Satiren borde vara fri. Det anser vissa och hänvisar ofta till kontroverserna kring och attentatet 2015 mot den franska satirtidskriften Charlie Hebdo eller till den numera avlidne konstnären Lars Vilks (ö)kända rondellhund.
Satir brukar beskrivas som en framställning som använder humor, ironi och överdrifter för att kritisera eller kommentera något i sin samtid. Satir har förekommit åtminstone sedan antikens dagar.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #4-2024
Richard Jomshof medverkade under hösten i SD-kopplade kanalen Riks och menade i den intervjun att hets mot folkgrupp-lagen är diskriminerande. Antingen ska missaktning strykas och lagen inkludera fler (läs majoritetssvenskar) eller så ska den tas bort. Uttalandet kom efter att han själv stått misstänkt för hets mot folkgrupp för två delningar på X. I det här numret av Expo låter vi också statsvetaren Cas Mudde analysera det som kommit att kallas Supervalåret 2024. Och, mycket mer ...
År 1862 började Söndags-Nisse. Illustreradt Veckoblad för Skämt, Humor och Satir ges ut, och som bilaga till denna skapades 1902 Grönköpings Veckoblad, som fortfarande finns kvar, i dag som webbtidning.
Rörande mer modern tid kan författare som George Orwell nämnas. Hans bok Djurfarmen (1945) är en satir i fabelform över ryska revolutionen och det tidiga Sovjetunionen. Han beskrev sin senare dystopiska roman 1984 (1949), om ett tänkt framtida totalitärt Storbritannien med tankepolis, som satir. Romanen används ofta som referens av personer som hävdar att samhället är eller håller på att bli totalitärt, oavsett politiskt läger.
Danska Jyllands-Postens publicering av teckningar föreställande profeten Muhammed 2005 är ett exempel på satir genom teckningar. En svensk konstnär som ansetts verka i satirens anda är Makode Linde, som utforskat nidbilder av svarta och framställt kontroversiella verk som skapat debatt om rasism. Satir är inte sällan starkt kulturellt bunden. Relativt fort blir satirteckningar, som kunde uppskattas eller förfära i sin samtid, obegripliga.
Vid vissa tillfällen har satir också blivit föremål för straffrättslig prövning. Det senaste fallet som rönt stor uppmärksamhet är när justitieutskottets ordförande, riksdagsledamoten tillika sverigedemokraten Richard Jomshof, tidigare i höstas misstänktes för hets mot folkgrupp efter att ha delat två bilder på plattformen X. I den efterföljande debatten höjdes röster mot bestämmelsen om hets mot folkgrupp och debatten kring Jomshofs delningar präglades av starka känslor och bitvis förvirring över om, och i så fall hur, hets mot folkgrupp-
lagstiftningen ska hantera påstådd satir.
Vad är HMF?
Lagen infördes 1948. Den kom inledningsvis att kallas Lex Åberg efter judehataren Einar Åberg.
Lagen gör det straffbart att offentligt sprida uttalanden som hotar eller sprider missaktning mot enskild eller grupp baserat på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.
Uttalanden som anses vara hetsande eller missaktande kan antingen prövas mot brottsbalken som ett brott mot allmän ordning eller mot tryck- och yttrandefrihetsgrundlagen. Prövningen avgörs av hur uttalandet kommit till och spridits.
För såväl som för satir som för övriga yttranden gäller samma grundläggande riktlinjer. Uttalanden som är tankeväckande och främjar den allmänna debatten är tillåtna även om de är upprörande och provokativa. Uttalanden som är omotiverat kränkande och inte kan bidra till någon debatt om skyddade grupper faller dock inom det straffbara området. Det finns inte några ”magiska ord” inom yttrandefrihetsrätten – varken ”satir” eller ”konst” ger frikort för hets. Däremot innebär ett satiriskt eller konstnärligt anslag att åklagare och domstolar bör bedöma om det ”egentliga syftet” bakom verket verkligen kan sägas vara att uttrycka hot eller missaktning mot någon av lagen skyddad grupp.
Vissa anser att det är märkligt att ”ras” finns med i lagtextens uppräkning, men det är självklart att det går att anspela på föreställningar om ras, liksom det går att anspela på troll eller enhörningar
I Jomshofs fall beslutade chefsåklagare Joakim Zander att lägga ned förundersökningen. Överprövande åklagare gjorde inte någon annan bedömning än Zander. Men uppmärksamheten kring fallet motiverar ändå en genomgång av rättsläget rörande satir och hets mot folkgrupp. Det bör i sammanhanget poängteras att en åklagares bedömning inte är något facit eller ”sista ordet”. Ett undantag från detta är Justitiekanslern (JK) som är exklusiv åklagare i fråga om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Förenklat kan man säga att JK prövar fall som rör uttalanden i medieutgivning, till exempel tv, radio, tidningar, böcker, sajter med utgivningsbevis. ”Vanlig åklagare”, som i fallet med Jomshof, tar ställning till åtal för uttalanden i andra sammanhang som på sociala medier eller under en demonstration. Om JK bedömt att ett visst uttalande inte är brottsligt kan beslutet inte överprövas. JK:s praxis har därför stor betydelse för att förstå rättsläget och är vad som kommer att belysas, tillsammans med lagar, förarbeten och domstolsavgöranden, i denna genomgång. Det bör förtydligas att hur JK och domstolar bedömer till exempel hets mot folkgrupp inom medieutgivning också får betydelse för hur åklagare och domstolar ser på hets mot folkgrupp i fall som prövas utanför mediegrundlagarna, alltså enligt brottsbalken. Man brukar tala om en ”paraplyeffekt”. Det som ansetts tillåtet på en sajt med utgivningsbevis brukar anses tillåtet även i andra sammanhang.
Även om fokus i den här genomgången kommer att ligga på hets mot folkgrupp är det värt att nämna att frågan om satir också blivit aktuell i relation till andra brott. Som ett exempel kan nämnas ett beslut där JK uttalar sig om satir i relation till brottet uppvigling. Uppvigling består i att uppmana till brottslig gärning. En våldsförhärligande organisation långt ut på vänsterkanten hade 2009 satt upp klisterlappar med texten ”Trött på överklassen? RÅNA DEM”. Justitiekanslern skrev i sitt beslut att: ”Vid bedömningen av om ett uttalande är att betrakta som uppvigling måste det – med beaktande av sammanhanget – stå klart att gärningsmannens uppsåt var att uppmana eller förleda till en brottslig gärning. Meddelanden som inte är allvarligt menade eller som utgör satir är därför inte brottsliga.” JK fann att det kunde diskuteras om klisterlappen innehöll en allvarligt menad uppmaning att begå brott; snarare rörde det sig om ”ett satiriskt uttalande”. Förundersökning om uppvigling inleddes alltså inte.
Desto mer praxis finns det i frågan om hets mot folkgrupp, såväl från domstolarna som JK. Det är ett brott som kortfattat består i att någon uttrycker hot mot eller missaktning för en grupp, med anspelning på vissa gemensamma egenskaper hos gruppen – ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Vissa anser att det är märkligt att ”ras” finns med i lagtextens uppräkning, men det är självklart att det går att anspela på föreställningar om ras, liksom det går att anspela på troll eller enhörningar.
Lagen tillkom efter andra världskriget och delvis på grund av den stora mängd antisemitisk propagandaspridning som bedrivits framför allt av den svenska förläggaren Einar Åberg. Några särskilda undantag finns inte i lagtexten, men enligt ett ofta citerat förarbetsuttalande ska det vara ”fullt klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen”.
Karikatyrer, som är att betrakta som en form av satir, finns det fullt av exempel på i den antisemitiska propagandan. Nazitidningen Der Stürmer, vars utgivare Julius Streicher dömdes till döden under Nürnbergprocessen, innehöll då den gavs ut 1933–1945 åtskilliga antijudiska karikatyrer. Judar avbildas som ormlika väsen, som feta kapitalister eller som håriga demoner beväpnade med treudd. Bilderna kan förstås anses satiriska, oavsett vad betraktaren själv anser om dess träffsäkerhet. Bildspråket från Der Stürmer (ibland exakta bilder) används fortfarande på en del vit makt-bands skivomslag.
Omslaget till den antisemitiska skriften Judefrågan från 1936, som år 2000 gavs ut på nytt av Nationalsocialistisk front, är i samma anda som bilderna i Der Stürmer. Det föreställer en varelse med stor krokig näsa, ondskefull uppsyn, kippa och lockar, davidsstjärnor som örhängen, stora klor och vassa grinande tänder och en till synes bloddrypande mun. Satir? Gotlands tingsrätt och Svea hovrätt konstaterade i vart fall att ”redan skriftens argumentativa uppbyggnad, titel, undertitel och omslag [är] sådant att detta innefattar ett uttalande om missaktning för den judiska folkgruppen”. Hovrätten dömde år 2002 skriftens utgivare till sex månaders fängelse.
Bilder och texter som påstås avsedda att locka till skratt har under 40 års tid varit föremål för bedömningar om hets mot folkgrupp.
År 1983 bedömde Stockholms tingsrätt en dikt som anspelade på sagan om råttfångaren i Hameln, som hade lästs upp i ett radioprogram. Råttorna i dikten var invandrare ”från ett land i söder”. Diktens råttfångare begrep att om han spelade på sin pipa ”gick det att locka med detta ljud / vartenda kräk i invandrarskrud”. Diktens ”råttor” gick alltså och dränkte sig och flöt upp som lik, och råttälskarnas ”nästa val / gav röstprocent som blev minimal”. Även om utgivaren hävdade att dikten handlade om faktiska råttor fann tingsrätten, vars dom hovrätten fastställde, att det rörde sig om en allegorisk fabel och om missaktning för invandrare. Någon saklig kritik av invandringspolitiken var det inte fråga om, menade domstolen. Den ansvarige dömdes till fängelse för detta och ett annat yttrande.
Karikatyrer, som är att betrakta som en form av satir, finns det fullt av exempel på i den antisemitiska propagandan
Skämtteckningar, skämtsamma låtar och skämtskrifter har även senare blivit föremål för bedömningar som rör hets mot folkgrupp. I tidskriften Svenska Hustler fanns 1992 en artikel kallad ”Bli svartskalle”, som i tidskriften kallades ”Satir med eftersmak…”. I artikeln beskrevs ”hur en utlänning kan bli en framgångsrik ’svartskalle’” i Sverige genom att lura till sig pengar och bidrag från ”dumma svenskar och svenska myndigheter”. Justitiekanslern, som fick en anmälan om artikeln, angav att artikeln innehöll ”yttranden som får uppfattas som negativa mot invandrare genom uttalanden om att vissa utlänningar skulle vara mera brottsbenägna”. JK påtalade dock att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Den så kallade instruktionen (se faktaruta) underströk enligt JK ”vikten av att framställningens egentliga syfte uppmärksammas”. JK Johan Hirschfeldt ansåg därför inte att artikeln borde föranleda något ingripande från hans sida.
En förintelseförnekare som redan 1983 dömts till fängelse för hets mot folkgrupp åtalades på nytt 1994. I det första fallet hade han bland annat skickat en rad antisemitiska försändelser till flera personer, bland annat en skrift om Auschwitz, en tvålbit och en hårtuss ihop med en anteckning om att det rört sig om rent judisk fett med lukt från ungerska judar som gasats ihjäl samt påstått använda kondomer. Även åtalet 1994 föranleddes av att mannen under ett par år spridit olika skrifter om Förintelsen. Hans offentliga försvarare förklarade att mannen hör till de så kallade revisionisterna, som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum. De åtalade skrifterna ”är att betrakta som ett satiriskt inslag i den historievetenskapliga debatten”, menade försvararen.
Hets mot folkgrupp och rättspraxis
Alla uttalanden som kan ses som provocerande, ringaktande, förnedrande eller nedsättande utgör inte missaktning. Genom rättspraxis framgår att sammanhanget för ett yttrande – till exempel att det fällts i en predikosituation eller i en politisk församling – kan påverka bedömningen av yttrandet för att slå vakt om att saklig och vederhäftig diskussion ska kunna föras.
I tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, de båda mediegrundlagarna, finns en så kallad instruktion med som beaktas av Justitiekanslern och av domstolar som dömer över yttrandefrihetens gränser. Instruktionen lyder: ”Den som ska döma över missbruk av tryckfriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör alltid ha i åtanke att tryckfriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämnet och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla.”
Högsta domstolen har i relation till konstnärer och artister konstaterat att Europadomstolen uttalat att dessa bidrar till det utbyte av idéer och åsikter som är avgörande för ett demokratiskt samhälle. Därför har staten skyldighet att inte utan skäl inkräkta på deras yttrandefrihet. Det finns alltså ett visst utökat skydd för konstnärliga framställningar. Samtidigt har domstolen angett att sådana personer inte är immuna mot möjligheten till begränsningar enligt Europakonventionen.
Konventionen tillåter inskränkningar i yttrandefriheten som kan anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle utifrån en avvägning mellan den enskildes intresse av yttrandefrihet och det av konventionen erkända allmänna eller enskilda intresse som motiverat ingreppet, t.ex. förebyggande av oordning, brott eller skydd av någon annan rättighet. Europadomstolens praxis säger också att all inblandning i konstnärers rätt till uttryck genom satiriska framställningar måste undersökas med särskild omsorg. Detta eftersom satir, med sina inneboende drag av överdrift och förvrängningar av verkligheten, syftar till att provocera och agitera (se NJA 2021 s. 215).
En av de åtalade skrifterna var en teckning föreställande en gaskammare; i den sitter en fastspänd man i en stol och ur hål i väggarna sticks diverse rumpor in. En annan tecknad bild föreställde två kvinnor och en man, vars huvud bytts ut mot en kippabärande judisk ledares. Ovanför bilden stod i en av skrifterna (på tyska) bland annat ”plötsligt vaknade vårt intresse för massutplåningen av judarna tack vare bladen Pornocaust och Supercaust”. En annan skrift innehöll en bild på ett slags maskin som förefaller slicka den nämnde judiske ledarens penis. Ovanför bilden stod att ”Holocaust” var en ”peniskult”. I skriften att ”Orgicaust vill vara autentisk för 6 millioner orgasmer. Först nu kommer ditt intresse för HOLOCAUST att vakna. Låt oss få causta dig och låt din impotens flyga sin väg”. Andra bilder var också av pornografisk natur.
Södra Roslags tingsrätt fann att bilderna och texterna som åtalats ”ger ett grovt pornografiskt uttryck för förakt och hat mot den judiska folkgruppen” och dömde mannen till ett års fängelse. Svea hovrätt sänkte i maj 1995 straffet till tio månader. Hovrätten skrev att de åberopade dokumenten innehåller ”förlöjligande och kränkande teckningar och texter som otvetydigt ger uttryck för att det i de tyska koncentrationslägren under andra världskriget inte skedde massmord på judar utan att det i stället där pågick olika sexuella aktiviteter. Dokumenten uttrycker en påtaglig missaktning för det judiska folket med anspelning på dess etniska ursprung.”
I september 1999 bedömde Svea hovrätt ett antal fall av vit makt-musik. Vit makt-musiken är inte sällan samhällskritisk på ett överdrivet och förgrovande sätt och innehåller avhumaniserande epitet och liknelser. Bland de bedömda låtarna fanns sådana som varit avsedda att locka till skratt. Justitiekanslern lyfte till exempel fram delar av en låt av den amerikanske vit makt-artisten Johnny Rebel – rader som ”Det är inte så stor skillnad på en neger och en åsna” och om att en svart man ”används som alligatorbete”. Domstolarna fann att låttexten innehöll uttalanden ”som är att anse som både nedsättande och föraktfulla och avsedda att förlöjliga människor som tillhör den svarta befolkningen”. De ansvariga dömdes för hets mot folkgrupp.
Samma år beslutade en kammaråklagare i Huddinge att inte inleda förundersökning om hets mot folkgrupp rörande Lars Noréns pjäs 7:3, där det förekom uttalanden om folkgrupper från ett nynazistiskt perspektiv. Skådespelarna – bland andra två nynazister – höll sig till manus och något brottsligt uppsåt fanns inte, menade åklagaren. Här handlade det inte om satir, men åklagarens bedömning är en påminnelse om att ett uttalande – även ett väldigt provokativt sådant – måste bedömas i sitt sammanhang.
2006 bedömde Justitiekanslern (JK) även en teckning i SD-kuriren föreställande huvud och axlar på en man med halvlångt vågigt mörkt hår och hakskägg. Mannen tittar sig i en handspegel. I spegelbilden finns ett svart streck för mannens ögon. Under teckningen angavs ”Muhammedansk självcensur”. JK nöjde sig med att konstatera att ”den publicerade teckningen, som har en satirisk framtoning, inte [uttrycker] missaktning mot folkgruppen muslimer.”
Även Lars Vilks berömda bild på profeten Muhammed som rondellhund, publicerad i Nerikes Allehanda, ansåg JK 2007 hade en ”satirisk framtoning”. Inte heller denna ansåg JK uttryckte någon missaktning mot någon folkgrupp, trots att många troende muslimer uppfattat teckningen som stötande.
Errol Norstedt, känd under sitt artistnamn Eddie Meduza, var en komiker och musiker främst känd för sina skämtsamma och stundom grova låtar. En av dessa låtar är ”Heil Hitler” (1990), som kort berättar om Adolf Hitlers gärning utifrån ”dennes eget” perspektiv. ”Jag har alltid hatat rika människor, sladder, fusk och skolk / Därför mördade jag judarna, som levde på vårt folk / Den som sladdrade om vad vi gjorde fick en kärve bly / Den som inte ställde upp fick inte se sin morgon gry”, sjungs det bland annat. Refrängen innehåller utropet ”Heil Hitler” och låten avslutas med upprepningar av denna fras. I slutet av låten har Hitler insett sitt misstag: ”Och jag tänkte just när kulan livets låga blåste ut / att man bygger ingen bättre värld med kulor, våld och krut”.
Vid ett dansarrangemang i Sätila, Marks kommun, i maj 2010, upptäckte en polispatrull en bil med stora högtalare på taket. Bilägaren spelade musik på mycket hög volym. Det rörde sig om ”Heil Hitler” av Eddie Meduza. Poliserna gjorde en anmälan mot bilägaren. Justitiekanslern tog del av texten och gjorde bedömningen ”att låten utgör en satir mot nazism och Adolf Hitler och att den således inte innefattar hets mot folkgrupp.” JK skrev även: ”Inte minst i kulturlivet är utrymmet för ironi, satir och andra debattväckande uttryck mycket vidsträckt.”
En annan låt som ”friats” av Justitiekanslern är humorgruppen Grotescos ”Bögarnas fel” (2010). ”Sången är uppenbarligen avsedd att utgöra satir. Det ligger i satirens natur att dess uttryck ibland kan vara stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt. Den anmälda sången kan enligt Justitiekanslerns mening inte anses innefatta hets mot folkgrupp”, fann dåvarande JK Anna Skarhed 2011. Motsvarande bedömningar gjorde JK om ett inslag om kineser i humorprogrammet Svenska nyheter (SVT, 2018) och om en seriestripp som rörde ortodoxa judar och Israel- och Palestinakonflikten och innehöll texten ”Det är ju det jag säger: Hitler gasade fel judar” (2014). I det sista fallet beaktades att seriestrippen snabbt hade avpublicerats.
Vid flera tillfällen har låtar av den obskyre rasistiska låtmakaren ”Djungeltrubaduren” bedömts innefatta hets mot folkgrupp. Dessa låtar, som handlar om svarta människor, är avsedda att locka till skratt. Nacka tingsrätt sammanfattar dem i en dom 2021: ”Genom uppspelning av valda delar av videoklippet har framgått att Djungeltrubaduren bl.a. sjunger att negrer luktar kuk, att de är som schimpanser som luktar skit, att de ska få stryk och det görs även så kallade ’apljud’”. Tingsrätten ansåg att det inte handlade om konst och inte heller om ett försök att starta debatt eller framföra underlag för diskussioner. I stället handlade det om ”uttalanden som endast har i syfte att kränka och nedvärdera mörkhyade personer”, detta ”oaktat att trubaduren gömt uttalandena i en ’skämtsam’ form”. Svea hovrätt gjorde ingen annan bedömning. En av låtarna hade hovrätten ansett utgjorde hets mot folkgrupp i en dom år 2015, och en annan hovrätt gjorde samma bedömning i ett fall där personer sjungit en annan låt från samma upphovsman.
Att skoja med religiösa förgrundsfigurer, om fördomar och med nazismen har vid upprepade tillfällen bedömts vara tillåtet – men inte att skoja om folkgrupper på ett missaktande sätt.
En person som flera gånger har dömts för hets mot folkgrupp är gatukonstnären Dan Park. Han skildrar ofta samtida företeelser på ett provokativt sätt, genom montage som sätts upp på elskåp i Malmö och fotograferas. Han har bland annat skildrat IKEA:s Ingvar Kamprad som nazist och mördaren Peter Mangs som skadedjursutrotare. Park har på nätet förespråkat en absolut yttrandefrihet.
Att Park dömts upprepade gånger för hets mot folkgrupp kan delvis förklaras med att hans bildspråk är obegripligt för många av hans alsters betraktare. Bland uttalanden som ansetts missaktande finns till exempel ett montage föreställande en naken mörkhyad hiphopartist och två sångerskor som kallar denne ”Our nigger”, ett montage med tre mörkhyade och namngivna män som hänger i rep från en bro, med texten ”Hang-on Afrofobians”, ett montage föreställande en mörkhyad man som är fjättrad med halsjärn och texten ”Vår negerslav är försvunnen” samt uppgifter om mannens namn, samt en bild på ett tecknat svart ansikte med en pipa samt texten ”this is not a crackNIGGER or is it?”.
Dan Park har menat att han kommenterat olika händelser i samhället genom sina verk. Den man som avbildats som slav hade år 2011 anmält Hallands nation, efter att några studenter kommit till en maskerad kroppsmålade och utklädda till mörkhyade slavar. En av männen som avbildades som hängande från en bro hade utsatts för en allvarlig misshandel vid denna bro 2013, en misshandel som misstänktes vara rasistiskt motiverad; den andre mannen var samme man som anmält Hallands nation, en representant för Afrosvenskarnas riksförbund, och den tredje mannen var en amerikansk brottsling. Bilden på pipan var en anspelning på bilden ”La Trahison des Images” (1929) av den belgiske surrealisten René Magritte; bilden föreställer en pipa med undertexten ”Detta är inte en pipa” (på franska).
”Dan Park har lämnat en svårförståelig förklaring till vad han avsett att förmedla med sitt kollage. Detta syfte går enligt hovrättens mening inte att förstå vid ett betraktande av bilden och texten. Kollaget förefaller snarare ha till syfte att omotiverat uttrycka missaktning mot mörkhyade personer och mot [hiphopartisten]”, menade Hovrätten över Skåne och Blekinge i en dom 2019, rörande den förstnämnda bilden. Även i fråga om den försvunne ”slaven” ansåg hovrätten att Dan Parks förklaring framstod som ”svårgreppbar”.
I ett annat mål menade Dan Park att han kritiserat islam, och Svenska kyrkan – som enligt Park stödjer islam – genom att spraya ett hakkors och en halvmåne på en kyrka och sprida bilder av spraymålningen. Ett montage med ett hakkors gjort av kanyler, Adolf Hitler och en nidbild av en jude förklarade Dan Park med att han ville ”jämföra kravet på vaccinpass med nazism”; nidbilden skulle symbolisera konspirationsteorin om att ”judarna stod bakom vaccinpassen”. Malmö tingsrätt skrev i sin dom: ”Dan Park har lämnat mer eller mindre svårförståeliga förklaringar till vad han avsett att förmedla med sina bilder. Syftena går enligt tingsrättens mening inte att förstå omedelbart vid ett betraktande av respektive bild utan bilderna förmedlar snarare en omotiverad missaktning gentemot andra folkgrupper än den nordiska. Inläggen är inte på något sätt förankrade i en saklig och vederhäftig diskussion rörande grupperna i fråga”. Hovrätten anslöt sig i april 2024 till tingsrättens bedömning. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd.
Att skoja med religiösa förgrundsfigurer, om fördomar och med nazismen har vid upprepade tillfällen bedömts vara tillåtet – men inte att skoja om folkgrupper på ett missaktande sätt
Dan Park har själv utvecklat sin inställning till sin skapande verksamhet i Malmö tingsrätt 2014. ”Han har egentligen ingen egen åsikt som han vill förmedla med sina bilder eller någon egen uppfattning om aktuella händelser – ofta omdebatterade sådana – utan han gör mer satiriska bilder av olika händelser i samhället. Han gör vanligen först bilden och sedan slogan. För att förstå bilderna måste man ha koll på vad som händer i samhället och vad bilderna bygger på. Har man inte det är man enkelspårig och får skylla sig själv.”
Dan Parks satir framstår helt enkelt som för obegriplig och för omotiverat provocerande för att kunna undgå straffansvar, enligt domstolarnas mening. Även om han kan ha menat att uttrycka någon viss tanke har denna tanke gått förlorad när han väl satt verket på pränt (och på elskåp).
Dan Parks gatukonst ligger internetkulturens så kallade memer nära. En meme är enligt Svensk ordbok (2021) ett ”socialt och kulturellt fenomen på internet som ofta utgörs av bild, film m.m. och som vanligtvis får stor och snabb spridning”.
Ett exempel är ett meme som publicerades på nazistiska Nordiska motståndsrörelsens sajt Nordfront 2023. Den innehåller RFSL:s logotyp, en rosaklädd man som gnider sina händer, och texten ”Vi bryr oss om barnen”. Dåvarande justitiekansler Mari Heidenborg bedömde bilden och skrev: ”Den anmäldas [sic] bilden synes vara avsedd att utgöra satir och kan inte på tillräckligt tydligt sätt anses vara missaktande mot homosexuella eller någon annan grupp. Med beaktande av detta och mot bakgrund av de ovan angivna utgångspunkterna avseende yttrandefrihetens räckvidd gör Justitiekanslern bedömningen att den anmälda bilden inte når upp till gränsen för hetsbrottet”.
Hovrätten för Övre Norrland bedömde flera memer i en dom 2019. Vissa kan anses satiriska. En bild skulle ”föreställa en jude till vilken hör en engelsk text som översatt blir: Föreställ dig att vara så motbjudande att det måste finnas lagar från att stoppa normala människor från att hata dig.” En annan meme föreställde Adolf Hitler i solglasögon, omgärdad av texten ”nationalsocialism”, med bildtexten ”Adolf Hitler banade vägen, nu behöver vi bara kämpa! Nationalsocialism – Eller inget!”. Tingsrätten, vars bedömning hovrätten delade, ansåg att bilderna ”har tydliga inslag av missaktning för judar och judendomen” respektive innehåller ett ”klart inslag av missaktning för judarna”. (Judendomen som religion skyddas inte av bestämmelsen om hets mot folkgrupp, så det är något besynnerligt att eventuell ”missaktning för judendomen” beaktats av domstolen.)
Ett uttryckligt resonemang om satir har förts av Falu tingsrätt i en dom 2021, om yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp på nämnda Nordfront. Målet gällde bland annat en meme med texten ”Friend: What’s your view on the refugees? / Me:” och därunder en bild på människor och ett sikte. Nordfronts utgivare påstod att det inte handlade om ett bombsikte, utan om ett kamerasikte. Rättens tre juristdomare skrev: ”Människorna på bilden ser onekligen ut som flyende människor som filmats med värmekamera. Anblicken av bilden och texten för omedelbart tankarna till ett bombsikte riktat mot flyktingar och knappast till ett kamerasikte. Själva inslaget blir med en annan tolkning tämligen uddlöst och meningslöst som satir. I stället uttrycker det missaktning för invandrare och har spritts i lagens mening, varför åtalet är styrkt.” Samma domstol bedömde 2014 en antijudisk karikatyr vilken gjorde gällande att Sverigedemokraterna styrs av judar som hets mot folkgrupp.
Dan Parks satir framstår helt enkelt som för obegriplig och för omotiverat provocerande för att kunna undgå straffansvar, enligt domstolarnas mening
Slutligen kan nämnas en artikel som bedömdes av Falu tingsrätt 2022. Texten, som publicerats på Nordfront, behandlade ”huvudsakligen i vad mån skådespelarna i en viss tv-serie har en annan hudfärg än karaktärerna i originalet – ett bokverk”. Det stod i artikeln att ”underförstått eller uttalat vita karaktärer har blivit mer bajsfärgade”, att vissa var ”blånegrer” och det talades om ”kvot-negrerna”. Vissa personer kallades ”vulgärt afrikanska” och en skådespelerska omnämndes som en ”negress” vars ansiktsuttryck antydde att hon är lågintelligent. Även om artikeln ”i dess helhet får betraktas som samhällskritisk satir” fann tingsrätten att uttalandena var uppenbart nedsättande mot gruppen mörkhyade personer. Svea hovrätt delade bedömningen i maj 2023.
Genomgången ovan är lång, men naturligtvis inte heltäckande. Fokus har legat på mål inom mediegrundlagarnas område, eftersom yttrandefriheten är starkast där. Det som står klart är att de rättsvårdande myndigheterna beaktar huruvida ett yttrande är satiriskt eller inte vid bedömningen av om det utgör hets mot folkgrupp. Men att något kan betraktas som satir eller humor är inte ansvarsbefriande, vare sig enligt svenska domstolar eller enligt Europadomstolen. I över 40 års tid har personer i Sverige kunnat dömas för uttalanden som de själva säkerligen menat har utgjort satir.
Som genomgången visar reglerar inskränkningen i yttrandefriheten bland annat texter, låtar och bilder om att dränka, hänga, skjuta eller på annat sätt mörda olika grupper av människor. Den gör att avhumaniserande alster, som ”Djungeltrubadurens” låtar eller Der Stürmers karikatyrer, inte kan spridas utan konsekvens. Och även om förundersökningen mot Jomshof lades ned och nekades överprövning så är en åklagares eller domares prövning inget facit. Liknande alster, som på ett generaliserande sätt framställer en skyddad grupp som exempelvis våldtäktsmän, kommer kunna dömas även i framtiden. Sista ordet om satir och hets mot folkgrupp är långt ifrån sagt.
Martin Tunström är ordförande för Juridikfronten, en religiöst och partipolitiskt obunden förening som arbetar mot rasistiskt motiverad brottslighet. Texten är en bearbetad version av en längre artikel som tidigare publicerats i Samhällsmagasinet Avsnitt.
