generaldirektör för rikssäkerhet. I den rollen ansvarade han bland annat för säkerhetsarrangemangen under fotbolls-VM 1982 – och även under påvens besök samma år.
– Det var väldigt jobbigt att läsa att han hade befordrats på grund av polisiära meriter. Vad FAAN! tänkte jag. Jag minns att vi funderade med kamraterna över att här var det omöjligt att se arresterade politiska poliser tryckas mot vägen med neddragna byxor som i Portugal. Vi vann ju inte … vi kom loss från diktaturen, men vi lyckades inte genomföra ett regimskifte, säger Miquel Rosselló.
det var inte bara de politiska och ekonomiska samhällsstrukturerna, eller historiebeskrivningen som levde vidare efter Franco, diktaturens symbolik präglar fortfarande många spanjorers vardag. Nationalsången och flaggan hade Bunkern aldrig gått med på att byta, och francomynt fanns i varje spanjors ficka fram till pesetan slutade cirkulera 2002. Än i dag finns det över 4 000 francoistiska symboler, såsom gatunamn och monument, kvar runt om i landet.
Nationalsången och flaggan hade Bunkern aldrig gått med på att byta, och francomynt fanns i varje spanjors ficka fram till pesetan slutade cirkulera 2002
Men den kanske största bristen i övergången till demokratin är försöket att framställa ”glömskans pakt” som en genuin försoning. Många historiker menar att Bunkern aldrig hade tolererat att diktaturens brutalitet drogs fram i ljuset, därför var överenskommelsen nödvändig för själva övergångsprocessens överlevnad. De som kallar 1978-års författning för ”Sämjans författning” ignorerar att det inte var en överenskommelse mellan jämlikar, utan ett påbud från regimen. De som hade fått leva tyst och med sänkt huvud under diktaturen fick betala det högsta priset. De nekades inte bara upprättelsen de hade längtat efter i 40 år utan förblev nedtystade ytterligare i två årtionden.
decennierna efter övergången undergick Spanien en stor social, ekonomisk och politisk omvandling som ledde till demokratins definitiva förankring, och myten om övergången blev grunden den fick växa på. Kring millennieskiftet växte en gräsrotsrörelse fram som ville bryta den påtvingade tystnaden och glömskan kring diktaturens offer. Det var inte änkorna eller barnen till offren som var drivande i den, utan tredje generationens offer: barnbarnens generation. Runt om i Spanien bildades föreningar för att ”få tillbaka det historiska minnet”, och vars främsta syfte var att få i gång processen för att lokalisera, gräva upp och identifiera de över 114 000 människor som fortfarande låg i omärkta massgravar sedan inbördeskrigets dagar. En av dessa organisationer var Memòria de Mallorca, grundad 2006 av Maria Antònia Oliver París tillsammans med andra som, liksom hon, sökte efter tvångsförsvunna släktningar.
Frågans plötsliga mediala uppmärksamhet gjorde den snabbt till ett politiskt vapen. Den politiska vänstern, som då var i opposition, gjorde den till en hjärtefråga. Medan det konservativa styret, med Partido Popular, PP, (tidigare AP) i spetsen, försökte ignorera den. När ett enigt parlament 2002 skrev under en deklaration som erkände inbördeskrigets och diktaturens offer fanns det skäl för optimism, men snart skulle verkligheten ta över. Med egen majoritet stoppade PP alla motioner som rörde det historiska minnet, och väl tillbaka i opposition drev partiet ett obönhörligt motstånd mot det de menade var ämnad att ”röra om i det förflutna” och ”öppna gamla sår”. Trots motståndet, klubbades lagen om det historiska minnet igenom 2007 av den socialdemokratiska PSOE-ledda regeringen. För första gången slog lagen fast att krigets och diktaturens offer hade rätt till upprättelse – och att de tvångsförsvunna måste återfinnas och identifieras. Men för många inom civilsamhället gick lagen inte tillräckligt långt. Maria Antònia Oliver París menar att lagen var tvetydig och i praktiken tandlös. Arbetet med uppgrävningar av massgravar gick långsamt på grund av brist på finansiering och administrativt motstånd av PP-kontrollerade myndigheter.
I ett samhälle som hade påtvingats glömskan var det många som var omedvetna om den francoistiska repressionens verkliga omfattning. De känslosamma bilderna från de första uppgrävningarna gav bränsle till debatten och väckte något till liv. Steg för steg började den historiska forskningen nå ut till allmänheten, och långsamt började den officiella kollektiva minnesbilden grundad på det francoistiska narrativet gunga. Men med PP vid makten, möttes civilsamhällets krav på en översyn av lagen inte bara av döva öron utan även med uttalanden som att ”diktaturens offer bara mindes sina föräldrar när det fanns bidrag att hämta”. På nationell nivå undvek PP systematiskt att ta avstånd från diktaturen, men de flesta regionala parlamenten hade börjat stifta egna lagar för att främja det demokratiska minnet, flera av dem med stöd av PP. 2019 såg det ut som om något höll på att förändras. När beslutet om att flytta Francos kvarlevor från ”De stupades dal” skulle fattas, valde PP att lägga ner sin röst. ”Det är mycket oansvarigt att riva upp läkta sår” men ”vi kommer inte att på något sätt försvara en diktator”. Under dessa år ökade också antalet minnesstunder och hyllningar till diktaturens offer runt om i landet. En av dem som hyllades var Maria Antònias morfar Andreu París, som 2019 fick ett torg tillägnat sig i hembyn Inca. Rullstolsburen och med kraftigt nedsatt hörsel var hans dotter Antònia märkbart rörd. Efter att ha avtäckt minnesmärket, höjde hon näven och skrek en ”Länge leve Republiken!”
– Vi kommer att minnas den dagen för alltid. Vi var så lyckliga och stolta! Men det fanns också en sorg. Människor som min morfar förtjänar så mycket mer … Men detta erkännande är också upprättelse, och min mamma hann faktiskt få det … men det tog verkligen lång tid, säger Maria Antònia Oliver París.
forskning visar att symboliskt erkännande är avgörande för offren. Det gör deras lidande synligt, bekräftar deras berättelser och hjälper dem att integrera traumat i en gemensam samhällelig berättelse i stället för att behöva bära det ensamt i tystnad. På så sätt förhindras att traumat förs vidare till nästa generation.
Men den positiva utvecklingen stoppades tvärt av Vox uppgång. Trots att partiet som bildades 2013 av högt uppsatta avhoppare inom PP inte har direkta ideologiska band till den klassiska francoistiska extremhögern, är motståndet mot arbetet för det historiska minnet ändå en av de mest centrala frågorna för partiet. Det tar sig uttryck i en aggressiv och revisionistisk diskurs kring kriget och diktaturen, till exempel som när en riksdagsledamot för Vox i parlamentet påstod att diktaturen hade varit ”en period av återuppbyggnad, framsteg och försoning i strävan efter nationell enighet”, eller som när det baleariska parlamentets talman, under en debatt, rev sönder porträttet av en känd antifascistisk aktivist som arkebuserades 1937 av fascisterna.
– I andra länder skulle det här beteendet fördömas, men här skrattar de åt oss, de hånar oss. Det borde inte vara tillåtet att förolämpa minnet av de offren som kämpat för demokratin, säger Maria Antònia Oliver París upprört.
Problemet är inte bara retoriken. När PP har behövt stöd för att bilda regionala regeringar, har ett av Vox ofrånkomliga villkor varit just att upphäva lagen för det demokratiska minnet. Resultatet har varit upphävda lagar i flera regioner, även i de där PP hade gett sitt stöd till lagen. Dessa lagar har ersatts av lagar för ”sämjan”, som inte nämner diktaturen eller dess övergrepp, något som kritiserats av FN:s råd för mänskliga rättigheter. I Balearerna på Mallorca, där PP tog över den regionala regeringen med stöd av Vox 2023, är den regionala lagen i process av upphävning och utgrävningsarbeten har helt stannat av. Memòria de Mallorca har på alla sätt försökt få till ett möte med regionens president utan framgång.
– Allt gick väldigt bra, och plötsligt blir det politisk byteshandel: budget mot upphävning av minneslagen. Förra mandatperioden hade vi över 70 arbetsmöten, och nu, två år in med PP, har vi bara haft ett enda. Ytterhögern vet mycket väl att det historiska minnet berör dem också, för där det finns offer finns också förövare, säger Maria Antònia Oliver París.
PSOE stiftade 2022, tillsammans med några stödpartier, en ny nationell lag för det demokratiska minnet. Den fastställer bland annat statens ansvar för att leda sökningen av de försvunna, utökar offrens rättigheter, och innehåller ett sanktionssystem för dem som inte följer bestämmelserna om att ta bort francoistiska symboler. Kritiker menar att lagen fortfarande inte adresserar den rättsliga prövningen av diktaturens brott. För att kunna göra det skulle amnestilagen från 1977 behöva upphävas, något som FN:s råd för mänskliga rättigheter bett Spanien att göra upprepade gånger. Ändå har den nya lagen av många setts som ett steg i rätt riktning.
Frågan är om en demokrati verkligen kan slå rot på mark som ännu döljer benen efter tiotusentals försvunna
Men parallellt med de relativa vinsterna för diktaturens offer har PP radikaliserat sin retorik i frågan. Den tidigare premiärministern José María Aznar (PP) kritiserade den nya lagen med orden ”gjord av terrorister och överenskommen med terrorister”. Och när den spanska regeringen lanserade initiativet ”Spanien i frihet. 50 år” – ett årslångt program för 2025 för att lyfta fram landets moderna historia och kollektivt fira demokratin – gick Madrids regionpresident (PP) till attack på X. Hon skrev att premiärministern ”bestämt sig för att bränna gatorna och provocera fram våld” och meddelade att hennes administration inte skulle delta i ”ett enda” av evenemangen.
Till invigningen i januari valde både PP och Vox demonstrativt att inte skicka några representanter eftersom de ansåg att initiativet var ”splittrande” och ”revanschistiskt” och att det var bättre att fokusera på att ”bygga en framtid tillsammans”. Frågan är, som historikern Mercedes Yusta skriver, om en demokrati verkligen kan slå rot på mark som ännu döljer benen efter tiotusentals försvunna. Så länge såret förblir öppet, kommer det förflutna ständigt att tränga sig in i nuet. Precis så verkar det kännas för dem som fortfarande saknar sina anhöriga.
– Extremhögern håller på att resa sig igen, något jag aldrig trodde jag skulle få uppleva på nytt. Det historiska minnet är ett av de viktigaste verktygen för att bekämpa fascismen, det är jag fullständigt övertygad om, säger Maria Antònia Oliver París.
